Direktlänk till inlägg 18 mars 2018

Predikan 2:a söndagen i fastan 2018

Av Lena P - 18 mars 2018 13:45

Den kämpande tron


1:a årgångens texter:

1 Mos. 32:21-31                            2 Kor. 6:1-10                                Matt. 15:21-28


Vilken slags tro är det vi tycker är stark egentligen? Är det den som aldrig har utsatts för prövningar? Eller är det den som har kämpat och segrat?


I den gammaltestamentliga läsningen hörde vi om när Jakob brottas med Gud. Man kan tvivla så mycket – både på Gud och på sig själv – att man, som Jakob, inte ger sig förrän Gud har välsignat en.


Bibeln är faktiskt full av människor som tvivlar! I bland annat Psaltaren och Klagovisorna finns många tvivlande röster. Ja, till och med lärjungarna är klentrogna – och faktiskt så tvivlar även Jesus, stundvis, på Guds närvaro, på sig själv och sitt uppdrag.


I dagens evangelietext märker vi, att Jesus tvivlar på om det verkligen ingår i hans uppdrag att hjälpa den kanaaneiska kvinnan. Han är till och med rätt otrevlig mot henne. Likt Jakob brottas med Gud, brottas den kanaaneiska kvinnan med Jesus. Det är hennes tro som får honom att kapitulera: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.”


Man kan kämpa med tron på olika sätt. Man kan kämpa för att hitta ett sätt att tro, vilket inte är helt lätt när man, som jag, är uppvuxen i ett hem där Gud aldrig nämndes. Jag blev inte kristen förrän långt upp i vuxen ålder. Jag har fått kämpa, först med att överhuvudtaget tro, och sedan med att våga tro på min tro. Det tog tid innan jag slutade känna mig som en ”bluffkristen”.


För att kunna tvivla måste man tro på något, men man kan ändå kämpa med tvivel. Fast trons motsats är inte tvivel, som man skulle kunna tro, utan förtvivlan. Den riktigt svåra kampen är när man kämpar med mörkret och hopplösheten. Längst nere i det mörkaste djupet föds en vrede, en kämpaglöd. När jag inte längre står ut, slungar jag ut min bön i universum och ropar, ursinnig: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig!” händer det något. Hopp och tillit föds ur desperation och kamp. I mörkret föds våra drömmar om en bättre värld.


Gud låter oss vända oss bort från honom om vi vill – så stor respekt har han för oss. Han väntar tålmodigt på oss till den dag livet kraschar, eller tills vi tycker att det känns som om livet är tomt och meningslöst. Då behöver vi möta tomheten, istället för att fylla den med prylar och aktiviteter. Det är när vi tror att vi klarar oss själva som kampen blir en kamp mot Gud. När livet inte blir som vi har tänkt oss, behöver vi kapitulera inför verkligheten.


Vi behöver stanna kvar i sorgen och besvikelsen och låta Gud ta oss i sin famn, för det är till honom som viljan att föra den goda kampen leder oss. Viljan öppnar upp för hopp och tillit, och då blir den kämpande tron istället en kamp för Gud. Kanske har vi missförstått saken; kanske är det inte Jakob som brottas med Gud, utan Gud som brottas med Jakob, för att han ska erkänna sin otillräcklighet och släppa in Gud. För egentligen är det det som det handlar om, att vi ska ge oss själva tillåtelse att besegras av Gud.


I hopplösheten är det lätt att vi blir inkrökta i oss själva och insnärjda i världsliga ting. Det viktigaste i vår kamp är att vi drar oss ur den här inkröktheten och åter vänder oss mot Gud – och mot våra medmänniskor, för det är många gånger i dem vi möter Gud. Den enda kamp vi faktiskt aldrig kämpar helt ensam är trons kamp. Herren är vår herde också i den mörkaste natt, och även när vi tvivlar både på Gud och på oss själva, fortsätter Gud att tro på oss. Då, när allting är kaos, och vi stavar Gud baklänges, blir det till vår förvåning: ”Dug!” Det är vad Gud tycker att vi gör, och han vill att vi ska känna att vi duger.


Det är när vi vänder oss bort från honom som vi inte ser hur nära oss han finns. Vi måste våga kämpa med vår bortvändhet från Gud. För Gud bjuder faktiskt in tvivlarna. – det är dem han ger ett uppdrag att förvalta. Vi kan bara tro, när vi är medvetna om våra egna brister. Vi är alla trasiga, och det är som det ska vara, för Gud gör bruk av brustna ting. Han gör oss till redskap för varandra. Då, när allting har rasat, kan vi vara ställföreträdande tro, hopp och tillit för varandra. Jag tror att det är viktigt att vi vågar prata om våra tvivel, för det är just när vi kämpar med tron som vi behöver varandra. Vi tror tillsammans med kristna i alla tider, och vi tror tillsammans med varandra i kyrkan. Det är när vi tvivlar som mest som vi också behöver varandra som mest.


Gud finns vid vår sida, men han tvingar inte på oss tron, utan det är ett erbjudande han ger oss, en gåva. Fastan är den tid när vi får öva oss i att släppa taget om allt som inte är Gud – inklusive oss själva – för att vi i lugn och ro ska kunna betrakta och begrunda trons gåva. Komma närmare Gud och växa i tron. Det inte alltid vi känner oss värda den gåva någon vill ge oss. Ibland måste vi kämpa med vår självkänsla – och inte med tron! – för att kunna ta emot gåvan. Men istället för att grubbla över gåvans innehåll och om vi är värdiga att ta emot den, kanske vi helt enkelt ska packa upp den och titta på vad den innehåller. För att göra det måste vi öppna våra hjärtan, och utan tårar kan våra hjärtan inte bli mjuka nog.


Gud har sått ett frö av tro i oss, och precis som med naturens alla frön, måste något gå sönder för att kunna gro och växa. Något måste gå sönder, för att tro ska bli möjlig. Efter varje kamp hittar vi hela tiden nya lager, nya djup, i vår relation till Gud. Vi sjunker djupare och djupare in i mysteriet Gud. Och det är i Gud som vi finner sanningen om oss själva. Så länge vi kamouflerar oss och bär en mask, kan vi inte möta Gud på riktigt. Utan strid kan vi inte lista ut vilka vi är, precis som Jakob som inte fick sitt rätta namn förrän han hade kämpat med Gud.


Tro är en riktning – vi måste veta vart vi ska vända vårt rop på hjälp. När vi går vilse i livet och i tron är Jesus vår karta, och vår vilja att tro är kompassen. Med karta, kompass och tillsammans med andra människor, hittar vi målet, Gud. Den kämpande tron återuppstår och blir så småningom den mogna tron. Allting blir nytt, och en tro som varit kämpande, blir aldrig en ytlig tro. Den får djupa rötter.


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lena P - 3 februari 2019 15:27

  Traditionellt har vi i kyrkan firat Kyndelsmässodagen på den söndag som även kallas Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Ordet ’kyndel’ betyder ’fackla’ eller ’bloss och kommer ursprungligen från det latinska ordet för &rsqu...

Av Lena P - 21 december 2018 11:30

  När Jesus föddes här på jorden, förde han in Guds rike i världen. Evangelisten Lukas berättar att fariséerna frågar Jesus när Gud rike ska komma, och Jesus svarar: ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.&r...

Av Lena P - 8 december 2018 11:36

  Vi går ensamma in i efterföljelsen, men vi förblir inte ensamma där. Alla vi som är samlade här idag, har det gemensamt att vi hörsammat Jesu Kristi kallelse. Vi är alla kallade till relation med Jesus. Utan tron på honomkan vi inte ha någon efte...

Av Lena P - 8 december 2018 11:33

  De flesta av er har nog sett Frälsarkransen förut, skapad av Martin Lönnebo. Den här fina guldiga pärlan är Gudspärlan, och den här stora vita pärlan kallas för Doppärlan. Fast jag tänker på den som Jesuspärlan. Mitt emellanGudspärlan och Jesuspä...

Av Lena P - 17 november 2017 14:41

  “Rejecting a dialogue with religion would be a cultural and intellectual error.” – Nicholas Sarkozy   Having studied literary science, I like to think about occurrences in terms of stories, and I agree with scholars such as ...

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards