Inlägg publicerade under kategorin Predikningar

Av Lena P - Lördag 8 dec 11:36


Vi går ensamma in i efterföljelsen, men vi förblir inte ensamma där. Alla vi som är samlade här idag, har det gemensamt att vi hörsammat Jesu Kristi kallelse. Vi är alla kallade till relation med Jesus. Utan tron på honomkan vi inte ha någon efterföljelse – och därmed ingen gemenskap.


Jesus sa en gång: ”Jag är vägen, sanningen och livet”[1], och de första kristna kallade kyrkan för Vägen.[2]Uttrycket ’vägen’ förekommer ett flertal gånger i Apostlagärningarna. Jag kommer också att göra en väganalogi, nu när jag ska prata om efterföljelse.


Jesus sa också: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig…”[3]Han sa inte ”följa med”, utan ”följa mig”. Vi kan alltså inte sitta i baksätet och bara åka med, utan att följa Jesus är lite som att köra bil; det ställer krav på oss, vi måste bl a vara aktiva, och vi måste ha simultankapacitet:


  När vi kör bil, går det inte att bara titta precis framförbilen. Vi måste lyfta blicken och se vilken riktning Vi färdas i. Det gäller alltså att ha blicken på målet, samtidigtsom vi ser vad som händer runt omkring oss.

  När vi kör behöver vi också hålla koll på hastighetsbegränsningarna och de vita linjerna på vägen så att vi inte bryter mot några trafikregler.

  Och så behöver vi hålla lite koll på våra medtrafikanter, så att vi inte orsakar en olycka – eller, för den delen, blir indragna i någon annans, t ex en seriekrock.

  Om vi hela tiden tittar i backspegeln, ser vi inte vart vi kör, så det är inte att rekommendera. Mengenom att då och då titta i vårt livs backspegel kan vi lära av våra misstag.

  Vi behöver också vara medvetna om att vi, vid mörkerkörning, kan bli bländade av strålkastarna från mötande bilister. Ibland ser vi baramörkret – och så de vita strecken vid vägkanten. Och ibland blir vi som sagt bländade, men då får vi ocksåförsöka navigera efter de vita strecken, så att vi inte hamnar i diket.


Alla de punkter jag räknade upp nu, har att göra med vårt ansvar som bilförare – och som Jesu efterföljare. Ibland behöver vi kanske stanna upp och fråga oss om vi lever som vi lär. Om vi lever som vi tror. Eller ännu bättre: Som vi längtar. Det är inte våra prestationer som är det viktiga; utan det är vår längtan. Ingen av oss kan bedöma någon annans längtan, och vi behöver därför inta en ställning av: icke-dömande, ansvar, förlåtelse och försoning. Det handlar inte om prestation, utan det ett varande. Det är vår inställningdet handlar om.


Jesus låter ovanligt hård i dagens evangelietext. Han sätter ett mål som ingen av oss ska klara; ingen av oss ska slippa undan. Det ärinte bekvämt alla gånger att följa Vägen, men jag tror att om vi tar oss det omaket, kan vi skapa en bättre värld. Vi behöver omsätta vår tro i praktiken, genom att skärskåda våra avsikter och motiven till våra handlingar. Vi skulle säkert inte orka, om inte vi själva blev burna. Vi bär varandras bördor – ”och Kristus bär vårbörda”.

Martin Luther skrev så här: ”Gå in i det du inte förstår… När du inte vet vart det tar vägen kan du vara säker på, att du är på rätt väg.”[4]Vi är inte kallade till bekvämlighet, utan till att följa Jesus.[5]Jag lånar också några ord av Lina Sandell:


Bed om frälsning, bed om rening

genom Jesu Kristi blod.

Bed om kraft att följa honom,

bed om heligt hjältemod.[6]


På ödmjukhetens väg kan vi välja att, med Guds hjälp, låta förlåtelsen ske inom oss, därför att vi väljeratt vara goda och förlåtande människor. Jag tror att Gud sänder människor i vår väg som bidrar till vår utveckling, till vår efterföljelse. Vi har alltid ett val, hurvi ska bete oss. Vi väljer om vi vill vara en del av lösningen eller en del av problemet.


  Om vi möter en bilist som gör en farlig omkörning, eller råkar ut för någon som kör om oss själva i alldeles för hög hastighet – eller någon som blir arg på oss för att vi inte kör fort nog – behöver vi försöka se Jesus i vår nästa och låta bli att döma. För vi vet inte varförpersonen ifråga bär sig åt som han gör. Vitar vårtansvar, och så får andra ta sitt. Om vi villkan vi försonas – med den andra bilföraren, och med vår egen vrede. Vi ska inte undertrycka våra känslor men kanske inte heller alltid ge utlopp för dem, utan då hellre försonas med de känslor vi faktiskt har. Känslorna vill oss inget ont, utan de fungerar faktiskt lite som en GPS.

  Om vi exempelvis råkar repa någon annans bil, ber vi om förlåtelse och tar vårt ansvar. Vi försonas.

  Om vi hjälps åt, om vi samarbetar, så kommertrafiken att flyta på bättre – och alla kommer att komma fram till sitt mål. Vi behöver inte stressa; det äringen tävling. Vi befinner oss alla just precis där vi skavara, på den väg som är vår.


Efter allt det här skulle man kanske kunna tro att jag har jobbat som bilskollärare, men det har jag inte. Däremot är jag kristen, och som kristna är vi kallade att leva i Jesu kärlek, att gå i hans fotspår, att köra bil på den smala vägen. Ett ’ja’ till att följa Jesus blir samtidigt ett ’ja’ till vem jag själv är – och ett ’ja’ till att vilja bli en hel människa. Vägen ärefterföljelsen, alltså hur vi lever i förhållande till Jesus, ochhur vi lever i förhållande till våra medmänniskor. Vi färdas i olika hastighet, och vi har alla kommit olika långt på vägen. Det är som det ska, för det skulle bli väldigttrångt om alla befann sig på precis samma vägsträcka samtidigt.


Tänk att något kan vara så lätt – och samtidigt så svårt – som att färdas i samma riktning, fastän vi alla är så olika. Vi ärolika, men vi har Vägengemensam! Ingen av oss är perfekt, och ändå är vi alla fulländade. Efterföljelse handlar att ständigtdirigera om sitt fokus till Jesus. För som Stefan Sundström sjunger i sin låt Om jag kommer opp till Jesus, tror jag att vi behöver fråga oss själva varje dag:


”Har du älskat allt du pallar?”[7]


Jag tror att det är detsom efterföljelse handlar om, för duär en av dem som Gud vill använda för att bygga Hans rike här på jorden.


Jesus är vägen till Gud, men Jesus är också Guds väg till oss människor. Han är förmedlaren –vi är hans efterföljare, och vår gudsrelation kan inte separeras från relationen till våra medmänniskor. 


Så…


Sv. Ps. 730 ”Må din väg gå dig till mötes”

 



[1]Joh. 14:6

[2]Apg. 9:2; 19:9; 19:23; 22:4; 22:14; 24:22

[3]Joh. 12:26

[4]Martin Luther citerad i Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse, Cordia, s. 83

[5]Kyrkoårets gudstjänster 2017-2018, Argument, s. 184

[6]Dagens Lösen 2018, Verbum, s. 112

ANNONS
Av Lena P - Lördag 8 dec 11:33

 

De flesta av er har nog sett Frälsarkransen förut, skapad av Martin Lönnebo. Den här fina guldiga pärlan är Gudspärlan, och den här stora vita pärlan kallas för Doppärlan. Fast jag tänker på den som Jesuspärlan. Mitt emellanGudspärlan och Jesuspärlan sitter den lilla vackra Jagpärlan. På ena sidan vakar Gud över oss och på den andra Jesus.


Det grekiska ordet för dop betyder bland annat ”färga”. Dopet färgar oss – jag vet inte om ni ser det, men Jagpärlan har nästan samma färg som doppärlan. Det betyder också ”doppa”, och från början sänkte man ner hela människan i vatten, vilket symboliserade att man blev delaktig i Jesu död, och när man kom upp ur vattnet, återuppstod man tillsammans med Jesus. Dopet förenar oss med honom, och jag tänker att vi behöver få syn på det gudomliga i oss själva – och i andra människor. Johannes och Paulus uppmanar oss att leva förenade med Jesus. Vi döps ”in i Kristus Jesus”.Dopet färgar oss alltså och gör oss lite kristuslika.


När ett barn föds, tänker vi på det som alldeles nytt, men det föds in i en värld som redan är ond och orättvis, och som man genom dopet vill skydda barnet från. I teologins värld tänker man att den gamla människan dör – densom föddes av en människa och den som man var föredopet – och att vi föds på nytt i dopet, som nyamänniskor. I evangelietexten uttrycker Jesus det som att vi i dopet blir vi födda ”av vatten och ande”.


I dopet kan man säga att vattnet inte enbart betyder liv, utan det representerar även död, kaos och mörker. Men genom dopet får människan del i det liv som inget mörker rår på. Nu är det ju i och för sig inte själva vattnet som verkar i dopet, utan det är Guds Ord och den heliga Anden, men jag kan inte låta bli att tänka att dopet även är en sorts recycling – eller återbruk som vi säger på svenska. Om jag har förstått vetenskapen rätt, kan vattnet vi döps i faktiskt innehålla molekyler som en gång varit del i Jesu fysiska kropp. Gud är världsbäst på återbruk! Själva använder vi Bibeln lite på samma sätt; det är en bok som räcker i evighet. Vi återanvänder Bibelns texter, på samma sätt som vi kan återvända till dopet, gång på gång. För dopet – liksom nattvarden – snuddar vid evigheten.


När jag blev kristen och började fundera över mitt dop, frågade jag min mamma om det. Jag fick då veta att jag blev döpt hemma, av en präst som var granne och god vän till mina föräldrar. Och så fick jag höra berättelsen om den skål som fick göra tjänst som dopfunt vid mitt dop.


När min morfar var ung var han en i ett gäng på fem unga killar som kallade sig för Urgänget, och som höll ihop i ur och skur. Hela livet faktiskt. Min morfar blev den förste av dem att gifta sig, och han fick då skålen i gåva av de andra i gänget, som ett förstapris. Så man kan säga att skålen gick från att symbolisera engemenskap till en helt annangemenskap, kyrkans. För trots att jag döptes hemma med enbart familj, släkt och vänner närvarande, så blev jag döpt in i kyrkans gemenskap, Guds familj.


Vi döps in i Kristi gemenskap. Reformatorn Martin Luther menade att kyrkan är gemenskapen för dem som har fått tron i gåva av Gud, och vi som har döpts och fåtttrons gåva, vi kan litapå Guds löfte. Luther sa också att ”det kristna livet inte är något annat än ett dagligt dop”. Det är alltså ingen engångsgrej, utan vi kan återvända till dopet varje dag och hämta styrka därifrån. Vi ärbara människor, och vi fallergång på gång, men vi har alltidmöjligheten att börja om på nytt.


Om vi behåller siktet på dopet, kan vi klara ökenvandringarna också, de tillfällen när livet prövar oss extra mycket. Det är inte så långt som vi kan tro mellan öknenoch doppärlan. Det finns lite tystnademellan bara. Kanske ska vi försöka låta allt bli stilla när vi befinner oss i öknen och låta Jesus komma till oss, istället för att göra oss ännu mer upptagna, i ett försök att slippa känna det jobbiga.


Dopet är en bekräftelse på att vi duger, att vi har varit älskade ända från början. Dopet är ett löfte från Gud om att vi aldrig behöver vandra genom livet ensamma. Gud söker gemenskap med oss människor, så allra först kommer Guds ’ja’ till oss i dopet. Sedan, i konfirmationen, som är kyrkans andra sakrament, kommer vårt eget ’ja’ till Gud. I dopet ger han oss ett löfte som vi alltidkan komma tillbaka till. Varje gång vi tar emot nattvarden, blir vi påminda om hans löfte. Hela det kristna livet är en vandring mellan dopet och nattvardsbordet. Faktiskt så ser ju många dopfuntar till formen ut som en stor nattvardskalk.


Gud har lovat att alltid vara med oss; han har lovat oss evigt liv, förlåtelse och tillhörighet till hans kyrka. Det är ett löftevi kan luta oss emot, när vardagen är trasslig. Dopet visar oss vägen ut ur livets kriser. Men vi behöver även varandra, för att kunna vara kristna; vi behöver samtalen och gemenskapen i kyrkan.


Biskop Fredrik Modéus har skrivit i sin ämbetsberättelse, att vi som är döpta är ”kallade till uppdraget… att föra det glada budskapet om Jesus Kristus vidare”. Gud bor inte i kyrkan, utan han följer med oss ut i vardagslivet. Vikan göra Gud synlig för andra människor, och vikan sprida hans kärlek vidare. Vi är kallade att vara som ringar på vattnet, så låt oss inte bli urvattnade av ett samhälle som blir alltmer intolerant, utan låt oss tillsammans– gång på gång – återvända till dopetoch till den källa som ger liv. För när vi lever så att vi gagnar andra, då lever vi fullt ut i vårt dop och vår tro.


Dopet är både en gåva och en gemensam kallelse till tjänst, inte bara i kyrkan utan även i samhället. Eller som en god vän till mig sa häromdagen: ”Vi kristna är ju reklampelare för Jesus, och då vill jag vara en brareklampelare.”

ANNONS
Av Lena P - Söndag 18 mars 13:45

Den kämpande tron


1:a årgångens texter:

1 Mos. 32:21-31                            2 Kor. 6:1-10                                Matt. 15:21-28


Vilken slags tro är det vi tycker är stark egentligen? Är det den som aldrig har utsatts för prövningar? Eller är det den som har kämpat och segrat?


I den gammaltestamentliga läsningen hörde vi om när Jakob brottas med Gud. Man kan tvivla så mycket – både på Gud och på sig själv – att man, som Jakob, inte ger sig förrän Gud har välsignat en.


Bibeln är faktiskt full av människor som tvivlar! I bland annat Psaltaren och Klagovisorna finns många tvivlande röster. Ja, till och med lärjungarna är klentrogna – och faktiskt så tvivlar även Jesus, stundvis, på Guds närvaro, på sig själv och sitt uppdrag.


I dagens evangelietext märker vi, att Jesus tvivlar på om det verkligen ingår i hans uppdrag att hjälpa den kanaaneiska kvinnan. Han är till och med rätt otrevlig mot henne. Likt Jakob brottas med Gud, brottas den kanaaneiska kvinnan med Jesus. Det är hennes tro som får honom att kapitulera: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.”


Man kan kämpa med tron på olika sätt. Man kan kämpa för att hitta ett sätt att tro, vilket inte är helt lätt när man, som jag, är uppvuxen i ett hem där Gud aldrig nämndes. Jag blev inte kristen förrän långt upp i vuxen ålder. Jag har fått kämpa, först med att överhuvudtaget tro, och sedan med att våga tro på min tro. Det tog tid innan jag slutade känna mig som en ”bluffkristen”.


För att kunna tvivla måste man tro på något, men man kan ändå kämpa med tvivel. Fast trons motsats är inte tvivel, som man skulle kunna tro, utan förtvivlan. Den riktigt svåra kampen är när man kämpar med mörkret och hopplösheten. Längst nere i det mörkaste djupet föds en vrede, en kämpaglöd. När jag inte längre står ut, slungar jag ut min bön i universum och ropar, ursinnig: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig!” händer det något. Hopp och tillit föds ur desperation och kamp. I mörkret föds våra drömmar om en bättre värld.


Gud låter oss vända oss bort från honom om vi vill – så stor respekt har han för oss. Han väntar tålmodigt på oss till den dag livet kraschar, eller tills vi tycker att det känns som om livet är tomt och meningslöst. Då behöver vi möta tomheten, istället för att fylla den med prylar och aktiviteter. Det är när vi tror att vi klarar oss själva som kampen blir en kamp mot Gud. När livet inte blir som vi har tänkt oss, behöver vi kapitulera inför verkligheten.


Vi behöver stanna kvar i sorgen och besvikelsen och låta Gud ta oss i sin famn, för det är till honom som viljan att föra den goda kampen leder oss. Viljan öppnar upp för hopp och tillit, och då blir den kämpande tron istället en kamp för Gud. Kanske har vi missförstått saken; kanske är det inte Jakob som brottas med Gud, utan Gud som brottas med Jakob, för att han ska erkänna sin otillräcklighet och släppa in Gud. För egentligen är det det som det handlar om, att vi ska ge oss själva tillåtelse att besegras av Gud.


I hopplösheten är det lätt att vi blir inkrökta i oss själva och insnärjda i världsliga ting. Det viktigaste i vår kamp är att vi drar oss ur den här inkröktheten och åter vänder oss mot Gud – och mot våra medmänniskor, för det är många gånger i dem vi möter Gud. Den enda kamp vi faktiskt aldrig kämpar helt ensam är trons kamp. Herren är vår herde också i den mörkaste natt, och även när vi tvivlar både på Gud och på oss själva, fortsätter Gud att tro på oss. Då, när allting är kaos, och vi stavar Gud baklänges, blir det till vår förvåning: ”Dug!” Det är vad Gud tycker att vi gör, och han vill att vi ska känna att vi duger.


Det är när vi vänder oss bort från honom som vi inte ser hur nära oss han finns. Vi måste våga kämpa med vår bortvändhet från Gud. För Gud bjuder faktiskt in tvivlarna. – det är dem han ger ett uppdrag att förvalta. Vi kan bara tro, när vi är medvetna om våra egna brister. Vi är alla trasiga, och det är som det ska vara, för Gud gör bruk av brustna ting. Han gör oss till redskap för varandra. Då, när allting har rasat, kan vi vara ställföreträdande tro, hopp och tillit för varandra. Jag tror att det är viktigt att vi vågar prata om våra tvivel, för det är just när vi kämpar med tron som vi behöver varandra. Vi tror tillsammans med kristna i alla tider, och vi tror tillsammans med varandra i kyrkan. Det är när vi tvivlar som mest som vi också behöver varandra som mest.


Gud finns vid vår sida, men han tvingar inte på oss tron, utan det är ett erbjudande han ger oss, en gåva. Fastan är den tid när vi får öva oss i att släppa taget om allt som inte är Gud – inklusive oss själva – för att vi i lugn och ro ska kunna betrakta och begrunda trons gåva. Komma närmare Gud och växa i tron. Det inte alltid vi känner oss värda den gåva någon vill ge oss. Ibland måste vi kämpa med vår självkänsla – och inte med tron! – för att kunna ta emot gåvan. Men istället för att grubbla över gåvans innehåll och om vi är värdiga att ta emot den, kanske vi helt enkelt ska packa upp den och titta på vad den innehåller. För att göra det måste vi öppna våra hjärtan, och utan tårar kan våra hjärtan inte bli mjuka nog.


Gud har sått ett frö av tro i oss, och precis som med naturens alla frön, måste något gå sönder för att kunna gro och växa. Något måste gå sönder, för att tro ska bli möjlig. Efter varje kamp hittar vi hela tiden nya lager, nya djup, i vår relation till Gud. Vi sjunker djupare och djupare in i mysteriet Gud. Och det är i Gud som vi finner sanningen om oss själva. Så länge vi kamouflerar oss och bär en mask, kan vi inte möta Gud på riktigt. Utan strid kan vi inte lista ut vilka vi är, precis som Jakob som inte fick sitt rätta namn förrän han hade kämpat med Gud.


Tro är en riktning – vi måste veta vart vi ska vända vårt rop på hjälp. När vi går vilse i livet och i tron är Jesus vår karta, och vår vilja att tro är kompassen. Med karta, kompass och tillsammans med andra människor, hittar vi målet, Gud. Den kämpande tron återuppstår och blir så småningom den mogna tron. Allting blir nytt, och en tro som varit kämpande, blir aldrig en ytlig tro. Den får djupa rötter.


Av Lena P - 2 mars 2017 20:30


På söndag är det den första söndagen i fastan, och temat är prövningens stund.


Fastan är en tid då vi faktiskt får tala om det svåra. Under fastetiden vandrar vi med Jesus på hans sista vandring till Jerusalem. Men idag ska vi vandra en annan väg tillsammans också. Vi ska vandra genom Peru, och vi kommer att möta en del vänner, för vi behöver hjälp på vägen. Vi börjar vår vandring på Perus västkust, vid Stilla Havet. I Bibeln brukar vatten vara en symbol för kaos. Det är här det stormar, men det är också här vi möter Jesus, när han går på vattnet, och när han stillar en storm. Vandrar vi österut kommer vi snart till öknen.


Precis som vatten, förekommer även öknar i Bibeln. I öknen ställs vi inför livets realiteter. Här är vi helt skyddslösa, och vi pressas till vårt yttersta. Här blir allting avskalat, och genom att vi inte får en massa andra intryck, blir öknen den plats där vi möter oss själva. Det är en eftertänksamhetens tid, när vi kan fundera över det som är bra och det som är dåligt, både med livet och med oss själva. Så småningom blir det en sorts fasta, en metod för att flytta fokus från sig själv till relationen med Gud och medmänniskan. Vi öppnar ögonen för den här världens lidande. Vi kan välja att avstå från Facebook och istället närma oss människor ansikte mot ansikte. Vi kan avstå från låtsad välvilja och visa riktig omsorg om vår nästa. Vi kan bli medvandrare, inte bara i tron utan också i varandras lidande. När inget annat distraherar kan vi lyssna på andra. Vi kan visa ’ombrydelse’ som min brorsdotter en gång så adekvat uttryckte det. Vi kan se varandra som de människor vi verkligen är, och vi får träna oss på medlidande utan att hamna i ett klämkäckt avfärdande, skuldbeläggande eller förakt. Gud ser allt vårt lidande, och han är fylld av medlidande, för vi har en Gud som vet vad mänskligt lidande innebär. Allt det svåra som det innebär att vara människa har Jesus också upplevt. Ibland är det kanske så att Gud leder oss ut i öknen, därför att det är där vi bäst kan höra honom.


När vi fortsätter österut på vår vandring genom Peru, tar öknen slut, och vi kommer till en av världens mäktigaste bergskedjor, Anderna. Lika skiftande som vädret är uppe i Anderna, lika skiftande kan själva livet vara. Prövningens stund kan drabba oss som en blixt från en klar himmel, och plötsligt ser vi hela bergskedjan breda ut sig. När vi tittar upp mot toppen känns det som en omöjlighet att bestiga berget vi har framför oss. I Anderna finns de höga höjderna som är så svåra att bestiga, därför att syret inte räcker till. Allt vi kan göra är att ta ett steg i taget, men ibland är livet så svårt att vi inte vet hur vi ska orka fortsätta. När hoppet om framtiden förstörs, vänder vi oss inåt, och vi märker inte längre Guds närvaro. Vi tvivlar. Just när vi skulle behöva tron som allra mest, har vi tappat den; den har blivit inkapslad i sorg eller vrede. Men Guds sårbarhet står i förbindelse med vår egen sårbarhet. Då kan vi skicka ut vårt SOS:


Hjälp mig att inte fly smärtan

utan ge mig modet att stanna kvar i den,

både andras och min egen

så att jag anar hur korset och kärleken hör samman. (KG Hammar i En liten bönbok)


Vårt nödrop är en bön, och rätt som det är, ger dörren vika av allt vårt bankande. Den dörr som leder till Mötesrummet, där vi träffar Gud. Även i Bibeln står det ofta just om bergen, de är heliga och att det är den plats där människor möter Gud.


En del av er känner kanske till barnböckerna om björnen Paddington som sägs komma från ”det mörkaste Peru”. I många år funderade jag över vad författaren menade med ”mörkaste Peru”. Men det upptäckte jag en gång, när jag skulle gå från en by till en annan uppe i Anderna – i kompakt mörker. Det var så mörkt att jag inte ens såg var jag satte fötterna. Det blev ett slags vandring i tillit. Jag fick lita på att marken skulle hålla under fötterna. Allt jag kunde göra var att sätta den ena foten framför den andra. Gång på gång. Det är precis så tar man sig upp på ett berg också. Jag läste en bok en gång, skriven av en kvinna som besökt Peru. I boken beskriver hon, hur de som hade lättast att gå uppe på de höga höjderna, tog sin plats bakom dem som hade det allra svårast. Den stöttande närvaron bakom gjorde att de som hade det jobbigast orkade fortsätta framåt, ett steg i taget.


Man får tvivla och till och med vara arg på Gud. Bara i Psaltaren är det många som ropar ut sin förtvivlan och vrede – och sin rädsla. Job ropade också i mörkret – och Jesus. För vet ni vad, man får vara rädd. Det är inget skamfyllt i att känna att man inte klarar av livet. Det är inte vårt fel att vi drabbas av livets svårigheter. Inför Gud får vi vara trasiga. Självklart blir man rädd, för man vet inte om man kan ta sig upp på det där höga berget, där syret bara blir mindre och mindre ju närmare toppen man kommer. Frestelsen blir då självklart att ge upp, och då kan fastan bli att avstå från att ge upp.


Ni som har läst Nalle Puh känner kanske igen det jag ska säga nu. En gång när livet blev riktigt kaotiskt för Puh och Nasse, blev Nasse tvungen att göra något modigt; han blev tvungen att göra något han var väldigt rädd för. Han darrade av skräck, men han gjorde det han måste, för att rädda de andra. Efteråt sa Puh till honom: ”Du darrade bara invärtes, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett mycket Litet Djur.” Det fick Nasse att inse att han faktiskt var Modig. Jag är modig om jag vågar darra. Man kan faktiskt darra sig ända fram till himlen. Vägen till delaktighet med Livet går just genom smärtan. Om man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra når man till slut toppen. Det är mod. För ibland går man nära kanten av stupet. Ibland går man i rasmassor och riskerar att rasa hela vägen ända ner till foten av berget. Och på något märkligt sätt kan man ändå hitta lugnet i det. Ibland kan man få vila i de grönaste dalgångar. En av dem heter faktiskt ”Den heliga dalen”, men jag skulle vilja kalla den för ”Den heliga vilan”.


Berg kan vara väldigt olika svåra att bestiga från olika håll. Det beror på från vilket håll man har turen – eller oturen – att komma ifrån. Men när man väl har nått toppen, får man en utsikt – en överblick – över Guds skapelse som man aldrig hade kunnat drömma om. På andra sidan bergen ser man djungeln, frodig och grön. Man ser livets källa strömma nerför berget, ner i Amazonas som flyter genom världens lunga och ut i havet på andra sidan av den latinamerikanska kontinenten.


Så är vi där igen. I vattnet möter vi kaos. Då behövs en som kan stilla ett vatten. Då behövs en som kan stilla en storm. I öknen möter vi oss själva och lär oss att lyssna till Gud. Uppe på berget möter vi en nådig Gud. Det är ju inte så att Gud är frånvarande i vattnet och öknen. Det är bara det att då är vi så upptagna av oss själva och våra egna rädslor att vi inte märker hans närvaro. Men när vi har skrikit ut all vår sorg och all vår smärta, får Gud plats igen i våra liv. Kanske är det så att vi måste spricka och växa ur den gudsbild vi haft. Vi kanske måste växa i en ny bild av Gud. En Gud som tar inte bort det svåra, men som är hos oss i de ondaste av alla ögonblick. Ofta är det inte förrän i efterhand vi kan se att Gud faktiskt var med och bar oss i vårt lidande. Ibland är det som ser ut som mörker i själva verket ett ljus som är så starkt att det till att börja med gör en helt blind.


När Gud skapade jorden satte han en gräns för vattnet, öknen och bergen. När han skapade ljuset satte han även en gräns för mörkret. När vi avstår från att ge upp, kan fastan också bli en tid av väntan. Väntan i bön. Bön i väntan. Som Margareta Melin skriver i sin dikt ”I det outhärdliga” (i Kärleken en bro):


Min enda uppgift nu

att uthärda, överleva.

Att invänta gryningen.


För även om du slutar tro på Gud, så slutar Han aldrig att tro på dig.




Sv. Ps. 779

Av Lena P - 19 december 2016 17:17


Herrens Moder


För snart nio månader sedan sa Maria ”ja” till Gud. Erik Axel Karlfeldt skrev en gång ”Intet är som väntanstider”. I dikten är naturen en metafor för väntan, och vad kan vara mer naturligt än en kvinna som väntar barn? ”Knoppningstider” är också ett ord som han uppfann, och som kan användas för att på ett väldigt vackert sätt beskriva en graviditet. Bilden av ett havandeskap är talande. Gud vill bo i oss som Jesus bodde i Maria under nio månader. Advent är ju en tid när vi väntar på att Jesus ska födas. Om och om igen. Varje jul läser vi julevangeliet. Det är en mäktig berättelse.


Mitt första möte med julevangeliet var i boken Marias lilla åsna av Gunhild Sehlin. ”Kejsaren har befallt att allt folk i hans rike ska skattskrivas. Alla ska skrivas in i stora böcker. Och man måste resa till den staden som släkten har kommit från”, läste min mamma för mig när jag var tre år. Och jag var fast. Jag älskade berättelsen om åsnan, Maria, Josef och det lilla Jesusbarnet. I en av mina söners barnbiblar börjar julevangeliet så här: ”Den store kejsaren i Rom, Augustus, ville ta reda på hur mycket skatt han kunde få in. Han befallde, att alla som bodde i hans kejsardöme skulle skattskrivas.” I 1917 års bibelöversättning uttryckte man det lite poetiskt, men i Bibel 2000 går man mer rakt på sak. Vilken variant man än använder, är julevangeliet nog den berättelse som har lästs flest gånger i världshistorien.


Det är spännande med berättelser, för man kan uttrycka samma sak på olika sätt, och budskapet förblir ändå detsamma. Det finns många dimensioner i berättelserna om Jesus, och kanske är det därför de existerar i många olika varianter. Det kanske till och med är omöjligt att få med alla dimensioner i en enda berättelse, men när man kommer till slutet av julevangeliet, vilken variant man än väljer, står det klart att julen handlar om ett nyfött barn, om glädje och kärlek. Jag tänker att det finns mycket gott att hämta från barnens sätt att vara, lekfullheten, nyfikenheten, oskuldsfullheten och förmågan att avstå från förutfattade meningar. Att ha ett öppet sinne och våga tänka: ”Vad händer om jag provar så här?”


Gud valde Maria, och hon sa ja. Hon ger oss den kvinnliga närvaro som ofta saknas i den maskulina bilden av tillvaron, som Bibeln så ofta ger uttryck åt. I våra svenska kyrkor försvann Maria nästan efter reformationen, men hon är väldigt viktig i julens sammanhang. Det var ju hon som födde Guds Son. Just nu för mer än tvåtusen år sedan väntade Maria, och jag undrar om hon kände bävan eller förväntansfull glädje inför att få detta annorlunda barn. Vad visste väl Maria i den här stunden om att vara mor? Hon måste ha haft tusen obesvarade frågor som snurrade i huvudet. Det är omtumlande nog att föda ett barn, men att ge liv åt Guds son… Hur gick hennes tankar? Kände hon panik över att det inte fanns någon plats för dem i Betlehem? Eller lyckades hon med att bara vänta och se? Tänkte hon på profetian? Hur uppfostrar man Guds son? Maria var tvungen att hantera verkligheten precis sådan som den var. ”Var inte rädd, Maria”, hade ängeln sagt. Det krävs mod att underordna sig, att släppa kontrollen och låta mirakler ske. Hon förstod inte allt som hände i hennes liv, men hon accepterade det.


Det allra mest otroliga hände när Maria födde Jesus. Guds son föddes som ett litet hjälplöst barn. Maria bar Guds löfte i famnen. Vi som inte var med när det hände kan aldrig riktigt förstå hur det kändes för Maria att få detta mycket speciella barn. Jag tror att vi har nästan lika många obesvarade frågor som hon, och ändå tror vi på det barn som föddes i Betlehem för så länge sedan, det barn som gav upphov till berättelsernas berättelse. För Jesus är vår berättelse om livet och döden och om det som finns bortom. Vi tror på julens mysterium, som är inkarnationens mysterium. Det är ett mysterium därför att vi inte kan förstå det, men med Guds hjälp kan vi ana, ”med en aning som gränsar till visshet” som någon klok människa har uttryckt det.


Evangeliet lär oss något om den hemligheten. ”Ordet blev människa” står det i Johannesevangeliet (Joh. 1:14). Jesus är Guds Ord men föddes som människa. Evangelisterna Lukas och Matteus berättar om Jesu födelse på olika sätt, och ändå är det samma historia de berättar. Båda två har skrivit om sådant som föreföll viktigt för just den evangelisten. Lukas berättar om bebådelsen, Jesu födelse och herdarna. Matteus berättar om stjärnan, stjärntydarna och flykten till Egypten. En och samma berättelse blir till många olika. Vi får väva samman deras berättelser för att bilden ska klarna något. De berättar hur främlingar andäktigt böjer knä för det lilla barnet. Och ändå blev Josef, Maria och Jesus tvungna att fly till Egypten, där de möttes av ett annat språk, en annan kultur och en annan religion. Vad hade hänt om någon hade stoppat dem vid gränsen och sagt: ”Nej, hos oss får ni inte asyl! Här får ni inte komma in.” Var hade vi stått idag om Jesus hade blivit dödad redan som barn?


Men Maria fick ta emot Guds storhet i sin famn som en liten bebis! Det kristna livet är ett liv i väntan, kan man säga, och vem kan lära oss mer om att vänta än Maria? Messias kunde inte födas utan en ung flickas samtycke. Om du låter Jesus födas inom dig blir du också en kärlekens budbärare. Bered ditt inre rum för Gud. Julmysteriet är inget som händer utanför dig. Det är ingenting om det inte fullbordas inom dig. Att Gud har avslöjat sig själv för dig är din största julklapp. Barnet som föds och som du möter i julnattens mörker är din Frälsare.


Gud rörde vid dig, Maria,
och du vart välsignad.
Och vi tackar dig för det,
du som gav oss Jesus.


Amen


#advent #jul #herrensmoder #maria #jesufödelse

Av Lena P - 21 januari 2016 11:00


Och så var det då dags för en betraktelse igen - eller en minipredikan som någon uttryckte det - som jag skrev till en morgonbön:


Gud gör allting nytt

 

Det har blivit nytt år sedan vi var här förra gången. I söndags var temat ”Livets källa”, och jag tänker att det vatten som kommer ur en källa är ständigt nytt – och ändå är det på något märkligt sätt samma vatten. Jag tror att vi alla har en törst efter det nya, även om vi på samma gång kan bli rädda för förändringar. ”Se, jag gör allting nytt”, säger Herren i Uppenbarelseboken, och varje dag ger han oss en ny morgon.

 

Gud ger oss livet i gåva varje morgon, men har vi då någon gengåva som vi kan ge till Gud? Jo, kanske. Nämligen det som vi tycker är allra svårast att ge bort. Det fula, det som vi inte är nöjda med. På kvällen kan vi tänka oss att vi på en whiteboardtavla skriver upp det som har vi har gjort under dagen och som vi inte är nöjda med. Men istället för att själva läsa det vi skrivit och sparka oss där bak och tänka: ”Åh, jag missade…”, ”Tänk om jag inte…” osv, så ger vi tavlan till Gud. På natten medan vi sover läser Gud på whiteboardtavlan, för han förstår att uppskatta värdet av de gåvorna som vi lämnar ifrån oss under sådan vånda. Sedan när vi vaknar på morgonen har Gud – som en städersonal om natten – torkat tavlorna rena så att vi kan få börja om varje morgon. Det är nåd! I Klagovisorna står det: ”Men Herrens nåd tar inte slut…/Varje morgon är den ny.”

 

Gud lyfter oss i håret upp ur våra djupa hjulspår. Med hans hjälp kan vi förändra det som vi inte förmår på egen hand; vi kan skapa nytt. Skapelseprocessen pågår ständigt. Skapelsen var inte någonting som skedde i tidernas begynnelse och sedan var det färdigt. Gud skapar om oss inifrån; våra celler förnyas ständigt, och vi i vår tur är celler i Kristi kropp och medskapare till Gud. Vi skapar om och om igen. Vi skapar oss själva i varje ögonblick, och blir någonting fel så kan vi ändra på det; vi kan ändra kurs.

 

Även om allt blir sig likt till det yttre, så förnyar vi vår insida; vi förändras som människor. Vid det här laget är jag säkert minst: ”Lena version 10.0”

 

 


Av Lena P - 10 december 2015 19:00


Den här predikan håller jag i en kvällsmässa just precis nu i samma ögonblick som den läggs ut på bloggen:


På söndag är det tredje advent, och temat är Bana väg för Herren. Johannes Döparen kallas ofta för vägröjaren. Det var ju han som gick före och banade väg för Jesus. Det var hans uppgift att peka på och förbereda folket för Messias, som skulle komma efter honom. Det behövdes alltså en förberedelsetid innan Jesus kom till världen, och nu i advent handlar det om din förberedelse inför Jesu ankomst. Nu är det din uppgift att bana väg för Herren. Han som en gång kom till världen vill komma även till ditt hjärta.

 

Vad gör vi då när det finns hinder på vägen? Jo, vi skickar så klart dit någon som kan röja. Om det t ex har snöat, skickar vi ut folk som kan ploga. Men nu gäller det att ta bort de hinder som finns för att Guds rike ska kunna uppstå på jorden. I det här fallet handlar det inte om att röja bort rent fysiska hinder utan om att rensa vägen till – och från – våra hjärtan. Att bana väg för Gud är att skapa utrymme för Gud, och det gör vi genom att rensa bort gammalt skräp ur våra hjärtan. Det är livet som är vägen, och vägen är ständigt ny. Vi är ständigt på väg. Faktum är att vi lever i en konstant förändring. Just förändring är en av de stora stressfaktorerna i livet, och när vi är stressade är det väldigt lätt att tappa riktningen. Ibland känns kanske terrängen oländig, och vi tvivlar på att vi ska kunna bana väg där. Vi ska inte inbilla oss att det är helt lätt, men det är då vi får lita på att Gud röjer vägen från sitt håll; vi får lita på att vi inte är ensamma.

 

Att bana väg för Herren handlar mycket om att se varandra. Budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” handlar om att bryta självcentreringen och inkröktheten som vi människor så lätt hamnar i. Gud är alltid på väg, genom dig – och genom andra. När vi öppnar våra hjärtan, det är då vi kan känna. Att känna är att vara sårbar, men det är bara i sårbarheten och svagheten som mod kan födas. Men tyvärr är det så att människor blir väldigt obekväma och rädda när man är öppen med sin sårbarhet. Vi ser svagheten som en defekt, som något att skämmas över, men som Paulus säger i andra Korintierbrevet är det så att just ” svagheten blir kraften störst”. I mötet mellan en sårbar människa och en annan, där verkar Gud; där blir man hel. Gud är som närmast när vi är som svagast. När vi vågar möta andra utifrån vår egen sårbarhet så det händer något med oss. Gud är med oss, och vi börjar läka. Många döljer medvetet sin sårbarhet och visar den inte. Men om vi vågar visa oss sårbara, börjar vi läka. Gud har i sin klokhet gjort så att vi behöver varandra för att bli hela. Och på så vis kan vi faktiskt utföra under både för andra och för oss själva. Vi kan påbörja läkningen.

 

Själv har jag gått in i väggen. Jag brände ut mig på att dygnet runt ta hand om mina två funktionshindrade barn. Dessutom har jag blivit multisjuk. Hur ska man kunna bana väg för Herren när man inte ens kan bana väg för sig själv? kan man ju undra då. Men jag har hittat en väg. Här står jag och är sårbar. När vi möter en annan människa utifrån vår egen inre smärta, det är då det blir äkta möten mellan äkta människor, och den kärleken som uppstår i de mötena är transformerande. Kärlek handlar först och främst om tillit, att våga vara sårbar inför en annan människa. Bara den som tagit risken att vara sårbar kan respektera en annan människas sårbarhet, men någon måste ju våga börja. Nu har jag gjort det, och din och min berättelse kan vara det som låser upp en annan människas fångenskap i sig själv. Människans styrka föds i svagheten och blir till i mötet, i det äkta mötet, med en annan människa. Vi kan helt enkelt inte hitta vägen, och vi kan inte röja den, ensamma. Vi behöver varandra. I vår sårbarhet är vi jämlika. Vi behöver öppna oss, inte bara för vår egen sårbarhet utan även för varandras. Jesus var alltid lyhörd för människors sårbarhet – och även för sin egen. Sårbarheten öppnar människors hjärtan och det är den vägen vi behöver bana för Herren. Det är i vår sårbarhet som Jesus kan födas i våra brustna hjärtan.

 

När Jesus dog på korset brast förhänget i templet mitt itu, dvs han öppnade vägen direkt till Gud, precis som vi banar vägen för Gud till våra hjärtan när vi öppnar dem. Jesus uppmanar oss att ta emot Guds rike som ett barn, och är det någonting barn har så är det öppna hjärtan. Där två av oss möts i sårbarhet, där finns Gud. Hans ende son dog på korset; han vet vad sårbarhet vill säga. Låt oss se varandra och se Jesu lidande i andra. Ja, se Kristus i våra medmänniskor! Låt oss tänka på varandra som nyfödda bebisar, lika värnlösa som jesusbarnet var i krubban. Då mjuknar våra hjärtan.

 

Istället för att önska varandra god jul, skulle vi nu till jul kunna säga till varandra: Må Kristus födas inom dig!

 

Jesus var sårbar.

Jag är sårbar.

Är du?


 

Av Lena P - 11 juli 2015 16:32


Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":


"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

 

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

 

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

 

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

 

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

 

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."

 

 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se