Jag har sett två mycket bra filmer den senaste tiden, som jag vill dela med mig av.

Den första är 1973 års filmatisering av musikalen Jesus Christ Superstar, och den tycker jag var helt fantastisk. Här kan ni se ett klipp ur filmen:

Den andra filmen heter Vägen till Betlehem, och den älskar jag för att den har fokus på Maria. För hur måste det ha känts att bli mor till Guds son? Kan någon av oss egentligen föreställa oss det? Våndan? Ansvaret? Äran? Ja, det finns mycket att fundera över på det temat.

Häromdagen köpte jag Nya Testamentet med Psaltaren i fickformat - så lätt och smidig att ta med sig. Jag slog upp boken på måfå och hamnade på psalm nr 69 i Psaltaren.

Rädda mig, Gud!

Vattnet når mig till halsen.

Jag har sjunkit ner i bottenlös dy

och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten,

strömmen vill dra ner mig.

Jag har ropat mig trött,

min strupe är hel.

Mina ögon värker,

jag har väntat länge på min Gud.

~ Ps 69:2-4

Tänk bara vad Psaltaren är full med böner! Och väldigt olika sorters böner dessutom. Det finns en för alla smaker.

Jag tycker, och har alltid tyckt, att det är viktigt med solidaritet. Inte bara för att jag är kristen utan det har jag tyckt ända sedan jag var barn, och jag har inte vuxit upp i ett kristet hem, så det här med tro har kommit långt senare för min del. 

Jag hittade ett fint citat i Bibeln om just solidaritet:

Nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

~ 2 Kor 8:14-15

Så ska det vara, tycker jag, men jag undrar när mänskligheten ska börja leva upp till det. Det känns väldigt fjärran tyvärr, men det hindrar inte mig från att jobba för det och att hoppas.

Nu har det som jag kallar för positivismrörelsen även nått Facebook. Alla skriver tre positiva saker om dagen på sin statusrad och skickar vidare till åtminstone två av sina vänner. Jag fick också en sådan inbjudan, men jag valde att avstå, för jag tycker att det vilar något osunt över det hela. Inte det att vara positiv i sig, men just att låtsas vara det, fast ens tillvaro i själva verket håller på att krackelera.

Redan i Gamla Testamentet står det om detta:

Alla, profet som gäst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger: "Allt är väl, allt är väl!" men allt är inte väl.

~ Jer 6:13-14

Och här kommer samma budskap i en modernare - och mer förklarande - variant:

"En människa som för en kamp med livet, må den vara tillfällig eller långdragen, ytlig eller djup, som upplever, smärta, stress eller oro, eller att livet gör illa, och som hela tiden får signaler utifrån om att det inte är okej att uttrycka den inför andra, blir belagd med en skuldbörda för att det den känner och upplever är "fel", att hennes upplevelser och känslor inte är accepterade eller legitima. Dessa signaler blir ett normerande maktspråk som kryper livsutrymmet för den som lider, och kväver den röst och de uttryck som människa behöver i sin process. Det blir ytterligare en pålaga i det som redan känns tungt.

Det talas mycket om att "våga" vara positiv. Jag har väldigt svårt att tro att en människa som uttrycker genuin livssmärta gör det för att den är "rädd" för att vara glad och harmonisk. Det är som att säga att det är ditt eget fel att ditt liv är smärtsamt och om du bara förstod att tänka glada tankar så skulle lidandet försvinna. Att tvingas tränga bort det som gör ont skapar bara mer lidande. För många handlar inte lidandet om enbart tankemönster, utan om genuina svårigheter som de tvingas leva med och hantera från dag till dag. Saker som gör livet till en kamp där glädjen hela tiden måste erövras, något som tar enormt med kraft om man befinner sig i underläge. Alla har inte samma förutsättningar att hjälpa sig själva till glädje. Alla fungerar inte på samma sätt. Många bär på sår som inte syns på ytan och som också i många fall är dolda för den som erfar och känner dem. Att då stänga för möjligheten att uttrycka dem, att ta fram dem i ljuset och titta på dem, vrida och vända på dem tillsammans med andra, söka gemensamma erfarenheter och insikter för att komma vidare, upp ur smärtan och nå läkning och befrielse, är att göra illa. Att bombarderas med positivitet och ryck-upp-dig-mentalitet kan vara direkt kontraproduktivt för en människa som har begränsade möjligheter och vägar att ta sig ur sin situation. Det skapar en pålagd skuld för sin egen situation, för att man inte orkar vara glad och positiv, oavsett hur livet ser ut. Livet är inte bara glädje. Det är en ständig process, ett växande, där alla aspekter av det mänskliga måste få utrymme att finnas till, uttryckas, bearbetas. Jag vill vända på det och säga att de som stänger och ständigt flyr från det svåra, från motståndet och de komplexa och svåra frågeställningarna i livet, bär på en rädsla för vad det innebär att vara människa. Och det är helt okej att göra det valet, men det är inte okej att tvinga andra människor att göra detsamma.

Jag är medveten om att det finns de människor som fasntar i den lidandes identitet, söker det för att kunna få bekräftelse, som medvetet eller undermedvetet utnyttjar det i sina relationer eller kommunikation med omgivningen. Men jag är övertygad om att de är i minoritet. Och dessa människor kommer sannolikt inte att vara mottagliga för en förenklad "tänk positivt"-retorik i vilket fall som helst. För de som faktiskt bär på genuin livssmärta  och behöver få släppa fram den för att bearbeta och läka, är den i många fall provocerande. Vi behöver alla glädje i våra liv för att balansera det som är mörkt och svårt, men den kan inte skapas genom att inte låtsas om det svåra, djupa och komplexa. Vi behöver insikt i alla aspekter av oss själva för att växa och läka, och för att nå dig behöver även den mörkare delen av vår inre värld få utrymme att behandlas tillsammans med varandra, i en gemensam dialog. Att kalla allt som har med det dunkla, dolda djupet i människan för negativitet eller gnäll är att göra både sig själv och sina medmänniskor en otjänst..."

~ Martin Lundmark

Tack Martin Lundmark för den kloka texten!

När man tänker efter är det lustigt hur vi använder vissa ord i språket utan att fundera efter var de kommer ifrån. Betänk bara detta uttryck:

Vilken uppståndelse det blev!

Nu avser nog inte de flesta att syfta på Jesu uppståndelse, men det var kanske första gången det blev en riktig uppståndelse kring en uppståndelse, och på något vis har ju ordet uppståndelse tagit sig in i vardagsspråket. Och på samma vis tänker jag att man medvetet kan föra in uppståndelsen in i vardagen, hitta sätt att bli levande igen. Wilfrid Stinissen har skrivit en riktgt bra text om just det:

Tre sätt att gå från död till liv

Gud vill väcka alla döda till liv, inte bara på den yttersta dagen, utan nu.

Varje människa som sitter fast i sitt egensinne, som gör vad hon kan för att driva igenom sin egen vilja, som inte lyssnar till Guds – till kärlekens – Ande, hon är egentligen mer död än levande. Men Gud vill väcka oss alla till liv, många gånger varje dag. Det gäller att låta sig uppväckas.

När Jesus i evangeliet uppväcker döda gör han det på tre olika sätt: Jairos dotter som ”sover” uppmanas att vakna. Pojken i Nain måste stiga upp, och Lasaros som redan låg i graven får hör att han skall komma ut. Dessa tre sätt svarar mot tre olika sätt att vara död.

Om du lever omedvetet, om du inte vet varför du lever och vart du är på väg, om du sysslar med bagateller i stället för det väsentliga, då säger Jesus till dig: ”Vakna! Bli medveten, närvarande, kom till dig själv, tänk på vad som står på spel!”

Du kan också vara livlös i tröghet och lättja. Du förspiller kanske din dyrbara tid och tar aldrig riktigt itu med ditt liv. ”Stig upp!” säger Jesus. ”Skaka av dig din lättja, kom äntligen igång!”

Ett tredje sätt att vara död är instängdheten i jaget, att vara fylld av självupptagenhet och självömkan, intrasslad i sin egoism. ”Kom ut! Sluta att kretsa kring dig själv, gör något för andra, lev för kärleken!”

Om du är uppmärksam och lyssnar till vad Jesus vill säga dig, kommer du att bli en verkligt levande människa.

Vi kan göra som naturen som varje år genomgår sin uppståndelse.

Jag är bestört över valresultatet igår. Ett mörker har fallit över Europa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta under min livstid. Förintelsen under andra världskriget var inte så länge sedan.

När jag gick på gymnasiet fick skolan besök av en ungersk jude vid namn Ferenc Göndör som var en av dem som överlevt Auschwitz. Det var enda gången det blev så tyst i aulan att man hade kunnat höra en knappnål falla. Han berättade, och han visade tatueringen med numret som tyskande hade gjort på hans arm. Ferens reste runt till skolorna och berättade i hopp om att det som hänt aldrig mer skulle hänga. Han skrev också en bok, A-6171: Jag överlevde Auschwitz. Jag har läst den mer än en gång, och den står i bokyllan än. Med en personlig dedikation där han tackar för det intresse jag visade för judarnas öde under kriget.

I mitten på 80-talet besökte jag ett av tyskarnas koncentrationsläger, Dachau. Där köpte jag ett tygmärke där det står "Aldrig mer" på olika språk, och någonstans inom mig har jag svurit på att jag aldrig kommer att medverka till att något liknande kommer att hända igen. Aldrig mer!

Nu ser jag att hela Europa är på väg åt samma håll som Tyskland på 30-talet, och jag tänker inte hålla tyst. Så fort man delar upp mänskligheten i "vi" och "dom", som de främlingsfientliga partierna gör, så är man illa ute, för då finns det ofelbart människor som kommer att betrakta andra som mindre värda, ja till och med oönskade, och då tänker jag inte hålla tyst.

För Ferenc' och alla andras skull kommer jag inte att hålla tyst. Jag kokmmer att skrika ut mitt budskap från alptopparna, och om jag tystnar så kommer stenarna att ropa.

Låt oss aldrig glömma!

 

Idag är en dag när jag verkligen känner att jag behöver möta Gud. I flera dagar har jag försökt hålla humöret uppe och har gått omkring och gnolat den gnolvänliga psalmen nr 729:

Nu öppnar vi våra hjärtan

och mottar brödet som ger oss livet.

...

Idag däremot, efter en dålig natt med tidernas mardröm, känns det mer som om ett konstant bedjande av Jesusbönen skulle passa mig:

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.

Och på Carolina Johanssons blogg Rambling Thoughts http://carolinajohansson.wordpress.com/ hittade jag följande ord som jag ändå tror blir de som följer mig idag:

Vad min fader har gett mig är större än allt annat.

Temat för kommande söndag är "Den gode herden", och söndagens psaltarpsalm känner nog de allra flesta igen:

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Så viktigt det är för många människor att passa in. Det sägs ju att människan är ett flockdjur, och en del gör nästan vad som helst för att inte hamna utanför. Själv har jag gått från ensamvarg till att försöka passa in bland mina jämnåriga när jag växte upp. Sedan blev jag något av en ensamvarg igen; ensamheten var påtvingad men också delvis självvald. Och tänk nu har jag blivit en i fårflocken, för jag har hittat vägen till kyrkan, till tron och till den gode herden. Jag har hittat hem helt enkelt.