Förut tänkte jag bara på psalmer som psalmer. Det var något man sjöng i kyrkan, och jag som inte är speciellt musikalisk har alltid haft fullt sjå att försöka hänga med och sjunga melodin någorlunda rätt.

Men nu har det hänt något. Jag har tittat igenom hela psalmboken, och där finns fantastiskt fin poesi. Dessutom kan man använda många av psalmerna i Svenska Psalmboken som böner. Jag fastnade nyligen för psalm nr 646 som har blivit en av mina favoritböner:

Grip du mig, helige Ande, / drabba mig, låga klar.

Visa vägens riktning, / ge mina frågor svar.

Rör vid mig, helige Ande, / rör vid mitt dolda jag.

Lär mig tro att Jesus / leder mig varje dag.

Sporra mig, helige Ande, / gör du mig trygg och fri.

Ge mig tjänst och ansvar, / låt mig till glädje bli.

Upplys mig, helige Ande, / så att jag kan förstå:

också nu gör Herren / det som han gjorde då.

Jag har en uppgift att fylla, / Kristus har bruk för mig!

Därför, helige Ande, / vill jag nu tacka dig.

Det här är en av mina favoriter när det gäller sånger från Taizé. Det finns många som är helt underbara, och det sköna och meditativa med dem är att man upprepar dem flera gånger. Ett tag för några år sedan använde jag de sångerna när jag hade ångest. Jag sjöng och sjöng och sjöng.

Och idag är det tydligen läge igen. Idag behöver jag den här sången jättemycket, för min sinnesfrid är fullständigt rubbad.

När livet är så motigt att man mår dåligt av det är det skönt att läsa överlåtelsebönen. Helst både morgon och kväll.

Du som ville mitt liv

och har skapat mig efter din vilja,

allt i mig känner du och omsluter med ömhet,

det svaga likaväl som det starka,

det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig

utan fruktan och förbehåll.

Fyll mig med ditt goda,

så att jag blir till välsignelse.

Jag prisar din vishet,

du som tar till dig det svaga och skadade

och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen.

Imorgon är det fjärde söndagen i påsktiden, och jag ska tjänstgöra som gudstjänstvärd i min hemförsamling. Temat för söndagen är:

Vägen till livet

Och förbönen jag har skrivit till imorgon lyder så här:

Gud, vi kommer till dig med vår bön. Du som är alltings ursprung och livgivare, vi tackar dig och ber att ditt ljus ska leda oss och ge oss mod och vilja att välja vägen, sanningen och livet. Vi ber för dem som vi har sårat och för dem som sårat oss. Hjälp oss att genom din nåd förlåta varandra och få vandra din väg i fred och frihet.

Kärlekens Gud, hjälp oss att se varandras nöd och att våga sträcka ut en hjälpande hand. Vi ber för alla som tror på dig. Låt oss mötas över alla gränser och hjälp oss att förstå att var och en av oss kan göra skillnad. Hjälp oss att känna att din tålmodiga kärlek och inse att den är vägen till livet. Vi lyfter fram vår församling inför dig, Gud. Visa oss vägen för din kyrka, var med oss i möten med våra medmänniskor och öppna våra sinnen för nya möjligheter.

Ljusets Gud, rör vid våra ögon så att vi vågar se vår verklighet som den är, och hjälp oss att hitta styrkan i vår svaghet. Låt hoppets låga brinna för alla nödställda, ensamma och ångestfyllda människor. Du har kallat oss från mörkret till ditt underbara ljus, och låt så var och en av oss vara en förmedlare av hopp och ljus till dem vi möter. Vi ber tyst för alla dem som vi saknar här, men som vi ändå bär med oss i våra hjärtan.

Idag är en dag när jag verkligen känner att jag behöver möta Gud. I flera dagar har jag försökt hålla humöret uppe och har gått omkring och gnolat den gnolvänliga psalmen nr 729:

Nu öppnar vi våra hjärtan

och mottar brödet som ger oss livet.

...

Idag däremot, efter en dålig natt med tidernas mardröm, känns det mer som om ett konstant bedjande av Jesusbönen skulle passa mig:

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.

Och på Carolina Johanssons blogg Rambling Thoughts http://carolinajohansson.wordpress.com/ hittade jag följande ord som jag ändå tror blir de som följer mig idag:

Vad min fader har gett mig är större än allt annat.

Den här bönen från Bönboken tradition och liv (nr 677) är den enda jag orkar be just nu:

Det finns ögonblick, Gud,

då jag inte kan tacka. Det

kan ibland kännas som ett

övermänskligt krav. För hur

ska man kunna tacka, när

livet gett en skärsår som inte

vill läka? Hur ska m an kunna

tacka, när hela tillvaron

slagits i spillror? Det enda jag

kan göra är att knäböja vid

nattvardsbordet och ta emot

Jesus som då kommer till mig.

Det är den enda tacksägelse

jag orkar med.

När mörkret begär mig

och provets stund är min

påminn mig då om

att jag är din.

~ Birgit Karlsson

En fin bön, tycker jag. Det skadar inte att bli påmind och att påminna sig själv, för det är ju oftast i de mörka stunderna tvivlen ansätter oss.

Idag har jag tjänstgjort som gudstjänstvärd. Här kommer den del av förbönen som jag skrivit och som jag också läste i kyrkan idag:

Gud, idag ber vi för världens barn, för alla fattiga,  utsatta och osynliggjorda. Vi som får komma till dig som barn, ge oss kraft och mod att undsätta dem som far illa i världen. Hjälp oss att så fred och komma med hopp och lindring till alla som lider.

Gud, vi ber för alla världens kristna, för din kyrka och för XX församling. Du som tröstar oss i våra svårigheter, låt oss vara stöd för alla som söker sig hit, och ge oss möjlighet att hjälpa både dem som är långt borta och dem som finns nära.

Gud, vi ber att alla ska få känna sig välkomna i XX. Du som är hoppets budbärare, vi ber för alla ensamma,  sjuka och  modlösa. Du som är rik på medlidande och barmhärtighet, ge oss medkänsla nog att agera när vi ser någon i nöd, och hjälp oss att inte döma utan tjäna varandra. Under tystnad överlämnar vi till Gud det som vi bär i våra hjärtan…

                              © Vågrörelser 2014