Det talas och frågas ofta om Guds allsmäktighet. Jag har just läst Handbok i Livets Konst av Epiktetos. Det står bl a att Epiktetos svarade så här på en fråga om just det:

"Någon frågade honom, hur det kunde ådagaläggas att gudomen ser alla ens handlingar. Han svarade:

Anser du inte att alla delar av världsalltet stå i förbindelse med varandra? Det anser jag.

Ja, du ser ju till exempel, huru växterna förhålla sig: liksom på en guds befallning, som skulle säga till dem: 'blomma!' så blomma de; 'grönska!' så grönska de; 'sätten frukt!' så sätter de frukt; 'mognen!' så mogna de; 'fällen löven!' så fälla de dem... Då månen tilltar eller avtar, då solen stiger eller sjunker, inträffa ju motsvarande förändringar hos de jordiska företeelserna? Då nu allt levande och själva våra kroppar sålunda stå i föbindelse och växelverkan med det hela, skulle då icke våra själar göra det så mycket mera? Själarna äro ju till den grad förbundna och förenade med gudomen, att de äro manifesterade delar därav; måste icke då varje deras rörelse, såsom inneboende i och sammanvuxen med gudomens väsen, förnimmas av denna? Nåväl, du själv förmår ju anställa betraktelser över den gudomliga världsordningen och alla gudomliga ting, och på samma gång erfara tusentals sinnesförnimmelser av de yttre tingen; på samma gång tänka, bejaka och förneka; du hyser inom dig oräkneliga mångskiftande sinnesbilder, som du bevarar inom ditt psyke; utgående från föreställningarna om med varandra likartade företeelser, kommer du till abstraktioner; du hyser i ditt minne de konstrikaste idéförbindelser och bevarar minnet av tusentals föremål. Skulle då gudomen inte mäkta övervaka allt och leva med i allt och så att säga ingjuta sig i allt? Solen mäktar ju genomstråla en så väldig del av världsalltet: förmörkade bli ju endst de delar, som skuggas av fasta kroppar; och den som har danat solen - vilken dock endast är en omätligt liten del av världsalltet - han skulle inte kunna förnimma allt?"

Igår efter gudstjänsten köpte jag en bok i kyrkan, och där hittade jag en sådan bra text:

"Vem äger vem?

...

Man kan äga tingen. Och tingen kan äga en. Ska man göra sig av med ting som man märker att man är beroende av för att vara en god kristen? 'Du skall inga andra gudar hava jämte mig'. Men frågan är om man blir en så värst mycket bättre människa av att vräka ut halva sitt bohag och bara behålla det man inte bryr sig om eller tycker riktigt illa om. Det finns ting som betyder något för en därför att de berättar något. Kistan som farfarsfar och farfarsmor släpade fint packad till Amerika runt sekelskiftet och som nu kommit tillbaka. Vad berättar inte den om drömmar och besvikelser och handlingskraft, ett stycke av människans historia. CD-skivan jag lägger på och som låter tröst och inspiration flöda ut i rummet. Böckerna. Fotografierna. Den kantstötta kaffekoppen.

Vi ska inte förakta barnet i oss, det som har svårt att släppa den luggslitna favoritnallen. När Jesus lät barnet stå modell för oss vuxna tror jag inte han plockade bort nallen ur barnets famn och drog nappen ur dess mun först. Till det äkta barnsliga hör att ha ett gott förhållande till tingen. Vi vinner ingenting andligt eller själsligt på att krossa dessa kistor, slänga CD-skivor och bränna böcker. Gud är inte svartsjuk på sånt. Och om kyrkan under vissa perioder av historien har jagat ting och kultur i sitt nit att hålla kärleken till Gud ren och obemängd av världslighet så tror jag den egentligen bara har lyckats göra Gud grå, grinig, tråkig och snål.

Också tingen har vi fått av Gud att leva med och förvalta väl. Också tingen är ett utflöde av den förmåga att skapa som Gud gav oss när han gjorde oss till sina avbilder.

Men i allting finns ett 'men'. Ömheten mot tingen kan slå över i girighet. Tingen kan få makt över oss och bli centrum, guldkalvar som vi rör oss ikring istället för Gud. Och då är det farligt för då förlorar vi också vår mänsklighet. Att förvalta förändras lätt till att fördärva för vinningens skull, för tingsdyrkans skull. När man plundrar natur och miljö för kortsiktiga vinster. När man skövlar andra människors egendom och liv för att själv få mer. I stor eller liten skala, det spelar ingen roll. Det är omänskligt på vilken nivå det än sker.

...

Det finns en gräns där inga kompromisser längre är möjliga. Det är när det handlar om ett val mellan att vara förvaltare eller att vara fördärvare, fri eller slav. Frågan ställs av evangeliet...: Fri? Eller slav? Valet och svaret är ditt."

~ Ur På helgens tröskel av Per Olof Nisser

Jag tänker på predikan i söndags där prästen pratade om att vandra den smala vägen. Men jag är nog inte riktigt med på den tanken. Jag tänker att vägen faktiskt måste vara ganska bred, väl upptrampad. För det är så många som har vandrat den före oss, och vi är många som vandrar den nu samtidigt. Och om alla vi ska få plats så måste både vägen och porten faktiskt vara ganska breda. Annars får vi ju inte plats, och då kanske många skulle fall bort. Det kan jag inte se någon vits med, så jag tror att det är rätt gott om plats. Visst, man måste så klart vandra Vägen, men det finns plats för alla som vill.

Som den klaraste sol,

som den vitaste måne

och den allra vackraste utsikt

lyser ditt ansikte ner till

oss på jorden.

Du lyser bort all skuld och skam,

du älskar bort all världens synd.

Lys för oss, Herre!

Lys!

   © Vågrörelser

Håll ihop mig

Jag ber dig, Jesus, kliv ner från ditt kors

och omfamna mig.

Håll ihop mig som armeringsjärn

håller ihop betong,

som en mor famnar

sitt nyfödda barn,

som kronbladen på en blomma

omfamnar blommans ömtåliga mitt.

Håll ihop mig som häftklamrar

håller ihop vilsegångna papper,

som herden håller ihop

sin fårflock,

som Gud håller ihop

universum.

Håll i mig som ett barn

håller i sin käraste nalle,

och håll mig uppe som trädet sin krona.

Håll mig uppe som fågeln i skyn.

Säg till mig ”Ta din säng och gå”,

och jag ska följa dig till tidens ände.

Till tidens ände och bortanför

ska jag gå med dig

om du håller om mig.

© Vågrörelser

Gemenskapens och kärlekens Gud,

låt mig få vara den klippa

min son kan luta sig mot

när hela tillvaron sviker.

Visa mig hur jag ska kunna

lysa upp hans liv.

Jag ber dig, visa honom vägen

som du har visat mig

och låt oss få vandra

den tillsammans.

Ge honom hopp, mod,

förtröstan och en tro

på dig och på framtiden.

Amen

Idag har jag för första gången på länge besökt en för mig ny församling, den som kommer att bli min nya hemförsamling.

Kyrkan är från 1100-talet och är jättefin, både utvändigt och invändigt. Den är luftig och ljus inuti har trätak, vilket verkar vara ganska ovanligt. Jag tycker verkligen om gamla kyrkor; däremot har jag lite svårt för när gudstjänsterna känns stela och liknar dem i min barndom som jag tyckte kändes gammalmodiga redan då. Men jag ska inte säga för mycket efter att bara ha varit på en enda mässa i kyrkan än så länge. Fast jag tyckte inte om att de inte har några glutenfria oblater, jag som är van vid att de kyrkor jag har besökt enbart har glutenfria oblater.

Men vi blev väldigt trevligt välkomnade av prästen, som vi pratade med efteråt, och han lovade att tala med kyrkoherden angående oblaterna.