När mörkret begär mig

och provets stund är min

påminn mig då om

att jag är din.

~ Birgit Karlsson

En fin bön, tycker jag. Det skadar inte att bli påmind och att påminna sig själv, för det är ju oftast i de mörka stunderna tvivlen ansätter oss.

En helt nystartad blogg, ett oskrivet blad, och framtiden ter sig oändlig på något vis.

Här tänker jag skriva om mina tankar och funderingar kring tro och tvivel. Jag brukar säga att det inte finns någon tro utan tvivel, och Tage Danielsson lär ha sagt:

"Utan tvivel är man inte riktigt klok."

Tro och tvivel samexisterar - och måste samexistera - som sanden och vågorna på stranden. Vågorna rör sig fram och tillbaka precis som dansen mellan tro och tvivel. I de djupa svackorna i livet är det så lätt att tappa tron, att tänka att Gud inte finns om det här hemska har hänt. Min väg till tro har handlat mycket om att våga lita på att Gud finns, även när livet känns som mörkast, att lita på att tron kommer tillbaka när tvivlen börjar lämna mig.