Inlägg publicerade under kategorin Bibeln

Av Lena P - 30 april 2014 16:40


Arvssynden är ett begrepp som jag har brottats mycket med. Jag har haft väldigt svårt att komma till rätta med att man skulle kunna ärva någon form av synd, ända tills jag kom fram till följande som för mig gör arvssynden begriplig.


Jag tänker på arvssynden som destruktiva beteendemönster som finns inom familjen. Ofta går det här beteendemönstret i arv i generation efter generation - typ "Jag fick minsann stryk av min farsa så jag vet att ungar behöver ett kok stryk då och då." Och ibland tänker man att det kan fortsätta i det oändliga med att offret blir förövare; det går så att säga i arv från föräldrar till barn.


MEN - och det här är ett stort men - det här mönstret går att bryta. Det går att bli medveten om att man följer ett gammalt destruktivt mönster. Det går att besluta sig för att bryta. Och det går att bryta; det går att ta reda på vad det är som ligger i tunnorna och skramlar, vad för dysfunktionellt beteendemönster det är man har ärvt.


 

Av Lena P - 28 april 2014 19:15


För mig som står inför uppbrott av olika slag är den här bibeltexten helt perfekt just nu:


Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka.

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.


~ Predikaren 3:1-11


 

Av Lena P - 21 mars 2014 08:15


På åtskilliga ställen i Bibeln uppmanar oss både Gud och Jesus att vi inte ska vara rädda:


Herren sade till honom: "Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö.

Dom 6:23


Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd.

Klag 3:57


Men genast talade Jesus till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda."

Matt 1:27


Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda."

Matt 17:7


Men Jesus som hörde deras ord, sade till föreståndaren: Var inte rädd, tro bara."

Mark 5:36


Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funit nåd hos Gud."

Luk 1:30


Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.

Luk 1:32


Men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda."

Joh 6:20


Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus..."

Matt 28:5


Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd, tro bara, så skall hon bli hjälpt."

Luk 8:50


"Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn."

2 Mos 20:20


Det här är bara ett litet, litet urval av alla ställen i Bibeln där Gud, Jesus eller någon annan uppmanar till att inte vara rädd. Människor var rädda då, och människor är rädda nu. Det är en högst mänsklig egenskap att vara rädd. Jesus uppmanar oss att inte vara rädda utan att tro. Det kanske inte alltid är så lätt, vare sig att inte vara rädd eller att tro, men jag tror att det är så här. Rädslor, liksom tvivel, sitter mycket i huvudet: "Hur ska det gå?", "Finns Gud verkligen?", "Om Gud finns hur kan det då finnas ondska i världen?" osv. Tron sitter i själ och hjärta, den är upplevelse- och känslobaserad istället för att sitta i huvudet. Det är därför rädsla och tro, precis som tro och tvivel, aldrig kan mötas; de kan aldrig prata med varandra för de talar inte samma språk. Jag tänker att man kan lägga rädslorna och tvivlen på hyllan och våga känna på hur det är att tro, att överlämna sig själv till Gud. Rädslorna och tviveln finns kvar - man ser dem där de ligger på hyllan - för jag tror inte att man riktigt kan bli av med dem, men när de ligger på hyllan så dominerar de inte ens liv. Och det kanske är så Gud och Jesus menar: Lyssna mer till din tro än till din rädsla! För rädslan gör oss fångna, och tron gör oss fria.


 

Bibeln · Gud · Jesus
Av Lena P - 14 mars 2014 21:03


Häromåret hittade jag en av mina gamla urklippsböcker. Det där med att samla på tidningsurklipp i en speciell urklippsbok fick jag från min morfar. Han gjorde det så länge jag kan komma ihåg. Urklipp som hade en eller annan relevans för honom. Och liksom jag troget gjorde i ordning mina fotoalbum så skötte mina urklippsböcker - åtminstone under ett antal år. Det jag tänker på nu höll jag på med under gymnasietiden. Jag hittade ett litet urklipp där som lyder:


"Det finns så många argument för att inte bry sej om. Men alltihop är bara undanflykter, ju. Det är inte sant att man inte kan göra något åt andras problem. Man kan inte lösa dom, det stämmer. Men man kan trösta. Och störst av allt är trösten."


Jag vet inte varifrån urklippet kommer eller vem som har skrivit den, men jag vet att det är så där jag alltid själv har tänkt när det gäller tröst, en uppgift som så många människor skyggar från. I Bibeln står det:


"Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.


~ 2 Kor. 1:4


 

Av Lena P - 7 mars 2014 08:00


Även om Bibeln anses vara Guds ord så vilar det någonting väldigt mänskligt över den i det att den beskriver den mänskliga naturen så väl. Det finns mycket att känna igen både sig själv och andra i. En dålig egenskap som människan tydlligen haft från begynnelsen, en uregenskap om man så vill, finns beskriven i första Moseboken:


"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.


De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig." Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?" Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt.""


1 Mos. 3:1-13


Det där är sådant som händer varje dag. Människor skyller på andra, på varandra och på situationen istället för att själva ta ansvar för sina handlingar. Om någon har gjort något dumt, har vi nog lättare att förlåta om de är ärliga med det de har ställt till med. Jag tror att oförsonligheten blir större, när man har en människa framför sig som påstår att det var någon annans fel till och med när det är kristallklart vem som ställde till med oredan. Gud vet att vi inte är perfekta, men jag tror att han vill att vi är ärliga mot oss själva och andra genom att ta det ansvar som verkligen är vårt.


I Jakobsbrevet återkommer det här temat:


"Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs."


Jak. 1:13-14


Och jag kommer osökt att tänka på Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar. Man hör många vuxna förmana sina barn om att de måste lära sig att ta ansvar, men hur många vuxna kan egentligen själva den konsten? Och då talar jag inte om att ta ansvar för sitt arbete, för att räkningarna blir betalda och städningen utförd, utan jag talar mer om det som sker på det mentala och känslomässiga planet.


Om en relation tar slut menar många att det måste ha varit den andra partens fel, även om det brukar sägas att "it takes two to tango" . Man kan inte dansa tango ensam; man är alltid två i en relation. Eller man blir arg på någon för att de inte hjälper en att reda ut en situation som man faktiskt själv ställt till med, så arg som min f d väninna som sa upp bekantskapen för någonting som inte var mitt ansvar utan hennes eget. Jämt och samt slänger folk över skulden och ansvaret på någon annan. Titta bara på politikerna; om de får säga det så är det alltid någon annans fel när någonting gått åt skogen.


När man pratar om fastan kommer de flesta kanske att tänka på att man ska avstå från mat eller pengar, men jag tror att fastan kan vara så mycket mer. Det kanske kan vara en sådan tid när vi kan försöka iaktta oss själva lite extra för att se när när det är jag gör så där själv som jag inte tycker om när andra gör - det där med bjälken i ögat, ni vet. Under fastan avstår vi ju från någonting, och jag undrar om det inte handlar om att vi ska iaktta oss själva och se efter i vilka lägen det är vi faller för frestelsen och försöka komma fram till hur vi kan göra istället, d v s att vi bär vårt eget kors istället för att ständigt försöka hiva upp det på någon annans rygg.


 

Av Lena P - 25 februari 2014 15:30


I en bibelstudiegrupp för en tid sedan läste vi den söndagens texter, den femte söndagen efter trettondagen, och vi kom att prata om episteln:


Romarbrevet 2:12-16


Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens förare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.


Vi pratade om att texten betyder att man ska göra saker i Kristi anda, och sedan spelar det inte så stor roll om man uttalat kallar sig kristen eller inte, utan att det är andan som är det viktiga. Den heliga andan.



 

Av Lena P - 24 februari 2014 12:04


I samtalsgruppen häromveckan pratade vi om Bibeln, och en kvinna berättade hur frustrerad hon blir av att läsa Bibeln. Hon tog ett exempel från Gamla Testamentet.


"Gamla Testamentet är så svårt", menade hon. "Jag ser framför mig hur de släpade runt på förbundsarken i åratal."


D v s hon tog allting hon läste i Bibeln väldigt bokstavlig. Det gör inte jag, så jag föreslog att hon kunde släppa den bokstavliga tolkningen av allting , och se den berättelsen som att vi alla släpar runt på en massa bördor i form av olika problem och jobbiga upplevelser vi haft.


När kvällen avslutades tackade hon mig för att jag hade sagt det jag gjorde. Det var var hon skulle ta med sig hem från den kvällen. Att inte läsa alla berättelser i Bibeln så förtvivlat bokstavligt.


 

Av Lena P - 9 februari 2014 17:15


Jag var gudstjänsvärd idag, och hjälpte för första gången till med att dela ut nattvarden. Jag tycker det är alldeles fantastiskt att få delta i gudstjänster genom att läsa texter, samla in kollekt, dela ut nattvarden, skriva/läsa förbön osv. Man funderar mycket mer kring bibeltexterna när man deltar aktivt än om man bara sitter i en kyrkbänk. I alla fall är det så för mig.


Sådd och skörd är dagens tema, och kring det finns det mycket man tänka kring. Häromdagen hade vi ett samtal med en av prästerna kring den här söndagens texter. Alla har sina tankar och funderingar att bidra med, och allas tankar och idéer befruktar varandra. Jag tror alla - inklusive prästen - gick hem därifrån med nya tankar i huvudet.


Alla som varit i kyrkan idag har väl hört en predikan om tredje årgångens texter, så jag ger mig på första årgångens. Jag tänker på evangelietexten:


"Jesus lät dem höra en annan liknelse: 'Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: 'Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?' Han svarade: 'Det är en fiende som har varit framme.' Tjänarna frågade: 'Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?' - 'Nej', svarade han, 'då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.'"

Matt. 13:24-30


Varför ska då ogräset finna kvar? Det måste ju fylla någon funktion, eftersom det ska få växa kvar bland vetet tills det är dags för skörd.


Ogräs och vete, godhet och ondska. Det kanske är så att ondskan behövs som kontrast till godheten för att verkligen ska kunna veta att det goda är gott. Allting i tillvaron består av den typen av dualitet, allting är paradoxer: Ljus/mörker, vitt/svart, godhet/ondska, bra/dåligt, snäll/elak osv. Till och med vi själva består av dessa paradoxer. Jag kan vara glad och ledsen till exemel - ibland till och med på samma gång. Vi kan inte veta vad mörker är, om inte ljuset finns. Om jag aldrig varit olycklig kan jag inte veta vad glädje är. Vi behöver dessa kontraster för att kunna göra oss en uppfattning av tillvaron. Jag tänker ibland på det som en gungbräda. Ute på ena änden finns "svart" och på den andra änden finns "vitt". Först måste jag balansera ut på den ena änden, och sedan på den andra, för att skaffa mig en uppfattning om de båda ytterligheterna. Men i själva verket är det ju i gråskalan de flesta av oss lever våra liv, så sedan måste jag in mot mitten på gungbrädan för att kunna hitta en balans. Vi tycker om att skratta, men vi behöver gråta ibland också för att inte bli sjuka, så tillvaron får bli en blandning av båda, där vi mår bäst när vi hittar balansen.


Det finns en annan aspekt på den här bibeltexten som jag tänker på, nämligen det här med att bida sin tid. Alla som har haft en trädgård vet att när de första små gröna bladen tittar upp i rabatten kan det vara helt omöjligt att skilja ogräset från de växter man faktiskt vill odla i rabatten. Vad gör man då? Rycker man upp allt det man tror är ogräs, eller väntar man tills man kan se vad som är vad? Jag har i alla fall alltid valt det senare. Och det är någonting livet har lärt mig också, att ha tålamod, att vänta. För jag är otålig av naturen och har alltid kört på i full fart, och pressat fram saker ibland som tiden inte var mogen för. Jag har nog alltid haft en förmåga att vara långt före min tid, och då är det svårt; man stöter på mycket motstånd. Istället har jag lärt mig att vänta tills tiden är mogen, och då går det helt smärtfritt ibland.



                             © Vågrörelser 



Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards