Inlägg publicerade under kategorin Att vara kristen

Av Lena P - 26 maj 2014 19:59


Jag är bestört över valresultatet igår. Ett mörker har fallit över Europa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta under min livstid. Förintelsen under andra världskriget var inte så länge sedan.


När jag gick på gymnasiet fick skolan besök av en ungersk jude vid namn Ferenc Göndör som var en av dem som överlevt Auschwitz. Det var enda gången det blev så tyst i aulan att man hade kunnat höra en knappnål falla. Han berättade, och han visade tatueringen med numret som tyskande hade gjort på hans arm. Ferens reste runt till skolorna och berättade i hopp om att det som hänt aldrig mer skulle hänga. Han skrev också en bok, A-6171: Jag överlevde Auschwitz. Jag har läst den mer än en gång, och den står i bokyllan än. Med en personlig dedikation där han tackar för det intresse jag visade för judarnas öde under kriget.


I mitten på 80-talet besökte jag ett av tyskarnas koncentrationsläger, Dachau. Där köpte jag ett tygmärke där det står "Aldrig mer" på olika språk, och någonstans inom mig har jag svurit på att jag aldrig kommer att medverka till att något liknande kommer att hända igen. Aldrig mer!


Nu ser jag att hela Europa är på väg åt samma håll som Tyskland på 30-talet, och jag tänker inte hålla tyst. Så fort man delar upp mänskligheten i "vi" och "dom", som de främlingsfientliga partierna gör, så är man illa ute, för då finns det ofelbart människor som kommer att betrakta andra som mindre värda, ja till och med oönskade, och då tänker jag inte hålla tyst.


För Ferenc' och alla andras skull kommer jag inte att hålla tyst. Jag kokmmer att skrika ut mitt budskap från alptopparna, och om jag tystnar så kommer stenarna att ropa.


Låt oss aldrig glömma!


 

ANNONS
Av Lena P - 16 maj 2014 22:56


I söndags tjänstgjorde jag för första gången som gudstjänsvärd vid en konfirmation, och det är jag väldigt glad att jag gjorde, för det var verkligen en upplyftande upplevelse. Det var dessutom den första konfirmationen jag bevistat sedan jag själv konfirmerade för många, många år sedan.


De var så söta konfirmanderna, men blir de inte yngre för varje år som går? De redovisade på olika sätt det de lärt sig under konfirmationstiden, och det hade varit väldigt roligt att höra vad de sa, men de pratade alla för tyst, så inte ens med hjälp av mikrofonerna gick det att uppfatta. Tyvärr. Men så är det väl; det var ett nervöst gäng. Det som verkligen hördes, det var en kille som spelade en psalm på saxofon. Men det jag verkligen tar med mig därifrån var en kille som kastade sig rakt in i famnen på prästen och kramade honom både länge och hjärtligt innan han tog emot sin Bibel. Underbart! Det skulle inte förvåna mig om den killen blir präst en dag, och det gläder mig.


 

ANNONS
Av Lena P - 12 maj 2014 12:24


"Utan tårar kan ingen bli frälst. Under Andens ledning uppstår insikt i den personliga verkligheten och en het längtan efter Gud. Insikten och längtan behöver tårarnas språk. Det tårfyllda ögat ser längre in i Guds värld än den vetenskapliga blicken."
 
Så skriver Peter Halldorf, och jag tänker att det är väldigt goda nyheter för mig som är en gråterska av stora mått. Han skriver också att:
 
"Tårarna är tecknet på att Gud varit på besök... Sett ur Guds perspektiv är tårarna viktiga för varje människa.
 
Enligt Peter Halldorf väcker tårar kärlek och medkänsa till andra. Att gråta är att låta sig beröras av världens smärta. Tårar är en gåva från Gud och den som får gåvan gråter med alla och för alla, och som en av dem alla.
 
Tårar är också ett tecken på förundran... ett gensvar på en oväntad erfarenhet som övergår all beskrivning.
 
- Tårar och förundran hör samman. Det förhärdade hjärtat består inte så mycket i utstuderad ondska som i förlusten av förmåga att förundras, säger Peter
 
På samma sätt kan tårar vara ett tecken på förkrosselse.
 

– Förkrosselsen är en smärta som drabbar människan, ett styng i hjärtat när hon ställs inför sanningen om sig själv och inte kan slippa undan.


Och detta är inte att förväxla med tårar som bygger på besvikelse, självömkan eller sentimentalitet, menar han.


– Den gråt som enbart är ett beklagande över den egna oförmögenheten är en återvändsgränd i själen. Det är skillnad mellan att sakligt "veta" att man gjort fel och att erfara en genuin ånger över det fel man begått.


[...]


Och det är här blicken renas, i "tårarnas dop". Tårar är något som hör hemma i bönelivet, och förlusten av tårar i det andliga livet kan vara ett tecken på högmod, menar Peter.


– Alltför få kristna har förstått radikaliteten i Paulus ord: "i svagheten blir kraften störst". Ofullkomligheten är den enda möjliga vägen till sann andlig mognad, och denna ofullkomlighet bor i våra tårar, säger Peter Halldorf.


Tårar signalerar skörhet, sårbarhet och brustenhet. Själva motsatsen till allt som förknippas med styrka.

– Men det är genom de sönderslagna fönstren som Anden träder in i våra liv för att uppenbara Guds oerhörda kraft."


Jag är oerhört tacksam för min gråt, och jag tänker att det är något väldigt vackert med tårar.


Här är länken om du vill läsa hela artikeln: http://m.dagen.se/vardag/peter-halldorf-ofullkomligheten-bor-i-vara-tarar/


 © Vågrörelser



Av Lena P - 13 april 2014 17:21


I den judiska traditionen har man en försoningsdag, där man bekänner sin synd och ber om förlåtelse. Man tar sitt ansvar helt enkelt. Ursprungsbetydelsen av det hebreiska ordet för försoning är att man ”täcker över” eller ”torkar bort” synd och orenhet. I den kristna traditionen är Jesus försonaren. ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”, skriver Johannes. Allting i tillvaron består av paradoxer: dömas/räddas, mörker/ljus, ont/gott, dåligt/bra osv. Jag ser de här motsatserna framför mig som en gungbräda. Först är man ute på den ena änden, och då slår den i marken. Sedan är man ute på den andra änden, och då är det den som slår i marken.


Jag tycker verkligen om att tänka på de riktigt goda människor som har funnits och som finns i vår värld. De har alltid varit få, och de flesta har fått utstå en hel del. Och ändå har de valt godhetens och kärlekens väg. Nelson Mandela dog för inte så länge sedan, en rejäl förlust för mänskligheten, men ändå en sådan vinst att han har funnits här och med sitt sätt gjort vad han har kunnat för att göra världen till en bättre plats. Underbart! Det värmer ända in i hjärte­rötterna. Det Jesus, Mandela och alla andra goda människor gjort, har varit att helt enkelt visa oss andra att vi alltid har ett val. Vi kan alltid välja barmhärtighet, godhet och medmänsklig­het – om vi vill – framför alla andra beteenden. Och vi ska inte glömma att om vi inte väljer så har vi ändå gjort ett val, och då har vi faktiskt valt bort det goda. Det handlar inte bara om att tänka goda tankar, utan det handlar om att agera, om att leva efter godhetens principer. Men istället för att ta på oss vårt ansvar, säger vi ”Det var inte mitt fel” och slår ifrån oss.


Vi pratar om försoning i dag. Men var finns den när en människa blir misshandlad till döds, med fotbollen som täckmantel? Försoning innebär också ett ansvar att inte vända bort huvudet i stället för att göra något när sådant här händer. Vi har ett ansvar att tillsammans visa att vi bryr oss om vår nästa. Detta innebär inte att vi skall agera polis eller väktare, men vi kan slå larm och visa att vi ser och inte accepterar det som sker. Visa att de som slår är observerade och därför riskerar att ställas till ansvar för sina handlingar. Vi människor ser inte varandra längre; vi tittar bara på våra mobiler och datorer. Kan det vara det som leder till den ökade aggressiviteten, både på nätet i form av näthat, inom fotbolls­kulturen och även i trafiken? Kan det vara så att man gör vad som helst för att synas, upp­märksammas och för att komma först? Man tar onödiga risker och gör vansinnesomkörningar, man misshandlar en människa till döds för att visa att man hör till ”rätt” fotbollslag.


Jesus är försonaren, den som kom för att få oss andra att försonas och den som kom för att sona våra synder, men tyvärr finns det fortfarande människor som väljer mörkret, som väljer det onda. ”Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset”. Så vad kan vi göra då? Vi har ju fortfarande vår fria vilja, och den ska vi använda. Vi kan börja med att bli medvetna om att vi i varje situation har ett val. Vi kan välja det goda och agera därefter, så att det blir uppenbart både för oss själva, för Gud och för andra människor att vi har valt ljuset, att vi har valt sanningens väg, för Jesus är vägen, sanningen och livet. Försoning kan ske där sanningen nämns, och kanske är det så att det är just Jesus vi ska komma ihåg att nämna. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger han. Jag tror att ljuset omsluter mörkret, så när vi sitter och tycker att allting är mörkt finns ljuset ändå runt omkring, och när vår fasad krackelerar under tyngden av det som hänt så skiner ljuset in genom sprickan.


Vi är inne i fastans tid, och låt oss tippa över gungbrädan så att vi får mer balans mellan ljus och mörker i världen genom att avstå från egot och fokusera på att beröra andra människor på ett positivt sätt. Det är vår ute, och naturen återföds. Varför inte låta det bli till ett tillfälle för oss själva att återfödas, att försonas med andra, med oss själva, med livet, och födas på nytt i Anden? Försoning handlar om att kunna gå vidare – trots de misstag vi gör – och det gör vi genom att älska. Älska Gud, vår nästa och oss själva. Om vi öppnar oss för kärleken kan vi nå försoning. Gud älskar oss så mycket att han finns i våra hjärtan – om vi vågar titta tillräckligt djupt inåt, titta genom alla lager av skam som vi går och bär på. Vi kan låta förlåtelsen ske. Vi har Gud och Jesus i våra hjärtan, och genom dem är förlåtelse och försoning alltid möjlig, om vi låter den ske. Guds kärlek är ofattbart stor. Han älskar oss så mycket att han lät sin ende son dö för vår skull. Jesus älskar oss så mycket att han dog på korset för vår skull – vilken kärlekshandling! Han gav sitt liv för vår skull; vi måste sluta tro att vi inte duger. Jag tror att en del av försoningens mysterium är att vi har dömt oss själva och att vi behöver försonas med oss själva och med varandra och inse att Gud älskar oss, även när vi gör våra misstag. Försoning bygger på förlåtelse, men försoning är det som gör en relation hel. Jesus dömdes av det onda, och jag tror att vi behöver känna igen oss själva både i den dömde och i den som dömer. Vi måste förstå att vi har ett ansvar. Först då är försoning möjlig. Jag tror att det finns något positivt i den judiska traditionen, där man sätter ord på sina synder. Vi behöver inte skuldbelägga eller känna skuld, men vi behöver inse att var och en av oss har ett ansvar och ett val, vilket Jesus påminde oss om när han gav oss den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”


 

Av Lena P - 14 mars 2014 21:03


Häromåret hittade jag en av mina gamla urklippsböcker. Det där med att samla på tidningsurklipp i en speciell urklippsbok fick jag från min morfar. Han gjorde det så länge jag kan komma ihåg. Urklipp som hade en eller annan relevans för honom. Och liksom jag troget gjorde i ordning mina fotoalbum så skötte mina urklippsböcker - åtminstone under ett antal år. Det jag tänker på nu höll jag på med under gymnasietiden. Jag hittade ett litet urklipp där som lyder:


"Det finns så många argument för att inte bry sej om. Men alltihop är bara undanflykter, ju. Det är inte sant att man inte kan göra något åt andras problem. Man kan inte lösa dom, det stämmer. Men man kan trösta. Och störst av allt är trösten."


Jag vet inte varifrån urklippet kommer eller vem som har skrivit den, men jag vet att det är så där jag alltid själv har tänkt när det gäller tröst, en uppgift som så många människor skyggar från. I Bibeln står det:


"Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.


~ 2 Kor. 1:4


 

Av Lena P - 25 februari 2014 15:30


I en bibelstudiegrupp för en tid sedan läste vi den söndagens texter, den femte söndagen efter trettondagen, och vi kom att prata om episteln:


Romarbrevet 2:12-16


Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens förare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.


Vi pratade om att texten betyder att man ska göra saker i Kristi anda, och sedan spelar det inte så stor roll om man uttalat kallar sig kristen eller inte, utan att det är andan som är det viktiga. Den heliga andan.



 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se