Scenario: En kyrkogård

Personer: Du och några till

Din bäste vän och mentor har nyss dött och blivit begraven. Du bestört och i djup sorg. Du och dina vänner går till kyrkogården under tystnad. Några av er gråter. När ni kommer fram till graven upptäcker ni att gravstenen är borta och att graven står gapande tom.

Hur skulle du reagera om någon sa att din bäste vän och mentor hade återuppstått från de döda? Hade du trott på det? Eller hade du också tvivlat?

På något sätt tänker vi oss nog att det finns gränser för vilka mirakler Gud kan utföra. Men om Gud har skapat allt liv, om han är allsmäktig, då kan kan blåsa liv i döden också. Ja, Jesus, själv återuppväckte ju Lasaros från de döda.

Ingenting är omöjligt för Gud.

På åtskilliga ställen i Bibeln uppmanar oss både Gud och Jesus att vi inte ska vara rädda:

Herren sade till honom: "Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö.

Dom 6:23

Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd.

Klag 3:57

Men genast talade Jesus till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda."

Matt 1:27

Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda."

Matt 17:7

Men Jesus som hörde deras ord, sade till föreståndaren: Var inte rädd, tro bara."

Mark 5:36

Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funit nåd hos Gud."

Luk 1:30

Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.

Luk 1:32

Men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda."

Joh 6:20

Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus..."

Matt 28:5

Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd, tro bara, så skall hon bli hjälpt."

Luk 8:50

"Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn."

2 Mos 20:20

Det här är bara ett litet, litet urval av alla ställen i Bibeln där Gud, Jesus eller någon annan uppmanar till att inte vara rädd. Människor var rädda då, och människor är rädda nu. Det är en högst mänsklig egenskap att vara rädd. Jesus uppmanar oss att inte vara rädda utan att tro. Det kanske inte alltid är så lätt, vare sig att inte vara rädd eller att tro, men jag tror att det är så här. Rädslor, liksom tvivel, sitter mycket i huvudet: "Hur ska det gå?", "Finns Gud verkligen?", "Om Gud finns hur kan det då finnas ondska i världen?" osv. Tron sitter i själ och hjärta, den är upplevelse- och känslobaserad istället för att sitta i huvudet. Det är därför rädsla och tro, precis som tro och tvivel, aldrig kan mötas; de kan aldrig prata med varandra för de talar inte samma språk. Jag tänker att man kan lägga rädslorna och tvivlen på hyllan och våga känna på hur det är att tro, att överlämna sig själv till Gud. Rädslorna och tviveln finns kvar - man ser dem där de ligger på hyllan - för jag tror inte att man riktigt kan bli av med dem, men när de ligger på hyllan så dominerar de inte ens liv. Och det kanske är så Gud och Jesus menar: Lyssna mer till din tro än till din rädsla! För rädslan gör oss fångna, och tron gör oss fria.

I en bibelstudiegrupp för en tid sedan läste vi den söndagens texter, den femte söndagen efter trettondagen, och vi kom att prata om episteln:

Romarbrevet 2:12-16

Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens förare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.

Vi pratade om att texten betyder att man ska göra saker i Kristi anda, och sedan spelar det inte så stor roll om man uttalat kallar sig kristen eller inte, utan att det är andan som är det viktiga. Den heliga andan.

Ja, om det handlade predikan i dagens högmässa, där jag var gudstjänstvärd. Prästen menade att vi i materialismens och konsumtionens jul har tappat bort julens egentliga budskap. Och nog stämmer det allt.

För alltför många människor verkar julen handla om julpynt, mat och julklappar. Ja, och så stress förstås, för att hinna fixa allting före jul. Möjligtvis går man i kyrkan på första advent och i julottan - för att sjunga psalmer. Men hur många tänker på julens egentliga budskap? Hur många tänker på Jesus som gav sig själv för oss, den ultimata julklappen. Kan man ge bort någonting finare än sig själv? Tänk att vi får Guds Son i julklapp - varje år!

Eftersom vi nu har förmånen att få det, kanske vi ska tänka över lite grann vad vi ger bort i julklapp. Kanske alla - inklusive du själv - skulle vara lyckligare om du gav bort mer av dig själv och din tid istället för att stressa runt i butikerna dagarna före jul för att hitta presenter. Råsaftcentrifugen var tydligen 2013 års julklapp, men det kanske borde ha varit något annat.