Inlägg publicerade under kategorin Andlighet

Av Lena P - 10 november 2016 11:00


I söndags var temat ”vårt evighetshopp”, så jag tänkte prata lite om hopp. När man tänker på triaden tro, hopp och kärlek kan det ligga nära till hands att tänka på symbolerna för de tre orden: ett kors, ett ankare och ett hjärta. Förr fungerade inte alls hoppets symbol för mig. Jag såg ankaret som en boja som håller en kvar på samma plats och som gör att man inte kan få till stånd någon förändring. Och ibland är det kanske just en förändring av något slag som behövs, för att vi ska kunna hoppas.


Vad är det då vi gör när vi hoppas? Jo, vi hoppar ju lite grann ut i det okända, så min symbol för hoppet blev istället en delfin som hoppar i vattnet – så där som delfiner gör. Ibland behöver vi våga göra det där hoppet och släppa fram smärtan – eller släppa ut den – för att få plats med hoppet. När vi släpper ut sorgen och smärtan över de – eller det – som har dött ifrån oss, kan vi passa på att släppa ut all annan smärta och frustration också. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, diktade Karin Boye, men hennes dikt slutar så här hoppingivande:


glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.


Nuet, den här sekunden, är vårt ögonblick av evigheten. Det är bara i nuet vi kan agera. Men vi kan längta framåt – eller fasa för framtiden. Och vi kan alltid hoppas. När det känns som att Gud är som allra längst bort från oss, går Jesus vid vår sida, men inför de svåraste stunderna i livet prövas vårt hopp. Ibland kan vi inte göra så mycket mer än att konstatera ”Så här är det just nu”, och så får vi stilla oss och vänta. Vänta på att murar ska falla – de murar som vi själva byggt upp mellan oss och Gud, trots att vi egentligen vill vara så nära. Ibland vill vi styra över vår relation till Gud, men vi behöver lämna utrymme för Honom att göra på Hans sätt, inte vårt. Det gamla måste dö för att det nya ska kunna tränga fram.


”På samma sätt som graven öppnade sig för den uppståndne Jesus, gror frön, brister knoppar och växer liv” (Tradition och liv av Martin Modéus). Vi sår frön i ett evigt kretslopp. Gud sår frön av tro och hopp i oss, som vi i vår tur kan ge vidare. Genom årtusendena strålar Jesu ord ut hopp och ljus som får frön att gro. Gud är en Gud som bryr sig om alla, och Han tröstar oss (2 Kor. 1:3-4) så att vi ska kunna fungera som ett ställföreträdande hopp åt varandra.


”Detta hopp är vår själs ankare” står det i Hebréerbrevet (10:23), och numera funkar bilden av hoppet som ankare för mig. Gud förankrar min tro med hoppet han ger mig; han ger mig rötter att växa ur och en förvissning om att man kan hitta hoppet på de mest oväntade ställen. Hopp hör ihop med tillit, och tillit är ett ord att lita på; det blir likadant vare sig man läser det framlänges eller baklänges.


#hopp

Av Lena P - 13 oktober 2015 10:07


Direkt när jag först hörde talas om Frälsarkransen kände jag mig lockad och skaffade mig en, en som man köpte ihop med en bok. Senare skaffade jag fler böcker om Frälsarkrasen och läste lite här och lite där.


Frälsarkransen följde mig mer och mer men ändå kunde jag inte riktigt komma den nära trots en stor längtan och trots att jag oftast har den med mig, inte på mig utan i väskan.


Häromveckan trillade jag på ett bananskal in i en samtalsgrupp runt Frälsarkransen, och det första tillfället pratade vi om jagpärlan. Hemma tillkom så en dikt om just jagpärlan och dess plats i Frälsarkransen:


Mellan mig och Gud
Tystnaden.
Ty endast i tystnaden kan jag höra
Hans viskningar.
Mellan mig och Jesus
Ingenting.
I dopet är jag hans.


Jag lade in dikten i gruppen Frälsarkransen på Facebook och vips blev jag tillfrågad av Verbum om de fick publicera min dikt på deras blogg om Frälsarkransen, vilket gladde mig oerhört: https://fralsarkransen.wordpress.com/2015/10/09/jagparlan-en-dikt-av-lena-posselwhite/



Av Lena P - 26 januari 2015 15:18


För ett par år sedan läste jag en liten bok som heter Den goda ensamheten och som är skriven av Inga-Märtha Ericsson. Jag vill dela med mig några bra och tänkvärda citat från boken:


"Varför dör Jesus? För att dela varje människas smygande skräck inför den yttersta ensamheten."


"Den som vågat möta sin ensamhet och funnit sin inre trygghet kan leva nära andra människor utan att klamra sig fast vid dem. Den som har trygga relationer till andra människor vågar gå in i ensamheten."


Men vi kan också behöva varandra:


"Vi kan behöva hjälp både i bön och samtal för att våga tro att Gud möter oss med nåd och att vi får vara hans barn trots allt."


 

Av Lena P - 10 januari 2015 16:34


Jag blev nyligen av en god vän rekommenderad att läsa boken Det blå arkivet - liten bok om liv och död av Lars H Gustafsson, och det har jag sannerligen inte ångrat. Faktum är att jag säkert kommer att återvända till boken. Det är ingen bok man nödvändigtvis måste läsa från pärm tlll pärm - fast det gjorde jag - utan varje kapitel har mer eller mindre sitt tema, och man kan läsa en bit i taget precis när man vill.


Här är ett litet citat jag vill delge er:


"Utgångspunkten för Armstrong har varit Den gyllene regeln, i den kristna versionen känd från Jesu bergspredikan: 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem' (Matt 7:12). Det är en regel som finns i alla de stora världsreligionerna, om än lite olika forumlerad. Armstrong ser den som den bärande principen i all religionsutövning. Det räcker inte med ett antal trosdoktriner. Om vi ska komma i kontakt med Gud måste vi handla. Först när vi möter en annan människa med inlevelse och kärlek, oavsett vem hon är eller varifrån hon kommer, kan vi ana vem Gud är. Och vår medkänsla får aldrig begränsas till vår egen grupp, våra egna trosfränder - den måste gälla alla."


Så skriver Gustafsson i sin bok, och jag kan bara instämma.


 



Av Lena P - 7 november 2014 10:31


Jag tänkte att jag så snart tiden tillåter ska göra en vandring med Frälsarkransen på min nya bostadsort. Eller rättare sagt några olika långa så man kan välja allt efter vilken form man råkar vara i. Går man med rollator ska man kunna gå en relativt kort runda, och är man i bra form kan man kanske orka gå ända bort till kyrkan som ligger en bra bit utanför byn.


Inspiration tänkte jag hämta från böcker om frälsarkransen, om frälskarkransvandring, om pilgrimsvandring och färdiga häften från andra orter med en lagom runda beskriven. Det ska bli korta texter, betraktelser, och böner. Och så en meditationsplats som på ett eller annat sätt är knuten till någon av pärlorna i frälsarkransen.


En rolig utmaning helt klart. Har börjat fundera över platserna redan, för att sätta igång processen. Så nu tuggar maskineriet inne i skallen på mig, och sedan får vi se vad som kommer ut.

  

Av Lena P - 21 augusti 2014 17:22


Det talas och frågas ofta om Guds allsmäktighet. Jag har just läst Handbok i Livets Konst av Epiktetos. Det står bl a att Epiktetos svarade så här på en fråga om just det:


"Någon frågade honom, hur det kunde ådagaläggas att gudomen ser alla ens handlingar. Han svarade:


Anser du inte att alla delar av världsalltet stå i förbindelse med varandra? Det anser jag.


Ja, du ser ju till exempel, huru växterna förhålla sig: liksom på en guds befallning, som skulle säga till dem: 'blomma!' så blomma de; 'grönska!' så grönska de; 'sätten frukt!' så sätter de frukt; 'mognen!' så mogna de; 'fällen löven!' så fälla de dem... Då månen tilltar eller avtar, då solen stiger eller sjunker, inträffa ju motsvarande förändringar hos de jordiska företeelserna? Då nu allt levande och själva våra kroppar sålunda stå i föbindelse och växelverkan med det hela, skulle då icke våra själar göra det så mycket mera? Själarna äro ju till den grad förbundna och förenade med gudomen, att de äro manifesterade delar därav; måste icke då varje deras rörelse, såsom inneboende i och sammanvuxen med gudomens väsen, förnimmas av denna? Nåväl, du själv förmår ju anställa betraktelser över den gudomliga världsordningen och alla gudomliga ting, och på samma gång erfara tusentals sinnesförnimmelser av de yttre tingen; på samma gång tänka, bejaka och förneka; du hyser inom dig oräkneliga mångskiftande sinnesbilder, som du bevarar inom ditt psyke; utgående från föreställningarna om med varandra likartade företeelser, kommer du till abstraktioner; du hyser i ditt minne de konstrikaste idéförbindelser och bevarar minnet av tusentals föremål. Skulle då gudomen inte mäkta övervaka allt och leva med i allt och så att säga ingjuta sig i allt? Solen mäktar ju genomstråla en så väldig del av världsalltet: förmörkade bli ju endst de delar, som skuggas av fasta kroppar; och den som har danat solen - vilken dock endast är en omätligt liten del av världsalltet - han skulle inte kunna förnimma allt?"


  


Av Lena P - 14 januari 2014 13:21


Jag har precis läst K G Hammars bok Fred är en väg till fred. I ett kapitel som heter "Freden som växer inifrån - fredens spirirualitet" skriver han:


"En fredens spiritualitet är inklusiv. Den vill inkludera alla relationer, alla levande och allt framtida liv. De tre tomma stolarnas spiritualitet: de fattiga, kommande generationer och de hotade arternas tysta närvaro när vi gör våra val. De tre tomma stolarna är en bild för närvaron i styrelserum där beslut fattas med avgöran betydelse för dem som är frånvarande. Två av stolarna kommer alltid att vara tomma; de hotade arternas och kommande generationers. Här måste vår inlevelseförmåga tänjas till det yttersta. Den tredje stolen, de fattigas stol, är nästan alltid tom när avgörande beslut fattas med avgörande betydelse för jordens framtid."


Och jag tänker som han att hur ska vi någonsin kunna få fred på jorden, hur ska vi kunna bygga Guds rike på jorden om vissa alltid ska exkluderas? Nej, fred, en fridens fred, måste alltid vara inkluderande.


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards