Inlägg publicerade under kategorin Gud

Ord

Av Lena P - 4 maj 2014 10:56


Idag är en dag när jag verkligen känner att jag behöver möta Gud. I flera dagar har jag försökt hålla humöret uppe och har gått omkring och gnolat den gnolvänliga psalmen nr 729:


Nu öppnar vi våra hjärtan

och mottar brödet som ger oss livet.

...



Idag däremot, efter en dålig natt med tidernas mardröm, känns det mer som om ett konstant bedjande av Jesusbönen skulle passa mig:


Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.


Och på Carolina Johanssons blogg Rambling Thoughts http://carolinajohansson.wordpress.com/ hittade jag följande ord som jag ändå tror blir de som följer mig idag:


Vad min fader har gett mig är större än allt annat.


 


Bibeln · Bön · Gud · Jesus · Psalmer · Tro · Tvivel
ANNONS
Av Lena P - 22 april 2014 16:30


Ja, ibland är det nog bara så att man måste lämna över ratten till Jesus eller överlämna sig själv till Gud. De gånger när man har gjort allt man kan men situationen ändå inte har löst sig. Det är det överlåtelse handlar om, tänker jag.


Jag hörde en gång en kvinna som sa att hon hade överlåtit sig till Gud, och nu satt hon bara och väntade på att Gud skulle agera. Nej, jag tror inte att det är så det fungerar. Vi måste agera själva. Men vi måste också förstå att det inte är vi människor som är allsmäktiga; vi kan inte lösa allting själva. Vid en viss punkt finns det inget annat kvar att göra än att överlämna sig själv i Guds händer.


Gud · Jesus · Musik
ANNONS
Av Lena P - 21 mars 2014 08:15


På åtskilliga ställen i Bibeln uppmanar oss både Gud och Jesus att vi inte ska vara rädda:


Herren sade till honom: "Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö.

Dom 6:23


Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd.

Klag 3:57


Men genast talade Jesus till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda."

Matt 1:27


Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda."

Matt 17:7


Men Jesus som hörde deras ord, sade till föreståndaren: Var inte rädd, tro bara."

Mark 5:36


Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funit nåd hos Gud."

Luk 1:30


Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.

Luk 1:32


Men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda."

Joh 6:20


Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus..."

Matt 28:5


Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd, tro bara, så skall hon bli hjälpt."

Luk 8:50


"Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn."

2 Mos 20:20


Det här är bara ett litet, litet urval av alla ställen i Bibeln där Gud, Jesus eller någon annan uppmanar till att inte vara rädd. Människor var rädda då, och människor är rädda nu. Det är en högst mänsklig egenskap att vara rädd. Jesus uppmanar oss att inte vara rädda utan att tro. Det kanske inte alltid är så lätt, vare sig att inte vara rädd eller att tro, men jag tror att det är så här. Rädslor, liksom tvivel, sitter mycket i huvudet: "Hur ska det gå?", "Finns Gud verkligen?", "Om Gud finns hur kan det då finnas ondska i världen?" osv. Tron sitter i själ och hjärta, den är upplevelse- och känslobaserad istället för att sitta i huvudet. Det är därför rädsla och tro, precis som tro och tvivel, aldrig kan mötas; de kan aldrig prata med varandra för de talar inte samma språk. Jag tänker att man kan lägga rädslorna och tvivlen på hyllan och våga känna på hur det är att tro, att överlämna sig själv till Gud. Rädslorna och tviveln finns kvar - man ser dem där de ligger på hyllan - för jag tror inte att man riktigt kan bli av med dem, men när de ligger på hyllan så dominerar de inte ens liv. Och det kanske är så Gud och Jesus menar: Lyssna mer till din tro än till din rädsla! För rädslan gör oss fångna, och tron gör oss fria.


 

Bibeln · Gud · Jesus
Av Lena P - 14 mars 2014 21:03


Häromåret hittade jag en av mina gamla urklippsböcker. Det där med att samla på tidningsurklipp i en speciell urklippsbok fick jag från min morfar. Han gjorde det så länge jag kan komma ihåg. Urklipp som hade en eller annan relevans för honom. Och liksom jag troget gjorde i ordning mina fotoalbum så skötte mina urklippsböcker - åtminstone under ett antal år. Det jag tänker på nu höll jag på med under gymnasietiden. Jag hittade ett litet urklipp där som lyder:


"Det finns så många argument för att inte bry sej om. Men alltihop är bara undanflykter, ju. Det är inte sant att man inte kan göra något åt andras problem. Man kan inte lösa dom, det stämmer. Men man kan trösta. Och störst av allt är trösten."


Jag vet inte varifrån urklippet kommer eller vem som har skrivit den, men jag vet att det är så där jag alltid själv har tänkt när det gäller tröst, en uppgift som så många människor skyggar från. I Bibeln står det:


"Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.


~ 2 Kor. 1:4


 

Av Lena P - 22 februari 2014 14:38


För något år sedan deltog jag i ett katekumenat, ett sätt att som vuxen utforska min tro. Och jag ska väl säga att min tro var relativt tvivlande då, även om jag hade insett att den faktiskt var starkare än jag trodde. Hur som helst blev jag ombedd att skriva om katekumenatet i församlingsblade, och jag skrev så här:


”'Gud har verkligen sökt dig!' utbrast en präst i en annan församling till mig härom året, när vi satt i samtal för att diskutera tro, tvivel och livets svårigheter. Lite smått chockad fick jag erkänna att ja, Gud har ju faktiskt knackat på min dörr. Men hur gör man för att tro då? Och vad gör man med sina tvivel? Det var inget den prästen ville svara på, för hon tyckte att jag redan hade en tro. Själv kände jag att det är en sak att Gud tror på mig men en helt annan för mig att tro på Gud. Jag har tvivlat som mest, när livet varit som jobbigast, och det är ju precis just då jag skulle behövt ha en tro. ”Katekume-vad-då-för-nå’t?” frågade alla jag berättade för, när jag jublade av glädje över att jag hittat det jag letat efter, nämligen ett katekumenat. Hur skulle jag annars kunna utforska min tro?


En kväll i höstas när jag körde hem i mörkret från en av de första träffarna, märkte jag speciellt tydligt hur det enda som stoppade mig från att köra av vägen, när jag blev bländad av mötande bilars strålkastare, var de vita strecken vid vägkanten, och då kom det. Det stod plötsligt så klart för mig att det jag önskade att katekumenatet skulle leda fram till var att jag ville att min tro skulle bli som när jag fäster blicken på de vita strecken vid vägkanten vid mörkerkörning. När jag inte ser något annat i mörkret – inte minst för att jag blir bländad av mötande bilars strålkastare – tittar jag på de vita strecken på högerkanten och med hjälp av dem håller jag mig kvar på vägen. Så även på trons väg.


Jag vet inte riktigt själv hur det har gått till, men så har det blivit. Jag har lärt mig att jag kan be, trots att jag trott att jag lider av bönekramp, och jag har lärt mig att det aldrig är Gud som stänger dörren; det är min dörr som slår igen när livet blir för svårt. Men nu har jag lärt mig att inte tvivla på min tro och att inte tro på mina tvivel. Efter att ha provat olika sätt att närma mig Gud, har jag nu lärt mig mitt alldeles egna knep för hur jag ska peta upp dörren igen. När hopplösheten och tvivlen ansätter mig, slår jag mig ner och fattar min penna. Då skriver Gud in hopp och ljus i mina dikter, i mitt liv och mitt mörker; jag ser de vita strecken och slipper köra av vägen och in i tvivlen igen.


Till alla er som inte redan har deltagit i ett katekumenat säger jag: Kör!"


Kör på Guds väg. Vi vill så gärna att Gud ska visa oss vägen och tala om precis var vi ska svänga höger och var vi ska svänga vänster. Ja, vi vill till och med att han ska hålla i ratten. Men Gud är som de vita strecken vid vägkanten. Han gör så att vi kan uppfatta när vägen svänger, men det är upp till oss både att hålla utkik och att svänga där det behövs. Och som GPS har han gett oss våra känslor. Ofta försöker vi trycka undan känslorna, åtminstone dem som vi uppfattar som jobbiga. Vi vill bli som robotar för att slippa känna den där sorgen, smärtan eller vreden. Men hur skulle vi kunna ändra riktning om vi inte kände den där skulden, medkänslan eller vad det nu är för något?


                                           © Vågrörelser

 

Av Lena P - 16 januari 2014 15:15


Häromdagen träffade jag en god vän till mig, och som alltid när vi träffas kommer vi in på diskussioner om Gud. Hon är icke-troende och jag är troende, och båda älskar vi att diskutera fram och tillbaka. Hon vill gärna tro, min vän, men hon snubblar och faller på att hon alltid helt och hållet kopplar in intellektet. Det blir alldeles för många Hur? och Varför? som sätter stopp för henne, eftersom det aldrig någonsin går att i ord uttrycka vad Gud är. Orden räcker inte till, speciellt som vi aldrig, aldrig, aldrig kan förstå vem Gud är. Våra mänskliga begränsade intellekt kan inte förstå oändlighet. Lika lite som vi kan greppa att universum är oändligt, lika lite kan vi fatta Gud oändlighet, Guds oändliga kärlek. Det är någonting man måste känna.


Hur som helst, nu senaste slängde hon ur sig följande:


"Om människan är skapad till Guds avbild och människan är både ond och god, då måste ju Gud också vara både ond och god."


"Det är möjligt," svarade jag, "att Gud har varit både ond och god, för om man läser Gamla Testamentet så är Gud både arg, grym, härskar- och hämdlysten. Men sedan är jag övertygad om att han valde det goda, i samband med Jesus."


"Men," svarade hon, " har då Gud gett efter för att människan ville att Gud ska vara god? I så fall är det ju ingen Gud att ha, om människorna kan bestämma över honom."


"Det kan jag hålla med om," sa jag, "men Gud fattar sina egna beslut, oavsett vad vi tycker och tänker om det."


"Men," kom det igen - hon har hur många "men..." som helst, "om Gud finns, och han fattar sina egna beslut, varför ska vi då be till honom?"


"Det kanske är," försökte jag, "något man gör för sin egen skull, för att upprätta förbindelsen mellan sig själv och Gud, så att man känner att han faktiskt delar ens lidande, även om han inte kan ingripa."


"Men," ja nu var det färdigt igen, "varför ingriper inte Gud då? Varför räddade han inte judarna under andra världskriget, och varför låter han krig pågå i Syrien...?" osv.


"Jag tänker på Gud som en förälder som har myndiga barn. Man älskar sitt barn över allt annat på jorden," var mitt svar, "men ens myndiga barn har en egen vilja. Man kan inte lägga sig i och bestämma över dem. Däremot kan man finnas där och ta emot när de faller."


"Men," hon grillade mig riktigt ordentligt, "om människan har en fri vilja... Judarna hade ju inget val."


"Jag tror att det är så här att den gången valde tyskarna. Bara för att man har en egen vilja innebär det ju inte att man alltid har ett reellt valt. Ibland drabbas man av någon annans vilja, vare sig man själv vill eller inte. Nej, judarna fick inte välja om de skulle till Auschwitz eller inte, men de kunde välja hur de såg på situationen, hur de reagerade och agerade. För många år sedan nu träffade jag Ferenc Göndör, en ungersk jude som överlevt Auschwitz. Han fick frågan av en av mina klasskamrater: 'När man har varit med om något sådant, blir man inte bitter då?' Men Ferenc svarade något i stil med att man inte kan bli bitter, när det finns så många fina, goda och trevliga människor i världen. Det är valfrihet. Ingen hade klandrat honom om han blivit bitter, men både han själv och alla i hans omgivning mådde så klart mycket bättre av att han inte var bitter."


 

Gud
Av Lena P - 12 januari 2014 16:52

Jag tänker ofta att Gud gjorde en miss när Han skapade människan.


Missen var att Han satte henne direkt i paradiset.


Men man kan inte komma till paradiset utan att första ha varit i helvetet. Det kan aldrig fungera, för har man inget att jämföra med så kan det inte vara ett paradis, utan ett det blir ett paradis i jämförelse med någonting annat, något sämre.


Därför var Adam och Eva tvungna att äta av kunskapens frukt och människan tvungen att uppleva syndafallet, för att sedan kunna leta sig tillbaka till paradiset.


   

Gud
Av Lena P - 11 januari 2014 14:26


Jag tror det var meningen att människan skulle äta av kunskapens frukt. Annars hade Gud aldrig skapat den. Han tänkte nog på människan som ett trotsigt barn:


"Hur ska jag få henne att äta frukten? Jo, jag förbjuder den! Det är det säkraste sättet."


Och det fungerade.


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se