Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":

"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."

Har ni tänkt på att ordet "lovsång" bara är ett par bokstäver ifrån engelskans "love song". Det är alltså kärlekssånger vi sjunger när vi sjunger lovsånger.

För ett par år sedan läste jag en liten bok som heter Den goda ensamheten och som är skriven av Inga-Märtha Ericsson. Jag vill dela med mig några bra och tänkvärda citat från boken:

"Varför dör Jesus? För att dela varje människas smygande skräck inför den yttersta ensamheten."

"Den som vågat möta sin ensamhet och funnit sin inre trygghet kan leva nära andra människor utan att klamra sig fast vid dem. Den som har trygga relationer till andra människor vågar gå in i ensamheten."

Men vi kan också behöva varandra:

"Vi kan behöva hjälp både i bön och samtal för att våga tro att Gud möter oss med nåd och att vi får vara hans barn trots allt."

Jag blev nyligen av en god vän rekommenderad att läsa boken Det blå arkivet - liten bok om liv och död av Lars H Gustafsson, och det har jag sannerligen inte ångrat. Faktum är att jag säkert kommer att återvända till boken. Det är ingen bok man nödvändigtvis måste läsa från pärm tlll pärm - fast det gjorde jag - utan varje kapitel har mer eller mindre sitt tema, och man kan läsa en bit i taget precis när man vill.

Här är ett litet citat jag vill delge er:

"Utgångspunkten för Armstrong har varit Den gyllene regeln, i den kristna versionen känd från Jesu bergspredikan: 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem' (Matt 7:12). Det är en regel som finns i alla de stora världsreligionerna, om än lite olika forumlerad. Armstrong ser den som den bärande principen i all religionsutövning. Det räcker inte med ett antal trosdoktriner. Om vi ska komma i kontakt med Gud måste vi handla. Först när vi möter en annan människa med inlevelse och kärlek, oavsett vem hon är eller varifrån hon kommer, kan vi ana vem Gud är. Och vår medkänsla får aldrig begränsas till vår egen grupp, våra egna trosfränder - den måste gälla alla."

Så skriver Gustafsson i sin bok, och jag kan bara instämma.

Jag har antagit utmaningen. Har du? Vilken utmaning? undrar du kanske. Jo, den som det står om på

http://antautmaningen.se/ - det finns även en facebooksida - nämligen att läsa hela, halva eller en fjärdedel av Bibeln på ett år. Man väljer själv "spår", d v s hur pass mycket man är beredd att läsa varje dag. Jag kör på halva, och hittills har det funkat bra.

Nog för att jag har läst i stort sett hela Bibeln förut, men man upptäcker alltid nya saker.

Jag tänkte att jag så snart tiden tillåter ska göra en vandring med Frälsarkransen på min nya bostadsort. Eller rättare sagt några olika långa så man kan välja allt efter vilken form man råkar vara i. Går man med rollator ska man kunna gå en relativt kort runda, och är man i bra form kan man kanske orka gå ända bort till kyrkan som ligger en bra bit utanför byn.

Inspiration tänkte jag hämta från böcker om frälsarkransen, om frälskarkransvandring, om pilgrimsvandring och färdiga häften från andra orter med en lagom runda beskriven. Det ska bli korta texter, betraktelser, och böner. Och så en meditationsplats som på ett eller annat sätt är knuten till någon av pärlorna i frälsarkransen.

En rolig utmaning helt klart. Har börjat fundera över platserna redan, för att sätta igång processen. Så nu tuggar maskineriet inne i skallen på mig, och sedan får vi se vad som kommer ut.

De här pelargonerna uppvisar ett extremt stort mått av hopp, tycker jag, och jag ska berätta historien om pelargonerna.

De stod på min pappas grav under sommaren tills de hade blommat ut och såg allmänt ledsna ut. I början av augusti (tror jag det var) var jag där och plockade bort dem. Jag satte dem i en medhavd plastkasse och tänkte plantera om dem när jag kom hem. Men det glömde jag bort.

Häromdagen hittade jag plastkassen med pelargonerna, och då hade den ena tre stänglar med blomknoppar, och den andra massor med småblad. Om inte det är hopp, så vet inte jag.

Jag brukar skriva dikter, och ganska ofta speglar dikterna hur jag mår för tillfället. Under många år led jag av en ruggig depression, men märkligt nog så fann jag att hopp och ljus skrevs in i mina mörkaste dikter. Jag visste ju att det inte var jag som kände någon ljusning, så jag började tänka på hoppet som Gud. Att det var Gud som skrev in hopp och ljus i mina dikter.

Och tydligen fungerar det likadant med pelargoner. Att Gud kan "skriva in" hopp i ett par pelargoner som står väldigt länge i en plastkasse.

Gud = hopp = livskraft

Häromdagen skulle min mamma gå iväg till en diskussionskväll i kyrkan med söndagens tema "Friheten i Kristus".

"Vad ska man säga om det?" frågade hon mig innan hon skulle iväg.

Om det kan man väl säga mycket, tyckte jag, inte minst att Jesus dog för att vi ska få förlåtelse och bli fria från synd.

"Nej", sa mamma. "Så kan jag inte alls se det. Frihet betyder bara att man inte är slav."

Okej, menade jag, men då kan du väl lyssna på vad de andra har att säga. Det kan ju vara intressant.

"Men man måste ju få säga vad man tycker", hävdade mamma.

Visst, tänker jag, men om hon diskuterar en sak som inte ens har med saken att göra, och de andra diskuterar en annan sak, så lär de aldrig förstå varandra.

Friheten i Kristus innebär så mycket så jag vet inte ens om jag skulle kunna formulera det i ord. Och jag ska inte försöka göra det just nu heller, då jag inte alls är pigg.