Jag har blivit publicerad i de här fina inspirationsboken utgiven av Argument förlag - sex stycken av mina dikter finns med. Häromdagen fick jag hem mitt ex, och jag måste säga att boken är otroligt fin. De har en duktig redaktör på förlaget.

Jag har själv tagit fotot på boken.

Den här predikan har jag skrivit och nyss hållit tillsammans med en annan person:

På söndag är det den femte söndagen i påsktid och temat är ”Att växa i tro”. När man pratar om att växa tror jag att vi ofta associerar till naturen och dess växtkraft, och faktum är att många bibeltexter i Gamla Testamentet också använder Skapelsen som metafor för vårt andliga växande. Även Jesus använde sig av liknelser som har med naturen och växandet att göra. Grönt är växandets och naturens färg, och den gröna färgen används också i liturgin under en stor del av kyrkoåret för att symbolisera vår andliga tillväxt.

Vad behöver då det som växer ute i naturen? Jo, plantorna behöver en god jordmån, och de behöver både näring, vind, vatten och sol. Och så ska det helst vara KRAV-odlat, ekologiskt och miljövänligt förstås. Tänker man efter så är det faktiskt precis likadant med oss och vår tro. Alla behöver vi olika saker för att växa, men vissa gemensamma nämnare har vi nog alla.

Guds ord är sådden, och vi är jordmånen. Ja, vi är faktiskt varandras jordmån. Vi lever i gemenskap, för och med varandra. Om vi känner att vi inte växer, kanske vi behöver se om jordmånen och tillföra lite näring eller ta bort något miljögift. Vi kanske behöver plocka bort sådant som inte hör till Jesu budskap eller situationer som förgiftar oss. Men det kan också vara så att det som gror inom dig behöver tid. Det träd som växer långsamt får det starkaste virket. Allt är inte bra som går fort; vi måste lära om från det som vår samtid förkunnar, att snabbt är bra och att quick-fixar är att föredra. Paprikor som odlas fram snabbt och utan jord blir smaklösa och innehåller mycket lite vitaminer. Ibland är långsamt bäst. Nu är det slow food vi behöver, för både kroppen och själen. ”Allt har sin tid” som det står i Predikaren: ”en tid för födelse, en tid för död /en tid att plantera, och en tid att rycka upp”. Står vi och försöker växa där det inte alls finns någon näring i jorden, måste vi kanske rycka upp oss med rötterna och flytta på oss. Vi behöver miljövänlig jordmån; vi behöver få vara bland icke-dömande människor.

Allt som växer behöver näring, och det behöver vi människor också, men den näringen kan se väldigt olika ut beroende på att vi är olika människor med olika behov. För en person kanske den bästa näringen är att delta i en gudstjänst. För en annan är det bön eller samtal med andra, och för en tredje är det att läsa en psalmtext – eller tid i stillhet med Gud på en tyst retreat. Du måste hitta det som är näring för just dig. Det är inte vi själva som får det att växa – men det är vi som ibland stoppar växten. Vår uppgift är att på bästa sätt ta hand om det som Gud har planterat inom oss. Vi måste agera för att få den näring vi behöver. Vårt växande och vår kärlek får aldrig bara bli tomma ord.

Både växter, djur och människor behöver även det som finns i luften för att överleva. Vårt metaforiska syre kan vara att vi ger oss själva utrymme i både tid och rum för att växa, att vi vågar stanna upp och vila i frågetecknet. Låt oss inte glömma att stormvindar faktiskt också är till för att stärka. Om det aldrig blåser, söker sig rötterna aldrig djupare. Riktigt gamla, vindpinade träd är otroligt livskraftiga. Jag tänker t ex på de enstaka träd som växer på hedar vid kusten i Cornwall och som är så hårt utsatta för vinden att de kroknar och böjer sig mot marken en bit innan de sedan rätar på sig. De träden har en hemlighet; de säger till oss: ”Väx en stund efter marken om du inte orkar räta på dig just nu”. Det är också växtkraft. Varje individ genomlever perioder av smärta i växten. Vissa perioder stannar vi lite i växten. Ibland ger vi ingen frukt, men alla som haft fruktträd, björnbärsbuskar och liknande vet att de efter ett år med dålig skörd följande år kan ge nästan hur mycket frukt som helst. Tänk också på växtkraften hos ganska små växter som kan spränga sig igenom den hårdaste asfalt. Den växtkraften har Gud planterat även hos oss. Det han har planterat i din själ kommer att gro och växa.

Utan vatten förtvinar plantorna, och precis som växterna behöver även vi vatten. Dels rent fysiskt så klart, men jag tänker även på tron. Jag tänker på vattnets flytande kvalitet och att det aldrig är samma vatten som rinner under broarna. För att vår tro ska växa tänker jag att vi behöver anamma vattnets förmåga att flyta, att inte bli statisk. Tänk på alla småfloder i Sydamerika som rinner ihop till Amazonas, som sedan rinner ut i havet. Det är förändring; det är tillväxt. Jag menar att om vi vill växa i tro så får vi inte låta tron stagnera. Vi har aldrig hela sanningen; vi måste alltid fortsätta söka. Ett träd som slutar växa har dött. Ett träd som lever slutar aldrig växa. Det enda som växer när allt annat slutat växa hos oss är högmodet, och blir vi högmodiga jämställer vi oss med Gud eller sätter oss till och med till doms över honom, och det i kombination med vinstintressen får människor att avverka 48 fotbollsplaner regnskog per minut. Världens största lunga håller på att kollapsa för att människan blivit alltför högmodig. I 1 Mos står det att Gud gav oss människor i uppdrag att härska över det han skapat, men är det inte så att den som härskar också har ett ansvar? För mig är det självklart!

Jesus befaller oss ju att älska varandra, och jag tänker att det är just precis genom kärleken som vi också växer i tro. När vi älskar varandra vill vi tjäna varandra. Och när vi tjänar varandra tjänar vi Gud – och Skapelsen. Att växa innebär förnyelse och förändring, och förändring kan vara ganska skrämmande. En gång när jag promenerade i en skog med gamla, mycket höga bokträd, kom några ord för mig: ”Var inte rädd för att växa, för du växer mot ljuset.” Jesus talade om sig själv som världens ljus, så det är mot honom, mot ljuset, vi växer, när vi växer i tro och i kärlek. I förändringen tror jag också det ingår att våga tvivla. Vi ska inte rycka upp ogräsen förrän vi verkligen vet att det är ogräs. Tvivel kan vara en väg till tro, för det är i tvivlet som tron kan födas, så våga ifrågasätta din tro. Det är när vi öppnar oss bortom det invanda som vi kan växa, växa som människa, och växa i tro. Våga förändring! Förändring är skrämmande och en stressfaktor. Det sägs att det står ”var inte rädd” 366 gånger i Bibeln, och ändå är vi rädda, men den som vill växa kan inte förbli densamma. Om tron är viktig för oss, kommer den att förändra oss. Vi växer med korset som grund för livet.

Kristi kropp är vinstocken, vi är grenarna, och vi behöver alla växa. Tron som Gud har sått är som en planta inom oss. Och vi är trädgårdsmästare. Det är upp till oss själva att ta hand om plantan så att den växer och håller sig frisk. En frisk planta ger frisk frukt – och frön som så småningom ger liv till nya små plantor. Vi läker både jorden och oss själva när vi väljer att handla ekologiskt. Som biskop Fredrik Modéus säger så är vi ”trädgårdsmästare i Skapelsens trädgård”, och Skapelsen inkluderar visserligen oss själva, men vi är bara en liten del av den. Jag tror att Jesus uppmaning att vi ska älska varandra innefattar en kärlek för hela Skapelsen. Jesus har planterat kärleken i oss, och Gud har planterat sin kärlek i hela Skapelsen, så en tro på Gud bör innebära en kärlek till hela Skapelsen. När vi vidgar våra vyer växer vi som människor, och Guds rike börjar kunna växa till. Vi måste inse attnär vi tar hand om Skapelsen tar vi hand om oss själva. Ingen av oss har någonsin vuxit färdigt, och det hoppas jag att Skapelsen heller aldrig gör. Vi behöver lära oss att inte stå i vägen för Skapelsen och inte heller stå i vägen för oss själva när vi behöver växa.

Gud är kärleken och livet, och är inte det till syvende och sist samma sak? Vi kan låta våren och dess grönska bli en symbol för växtkraften och kärleken som Gud planterade i oss när han gav oss livet.

En betraktelse som jag skrivit och nyss läst upp vid en morgonbön:

I söndags var temat ”Livets bröd. Det kanske inte är någon bra liknelse idag när många människor går på LCHF-diet och undviker bröd, men på Jesu tid var det bröd som var basfödan. Det var det man behövde för att överleva. Men vi behöver något mer; vi behöver andlig spis också. Vi behöver mål och mening i våra liv, och kanhända är det det Jesus talar om när han säger: ”Jag är livets bröd.” Kanske behöver vi stanna upp och fundera över hur ofta vi egentligen stillar vår andliga hunger. Kanske behöver vi stanna upp och fundera över ofta vi egentligen tillgodoser vår andliga hunger. Vi får vara här i kapellet i stillhet och ta emot Jesus, men vi måste själva öppna oss för honom, för det är ju så att man blir mätt bara om man gör någonting själv. Vi måste själva äta brödet, öppna upp för att ta emot Jesus, ja vi måste vara aktiva. Om vi är det så mättar Jesus vår själsliga hunger.

I Johannesevangeliets sjätte kapitel talas om brödundret som Jesus gjorde. Genom att dela brödet och visa omsorg om varandra kan även vi göra under. Bröd ger liv, och om det delas räcker det till alla – det som delas förmeras. För att det överhuvudtaget ska bli ett bröd måste kornen läggas i marken. Sedan ska säden växa och slutligen skördas för att så småningom bli ett bröd. Jesus är både kornet och brödet, och brödet är Guds kärlek som ger liv. Livets bröd är det vi lever av; det är Guds nåd genom Jesus Kristus. Genom att vi får ta del av Livets bröd blir vi alla korn som kan sås och växa och både bakas in i brödet och förmeras i ett evigt kretslopp.

Jesus gav sig själv till oss. Man tänker ofta på pengar och mat när man pratar om att dela med sig till andra, men kanske är den största gåvan när vi faktiskt ger av oss själva. Genom samtal och utbyte av tankar, idéer, ord och texter, ger vi liv åt varandra. Om vi lever i gemenskap, med omsorg om andra, kommer livet, ordet, ja brödet, att växa och bli större. Gåvorna ska delas för att bygga upp oss själva och andra – vi måste dela för att hela.

Så… Pay It Forward, Skicka vidare!

Och så var det då dags för en betraktelse igen - eller en minipredikan som någon uttryckte det - som jag skrev till en morgonbön:

Gud gör allting nytt

Det har blivit nytt år sedan vi var här förra gången. I söndags var temat ”Livets källa”, och jag tänker att det vatten som kommer ur en källa är ständigt nytt – och ändå är det på något märkligt sätt samma vatten. Jag tror att vi alla har en törst efter det nya, även om vi på samma gång kan bli rädda för förändringar. ”Se, jag gör allting nytt”, säger Herren i Uppenbarelseboken, och varje dag ger han oss en ny morgon.

Gud ger oss livet i gåva varje morgon, men har vi då någon gengåva som vi kan ge till Gud? Jo, kanske. Nämligen det som vi tycker är allra svårast att ge bort. Det fula, det som vi inte är nöjda med. På kvällen kan vi tänka oss att vi på en whiteboardtavla skriver upp det som har vi har gjort under dagen och som vi inte är nöjda med. Men istället för att själva läsa det vi skrivit och sparka oss där bak och tänka: ”Åh, jag missade…”, ”Tänk om jag inte…” osv, så ger vi tavlan till Gud. På natten medan vi sover läser Gud på whiteboardtavlan, för han förstår att uppskatta värdet av de gåvorna som vi lämnar ifrån oss under sådan vånda. Sedan när vi vaknar på morgonen har Gud – som en städersonal om natten – torkat tavlorna rena så att vi kan få börja om varje morgon. Det är nåd! I Klagovisorna står det: ”Men Herrens nåd tar inte slut…/Varje morgon är den ny.”

Gud lyfter oss i håret upp ur våra djupa hjulspår. Med hans hjälp kan vi förändra det som vi inte förmår på egen hand; vi kan skapa nytt. Skapelseprocessen pågår ständigt. Skapelsen var inte någonting som skedde i tidernas begynnelse och sedan var det färdigt. Gud skapar om oss inifrån; våra celler förnyas ständigt, och vi i vår tur är celler i Kristi kropp och medskapare till Gud. Vi skapar om och om igen. Vi skapar oss själva i varje ögonblick, och blir någonting fel så kan vi ändra på det; vi kan ändra kurs.

Även om allt blir sig likt till det yttre, så förnyar vi vår insida; vi förändras som människor. Vid det här laget är jag säkert minst: ”Lena version 10.0”

Den här predikan håller jag i en kvällsmässa just precis nu i samma ögonblick som den läggs ut på bloggen:

På söndag är det tredje advent, och temat är Bana väg för Herren. Johannes Döparen kallas ofta för vägröjaren. Det var ju han som gick före och banade väg för Jesus. Det var hans uppgift att peka på och förbereda folket för Messias, som skulle komma efter honom. Det behövdes alltså en förberedelsetid innan Jesus kom till världen, och nu i advent handlar det om din förberedelse inför Jesu ankomst. Nu är det din uppgift att bana väg för Herren. Han som en gång kom till världen vill komma även till ditt hjärta.

Vad gör vi då när det finns hinder på vägen? Jo, vi skickar så klart dit någon som kan röja. Om det t ex har snöat, skickar vi ut folk som kan ploga. Men nu gäller det att ta bort de hinder som finns för att Guds rike ska kunna uppstå på jorden. I det här fallet handlar det inte om att röja bort rent fysiska hinder utan om att rensa vägen till – och från – våra hjärtan. Att bana väg för Gud är att skapa utrymme för Gud, och det gör vi genom att rensa bort gammalt skräp ur våra hjärtan. Det är livet som är vägen, och vägen är ständigt ny. Vi är ständigt på väg. Faktum är att vi lever i en konstant förändring. Just förändring är en av de stora stressfaktorerna i livet, och när vi är stressade är det väldigt lätt att tappa riktningen. Ibland känns kanske terrängen oländig, och vi tvivlar på att vi ska kunna bana väg där. Vi ska inte inbilla oss att det är helt lätt, men det är då vi får lita på att Gud röjer vägen från sitt håll; vi får lita på att vi inte är ensamma.

Att bana väg för Herren handlar mycket om att se varandra. Budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” handlar om att bryta självcentreringen och inkröktheten som vi människor så lätt hamnar i. Gud är alltid på väg, genom dig – och genom andra. När vi öppnar våra hjärtan, det är då vi kan känna. Att känna är att vara sårbar, men det är bara i sårbarheten och svagheten som mod kan födas. Men tyvärr är det så att människor blir väldigt obekväma och rädda när man är öppen med sin sårbarhet. Vi ser svagheten som en defekt, som något att skämmas över, men som Paulus säger i andra Korintierbrevet är det så att just ” svagheten blir kraften störst”. I mötet mellan en sårbar människa och en annan, där verkar Gud; där blir man hel. Gud är som närmast när vi är som svagast. När vi vågar möta andra utifrån vår egen sårbarhet så det händer något med oss. Gud är med oss, och vi börjar läka. Många döljer medvetet sin sårbarhet och visar den inte. Men om vi vågar visa oss sårbara, börjar vi läka. Gud har i sin klokhet gjort så att vi behöver varandra för att bli hela. Och på så vis kan vi faktiskt utföra under både för andra och för oss själva. Vi kan påbörja läkningen.

Själv har jag gått in i väggen. Jag brände ut mig på att dygnet runt ta hand om mina två funktionshindrade barn. Dessutom har jag blivit multisjuk. Hur ska man kunna bana väg för Herren när man inte ens kan bana väg för sig själv? kan man ju undra då. Men jag har hittat en väg. Här står jag och är sårbar. När vi möter en annan människa utifrån vår egen inre smärta, det är då det blir äkta möten mellan äkta människor, och den kärleken som uppstår i de mötena är transformerande. Kärlek handlar först och främst om tillit, att våga vara sårbar inför en annan människa. Bara den som tagit risken att vara sårbar kan respektera en annan människas sårbarhet, men någon måste ju våga börja. Nu har jag gjort det, och din och min berättelse kan vara det som låser upp en annan människas fångenskap i sig själv. Människans styrka föds i svagheten och blir till i mötet, i det äkta mötet, med en annan människa. Vi kan helt enkelt inte hitta vägen, och vi kan inte röja den, ensamma. Vi behöver varandra. I vår sårbarhet är vi jämlika. Vi behöver öppna oss, inte bara för vår egen sårbarhet utan även för varandras. Jesus var alltid lyhörd för människors sårbarhet – och även för sin egen. Sårbarheten öppnar människors hjärtan och det är den vägen vi behöver bana för Herren. Det är i vår sårbarhet som Jesus kan födas i våra brustna hjärtan.

När Jesus dog på korset brast förhänget i templet mitt itu, dvs han öppnade vägen direkt till Gud, precis som vi banar vägen för Gud till våra hjärtan när vi öppnar dem. Jesus uppmanar oss att ta emot Guds rike som ett barn, och är det någonting barn har så är det öppna hjärtan. Där två av oss möts i sårbarhet, där finns Gud. Hans ende son dog på korset; han vet vad sårbarhet vill säga. Låt oss se varandra och se Jesu lidande i andra. Ja, se Kristus i våra medmänniskor! Låt oss tänka på varandra som nyfödda bebisar, lika värnlösa som jesusbarnet var i krubban. Då mjuknar våra hjärtan.

Istället för att önska varandra god jul, skulle vi nu till jul kunna säga till varandra: Må Kristus födas inom dig!

Jesus var sårbar.

Jag är sårbar.

Är du?

Den här betraktelsen och bönen skrev jag till en morgonbön som jag var med och höll i nu i torsdags:

På söndag är det domssöndagen. Det associerar man ju med Guds dom över oss, men nu tänkte jag inte prata om det utan istället om hur vi dömer oss själva, och framför allt om hur svårt vi har för att förlåta oss själva. ”Älska din nästa såsom dig själv”, säger Jesus, men i vägen för kärleken till oss själva står det faktum att vi har svårt att förlåta oss själva. Det pratas en hel del om att det kan vara svårt att förlåta andra, men det talas ganska lite hur svårt det är att förlåta sig själv. Vår egen oförmåga att förlåta oss själva påverkar inte bara oss utan relationen till alla människor i vår närhet och kanske alldeles speciellt våra barn. Ja, till och med relationen till Gud påverkas.

Så länge vi tror att vi har kontroll, och så länge vi eftersträvar perfektion, kommer vi aldrig att nå upp till våra egna höga ideal. När illusionen brister uppstår ett behov just av att kunna förlåta sig själv. Kan vi då inte släppa drömmen om det omöjliga idealet, blir det väldigt svårt att förlåta oss själva när vi begår misstag. Det är klart att vi krisar när självbilden går i kras, men samtidigt får vi chansen att omvärdera oss själva. När vi dömer oss själva sätter vi oss ju faktiskt till doms till och med över Gud. Gud förlåter alla våra synder, men om vi inte förlåter oss själva så säger vi ju att Gud har fel! Paulus skriver i Romarbrevet: ”Salig den som inte behöver döma sig själv för det val han träffar.”

”Bestäm dig för att göra någonting halvdant”, sa en kvinna till mig en gång. Så skönt, tänkte jag, för då finns det ju ingenting att förlåta när det man gör bara blir… halvdant. Vi behöver se och ta ansvar för det vi har gjort fel, vare sig det handlar om något vi har gjort mot andra eller mot oss själva. Och vi behöver släppa de falska jagbilder vi har. I den här processen behöver vi ge oss själva empati. När vi gjorde det som vi sedan ångrar, hade vi inte alla svaren; vi satt inte med facit i hand. Vi gjorde vårt bästa under de förutsättningar som var just då. Det gjorde vi faktiskt.

Vi har plågat oss själva länge nog. Vi förtjänar förlåtelse. Släpp taget om det som varit och ändra riktning om det är något som skaver! Det är dags nu att vi påminner oss själva om allt det vi gjort som faktiskt är bra.

Gud, lär mig att förlåta mig själv

när jag inte kan på egen hand.

Jag inser att vissa saker var mitt fel.

Andra var inte det, men det känns ändå så.

Skölj mig ren från skuld och skam

så att jag kan våga se mig själv som jag är.

Då kanske förlåtelsen kan komma.

Gud, hjälp mig att se på mig själv med empatiska ögon.

Och hjälp mig att inte döma mig själv så hårt.

Jag vill kunna älska mig själv som jag älskar min nästa.

Då kanske förlåtelsen kan komma.

Amen

Direkt när jag först hörde talas om Frälsarkransen kände jag mig lockad och skaffade mig en, en som man köpte ihop med en bok. Senare skaffade jag fler böcker om Frälsarkrasen och läste lite här och lite där.

Frälsarkransen följde mig mer och mer men ändå kunde jag inte riktigt komma den nära trots en stor längtan och trots att jag oftast har den med mig, inte på mig utan i väskan.

Häromveckan trillade jag på ett bananskal in i en samtalsgrupp runt Frälsarkransen, och det första tillfället pratade vi om jagpärlan. Hemma tillkom så en dikt om just jagpärlan och dess plats i Frälsarkransen:

Mellan mig och Gud
Tystnaden.
Ty endast i tystnaden kan jag höra
Hans viskningar.
Mellan mig och Jesus
Ingenting.
I dopet är jag hans.

Jag lade in dikten i gruppen Frälsarkransen på Facebook och vips blev jag tillfrågad av Verbum om de fick publicera min dikt på deras blogg om Frälsarkransen, vilket gladde mig oerhört: https://fralsarkransen.wordpress.com/2015/10/09/jagparlan-en-dikt-av-lena-posselwhite/

Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":

"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."