När livet är så motigt att man mår dåligt av det är det skönt att läsa överlåtelsebönen. Helst både morgon och kväll.

Du som ville mitt liv

och har skapat mig efter din vilja,

allt i mig känner du och omsluter med ömhet,

det svaga likaväl som det starka,

det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig

utan fruktan och förbehåll.

Fyll mig med ditt goda,

så att jag blir till välsignelse.

Jag prisar din vishet,

du som tar till dig det svaga och skadade

och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen.

När man tänker efter är det lustigt hur vi använder vissa ord i språket utan att fundera efter var de kommer ifrån. Betänk bara detta uttryck:

Vilken uppståndelse det blev!

Nu avser nog inte de flesta att syfta på Jesu uppståndelse, men det var kanske första gången det blev en riktig uppståndelse kring en uppståndelse, och på något vis har ju ordet uppståndelse tagit sig in i vardagsspråket. Och på samma vis tänker jag att man medvetet kan föra in uppståndelsen in i vardagen, hitta sätt att bli levande igen. Wilfrid Stinissen har skrivit en riktgt bra text om just det:

Tre sätt att gå från död till liv

Gud vill väcka alla döda till liv, inte bara på den yttersta dagen, utan nu.

Varje människa som sitter fast i sitt egensinne, som gör vad hon kan för att driva igenom sin egen vilja, som inte lyssnar till Guds – till kärlekens – Ande, hon är egentligen mer död än levande. Men Gud vill väcka oss alla till liv, många gånger varje dag. Det gäller att låta sig uppväckas.

När Jesus i evangeliet uppväcker döda gör han det på tre olika sätt: Jairos dotter som ”sover” uppmanas att vakna. Pojken i Nain måste stiga upp, och Lasaros som redan låg i graven får hör att han skall komma ut. Dessa tre sätt svarar mot tre olika sätt att vara död.

Om du lever omedvetet, om du inte vet varför du lever och vart du är på väg, om du sysslar med bagateller i stället för det väsentliga, då säger Jesus till dig: ”Vakna! Bli medveten, närvarande, kom till dig själv, tänk på vad som står på spel!”

Du kan också vara livlös i tröghet och lättja. Du förspiller kanske din dyrbara tid och tar aldrig riktigt itu med ditt liv. ”Stig upp!” säger Jesus. ”Skaka av dig din lättja, kom äntligen igång!”

Ett tredje sätt att vara död är instängdheten i jaget, att vara fylld av självupptagenhet och självömkan, intrasslad i sin egoism. ”Kom ut! Sluta att kretsa kring dig själv, gör något för andra, lev för kärleken!”

Om du är uppmärksam och lyssnar till vad Jesus vill säga dig, kommer du att bli en verkligt levande människa.

Vi kan göra som naturen som varje år genomgår sin uppståndelse.

Jag är bestört över valresultatet igår. Ett mörker har fallit över Europa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta under min livstid. Förintelsen under andra världskriget var inte så länge sedan.

När jag gick på gymnasiet fick skolan besök av en ungersk jude vid namn Ferenc Göndör som var en av dem som överlevt Auschwitz. Det var enda gången det blev så tyst i aulan att man hade kunnat höra en knappnål falla. Han berättade, och han visade tatueringen med numret som tyskande hade gjort på hans arm. Ferens reste runt till skolorna och berättade i hopp om att det som hänt aldrig mer skulle hänga. Han skrev också en bok, A-6171: Jag överlevde Auschwitz. Jag har läst den mer än en gång, och den står i bokyllan än. Med en personlig dedikation där han tackar för det intresse jag visade för judarnas öde under kriget.

I mitten på 80-talet besökte jag ett av tyskarnas koncentrationsläger, Dachau. Där köpte jag ett tygmärke där det står "Aldrig mer" på olika språk, och någonstans inom mig har jag svurit på att jag aldrig kommer att medverka till att något liknande kommer att hända igen. Aldrig mer!

Nu ser jag att hela Europa är på väg åt samma håll som Tyskland på 30-talet, och jag tänker inte hålla tyst. Så fort man delar upp mänskligheten i "vi" och "dom", som de främlingsfientliga partierna gör, så är man illa ute, för då finns det ofelbart människor som kommer att betrakta andra som mindre värda, ja till och med oönskade, och då tänker jag inte hålla tyst.

För Ferenc' och alla andras skull kommer jag inte att hålla tyst. Jag kokmmer att skrika ut mitt budskap från alptopparna, och om jag tystnar så kommer stenarna att ropa.

Låt oss aldrig glömma!

 

Jag tänker på följande text ur Bibeln:

Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.

~ Luk 5:31

Då kommer jag osökt att tänka på alla friska människor med sina privata sjukförsäkringar, och på alla de sjuka som inte får tillgång till sjukvård.

Och jag tänker att det är något sjukt med det.

Jag känner en alldeles otroligt stor tacksamhet till den församling som inte ens är min som har gett mig chansen att vara med och hålla dialogpredikan i kyrkan. Inte bara en utan två gånger. Andra gången var i söndags, och då var temat "Försonaren" som jag skrev lite om här i söndags. Då var det självaste kyrkoherden som frågade om jag ville vara med, och vi var väldigt nöjda efteråt. Det här känns klockrent rätt för mig. Jag lägger ut predikan i ett separat blogginlägg.

Jag skrev ett inlägg förut om ansvar, apropå fastan. Det kan du läsa här: http://weboffaith.bloggplatsen.se/2014/03/07/10585868-om-fastan-och-vikten-av-att-ta-ansvar/ Dagen innan skrev jag en dikt som också handlar om ansvar.

"Det var hon."

"Det var han."

Ingen vill ta ansvar

för alla vill vara fria från skuld.

Men ibland är skulden bra.

Den är som GPS:en:

"Ny rutt beräknas."

Man kan ändra riktning

när man har gjort någonting fel.

Att skylla ifrån sig är barnsligt;

man lär sig ingenting.

Det är bara flykt,

men kom ihåg

att den enda du inte kan springa ifrån

är dig själv.

Bibeln talar sitt tydliga språk om att ta ansvar, att inte skyllda vare sig på Gud eller på någon annan. Jag har med två exempel i mitt förra inlägg om ansvar, men jag har också ett mycket konkret exempel.

Jag hade en väninna som har en hund. Jag skriver "hade" för jag har inte längre. Då och då brukade jag hjälpa henne att gå ut med hennes hund, när hon var borta i jobbet. Det gjorde jag gärna, för jag tycker väldigt mycket om hundar. Men för ett par år sedan körde det ihop sig. Jag hade lovat att gå ut med hunden en dag den veckan, vilket jag också gjorde trots att jag hade jättemycket annat att göra och egentligen inte orkade. Sent på kvällen samma dag sms:ade hon mig och frågade om jag kunde gå ut med hunden nästa dag också. Det kunde jag inte. Hon blev så arg så att hon sa upp bekantskapen med mig. Hon kastade bort över 10 års vänskap för att hon lade över ett ansvar på mig som inte var mitt. Hon jobbar som flygvärdinna och är alltså alltid borta i jobbet. Trots det skaffade hon hund, och sedan skyllde hon på mig när jag inte hade möjlighet att gå ut med hunden. Själv tycker jag att det är hennes ansvar att inte skaffa ett djur som hon inte själv har möjlighet att ta hand om, och jag kan inte heller förstå varför människor inte funderar över sitt eget ansvar utan alltid ska skylla på alla. När det gäller min f d väninna så är det här ett etablerat mönster. Jag såg henne göra så här med ett antal andra människor under den tid jag kände henne.

Häromåret hittade jag en av mina gamla urklippsböcker. Det där med att samla på tidningsurklipp i en speciell urklippsbok fick jag från min morfar. Han gjorde det så länge jag kan komma ihåg. Urklipp som hade en eller annan relevans för honom. Och liksom jag troget gjorde i ordning mina fotoalbum så skötte mina urklippsböcker - åtminstone under ett antal år. Det jag tänker på nu höll jag på med under gymnasietiden. Jag hittade ett litet urklipp där som lyder:

"Det finns så många argument för att inte bry sej om. Men alltihop är bara undanflykter, ju. Det är inte sant att man inte kan göra något åt andras problem. Man kan inte lösa dom, det stämmer. Men man kan trösta. Och störst av allt är trösten."

Jag vet inte varifrån urklippet kommer eller vem som har skrivit den, men jag vet att det är så där jag alltid själv har tänkt när det gäller tröst, en uppgift som så många människor skyggar från. I Bibeln står det:

"Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.

~ 2 Kor. 1:4

Varje dag läser man i tidningen om olika dieter, och en av de mest poplulära just nu är den s k 5:2 dieten. Den går ut på att äta normalt under fem dagar i veckan och så fastar man två dagar i veckan. Men som vanligt finns det ingenting nytt under solen.

Fariséerna var faktiskt först med 5:2 dieten:

"Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper"

Luk. 18:12

Men någonting som dagens fastare har missat är att lämna tionde. Eller varför inte köpa en macka eller en varmkorv till en hemlös den dagen man själv fastar. Då har man ju matpengar över. Här på min lilla ort verkar det som om jag är den enda som gör det. Det står ofta en hemlös utanför mataffären och säljer hemlösas tidning. Jag hjälper gärna till, men min lilla sjukersättning räcker inte så långt, och då undrar jag. Varför kan inte människor med mer pengar hjälpa till? Åtminstone lite grann, för många bäckar små...