Direktlänk till inlägg 23 januari 2014
När jag funderade över vad jag skulle skriva som svar på kommentaren till mitt förra och första inlägg om att vara pilgrim, "Att vara pilgrim 1", insåg jag snabbt att det finns så mycket att säga om det att jag behöver ett helt eget inlägg till det. Jag insåg, när jag i mitt funderande började läsa, att jag näppeligen är ensam om min definition av att vara pilgrim.
Jag börjar med att citera Anna Alebo, Svenska Kyrkans i Lunds stift pilgrimsvandringsexpert och södra Sveriges pilgrimsvandringsguru. I sin bok Vandra med frälsarkransen skriver hon om pilgrimsvandring, och jag citerar ur boken:
"'Har du inte vandrat till Santiago?' Mannen som ställde frågan hade just kommit hem från Caminon i Spanien när han mötte en pilgrim i Lund. 'Nej,' svarade pilgrimen, 'men jag har vandrat i tio år som pilgrim här hemma i Skåne.' Vänligt men bestämt svarade då den nyfrälste caminovandraren: 'Jag är ledsen, men om du inte vandrat till Santiago så är du faktiskt ingen riktig pilgrim.
Pilgrimsvandring är mycket mer och större än en fotvandring till Santiago de Compostela....
Att vara pilgrim innebär inte bara att vandra eller färdas till yttre pilgrimsmål utan handlar minst lika mycket om en livsstil, ett förhållningssätt till hela livet...
[D]e flesta av våra dagar lever vi just i vardagen! Så även om en flera veckor lång pilgrimsvandring är ett stort och fantastiskt äventyr är kanske det allra största äventyret att våga vara pilgrim hemma och därmed låta hela livet förändras...
Den yttre vandringen med den heliga platsen som mål är viktig men samtidigt sker en osynlig inre vandring i varje människa som är på väg. Vandringen inåt går nämligen mot den heligaste platsen av alla, den i varje människas innersta där det viktigaste mötet kan ske. Pilgrimen ger sig alltså av hemifrån för att hitta hem och det hon söker har hon redan med sig i sitt eget innersta djup. Varför ska hon då vandra? Det behöver hon egentligen inte, men vandringen kan vara ett redskap, ett verktyg och en hjälp för att göra denna inre resa. Överallt i varje människas vardag finns platser som kan öppna för den djupare dimensionen i tillvaron. Man behöver alltså inte vandra 80 mil längs Caminon för att nå målet. Med lite övning kan varje plats öppna för meditation, närvaro, stillhet, eftertanke och bön...
Eva Andersen från Danmark är en av alla som vandrat till Santiago de Compostela. I en artikel i den danska tidskriften Pilgrimmen berättar hon om en betydligt kortare pilgrimsresa som hon gjorde efter att hon kommit hem från Spanien. Hon hade hört att det fanns en vandring med Frälsarkransen i Lunds domkyrka som man kunde gå på egen hand eller tillsammans med andra. Så hon tog tåget över Öresundsbron från Köpenhamn till Lund. I katedralen i Lund fick hon låna ett radband och vandra tillsammans med en vägledare till olika platser i det heliga rummet som motsvarade de olika pärlorna. Vandringen tog bara en timme, men upplevelsen av frid var precis densamma, berättar hon, som när hon kom fram till katedralen i Santiago. På en enda dag hade hon gjort samma vandring som det tog henne fem veckor att göra i Spanien. Man behöver alltså inte vandra långt eller länge för att vara pilgrim. Allt handlar om den egna öppenheten och inställningen."
I boken föreslår Anna Alebo sju olika vandringar, alla med mål i stil med:
- en trädgård
- ett torg
- ett kök
- en affärsgata
- en matbutik
- en järnvägsstation
- ett fruktträd
- en kulle
- ett sjukhus
I somras kunde den morgontidiga pilgrimen vandra med Anna i en labyrint (gjord i stenläggningen) utanför domkyrkan i Lund. En minipilgrimsvandring, men inte mindre meningsfull för det.
Och jag tänker också att man kan pilgrimsvandra på andra ställen än på pilgrimsvägar. Jag vandrade själv uppe i Anderna en gång, ingen pilgrimsvandring i traditionell betydelse, men jag är säker på att min upplevelse av Guds heliga Skapelse inte var mindre för det. Inte heller känslan av frid, av att stå i kontakt med Gud och vara ett med Alltet. För mig kan det nog till och med vara så att det känns heligare att vandra ute i Guds fantastiska Skapelse än att vandra i eller till en plats som skapats av människan.
Livet självt bjuder många gånger på mycket som är svårt, och jag tänker att det svåra i tillvaron kan representera strapatserna under en vandring på en pilgrimsväg, och därför menar jag att man kan vandra som pilgrim till och med när man går ut med soporna. För det viktiga är resan inåt och att man gör den resan. Inte vart den går i den fysiska världen.
Traditionellt har vi i kyrkan firat Kyndelsmässodagen på den söndag som även kallas Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Ordet ’kyndel’ betyder ’fackla’ eller ’bloss och kommer ursprungligen från det latinska ordet för &rsqu...
När Jesus föddes här på jorden, förde han in Guds rike i världen. Evangelisten Lukas berättar att fariséerna frågar Jesus när Gud rike ska komma, och Jesus svarar: ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.&r...
Vi går ensamma in i efterföljelsen, men vi förblir inte ensamma där. Alla vi som är samlade här idag, har det gemensamt att vi hörsammat Jesu Kristi kallelse. Vi är alla kallade till relation med Jesus. Utan tron på honomkan vi inte ha någon efte...
De flesta av er har nog sett Frälsarkransen förut, skapad av Martin Lönnebo. Den här fina guldiga pärlan är Gudspärlan, och den här stora vita pärlan kallas för Doppärlan. Fast jag tänker på den som Jesuspärlan. Mitt emellanGudspärlan och Jesuspä...
Den kämpande tron 1:a årgångens texter: 1 Mos. 32:21-31 2 Kor. 6:1-10 Matt. 15:21-28 Vilken slags tro är det vi tycker är stark egentligen? Är det den som aldrig har utsatts för ...