Så som du tar emot mig,

så tar jag emot förlåtelsen,

som ett nyfött barn,

heligt och varmt.

Som ett nyfött barn

tar jag emot din förlåtelse.

Så som du tar emot mig,

så tar jag emot välsignelsen,

som en gåva

lik själva solen.

Med värme

tar jag emot din välsignelse.

© Vågrörelser

© Vågrörelser

Som den klaraste sol,

som den vitaste måne

och den allra vackraste utsikt

lyser ditt ansikte ner till

oss på jorden.

Du lyser bort all skuld och skam,

du älskar bort all världens synd.

Lys för oss, Herre!

Lys!

   © Vågrörelser

Håll ihop mig

Jag ber dig, Jesus, kliv ner från ditt kors

och omfamna mig.

Håll ihop mig som armeringsjärn

håller ihop betong,

som en mor famnar

sitt nyfödda barn,

som kronbladen på en blomma

omfamnar blommans ömtåliga mitt.

Håll ihop mig som häftklamrar

håller ihop vilsegångna papper,

som herden håller ihop

sin fårflock,

som Gud håller ihop

universum.

Håll i mig som ett barn

håller i sin käraste nalle,

och håll mig uppe som trädet sin krona.

Håll mig uppe som fågeln i skyn.

Säg till mig ”Ta din säng och gå”,

och jag ska följa dig till tidens ände.

Till tidens ände och bortanför

ska jag gå med dig

om du håller om mig.

© Vågrörelser

Gemenskapens och kärlekens Gud,

låt mig få vara den klippa

min son kan luta sig mot

när hela tillvaron sviker.

Visa mig hur jag ska kunna

lysa upp hans liv.

Jag ber dig, visa honom vägen

som du har visat mig

och låt oss få vandra

den tillsammans.

Ge honom hopp, mod,

förtröstan och en tro

på dig och på framtiden.

Amen

En dag som denna önskar jag att jag hade en bön för flyttar, men mina böcker ligger nerpackade i kartonger, och på nätet lyckades jag inte hitta någonting, så det får en bli en egen bön, skriven i all hast.

Gud, du som är kärlek,

var med oss nu

när vi flyttar

till en helt okänd plats.

Ge oss lugnet vi behöver

när allting är kaos.

Välsigna vårt nya hus

och låt oss känna

att du finns med oss

i detta nya äventyr.

Visa oss den väg

som vi ska gå

med din son

i vårt arbete

för dig.

Amen

Idag bjuder jag på en dikt som jag skrev en sömnlös natt:

Uppståndelse

En helt vanlig måndag.

Kan inte sova, kan inte läsa.

Längtar bort härifrån,

till horisonten.

Tiill den strimma ljus som finns

när solen gått ner.

Var finns solen efter solnedgången?

Och var finns du i mitt mörker?

Dina ord i mitt hjärta

väcker mig till liv igen.

I den grönskande våren

en helt vanlig måndag

väcker du mig till liv igen.

Jag var död,

men jag lever igen.

"Efter att han sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han iväg två av lärjungarna och sade: 'Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.' De både lärjunganra gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: 'Varför tar ni åsnan?' De svarade: 'Herren behöver den.' Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin gläde ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: 'Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn.  Fred i himlen och ära i höjden.' Några fariseer i folkmassan sade då till honom: 'Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.' Han svarade: 'Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.'

Texten från palmsöndagen är hämtad ur Lukasevangeliet 19:28-40, och jag började fundera på texten sett från en av åsneägarnas synpunkt:

Jag visste att det var någonting på gång i Jerusalem. Det kändes i luften på något sätt. Någonting väldigt speciellt. Det kände jag direkt när jag vaknade på morgonen. Men jag visste inte vad, utan jag gick omkring och undrade medan jag gjorde mina sysslor och tänkte att det nog hade något med folkmassan att göra, för jag hade redan sett många människor som var på väg mot Jerusalem.

Det var något ord jag hörde, att kungen kommer, men som jag inte riktigt förstod. Plötsligt kom två män, och - utan att på något sätt vara hotfulla - lösgjorde de min ungåsna och började leda iväg den. När jag såg dem bakom husknuten närmade jag mig dem och frågade varför de tog min åsna. "Herren behöver den", svarade de, men orden förvandlades till "Herren behöver dig" i mitt huvud, och jag fann att tårarna rann utmed mina kinder, tårar av tacksamhet för att jag, just jag, var behövd. Att jag kunde göra något för Herren som är så stor. Jag kände att någonting viktigt höll på att hända och kände mig fylld av tacksamhet över att jag fick vara en del av det.