Den här texten har jag lånat av Annika Stacke, församlingspräst i Lammhult. Jag tyckte den var så bra så jag ville dela med mig av den.

Äppelkärnan är liten och obetydlig, och tappar man den på marken, så är den svår att hitta igen. Under årens lopp har vi alla kastat bort tiotusentals äppelkärnor, då vi ätit upp fruktköttet.

Men denna lilla kärna är bärare av en oerhörd potential. Planterar jag den i marken, ser till att den får fukt och värme, och håller ogräset borta, så kommer den att gro, spria och sakta, men säkert, kkommer den att växa. Det tar lång tid, men så småningom är den ett stort träd. Trädet liknar inte alls kärnan, men de har samma DNA.uppsättning

När jag möter medmänniskor i mitt arbete som präst, brukar jag tänka på den process som utvecklar äppelkärnan till ett fullvuxet träd. Vissa människor är trosstarka och frimodiga, likt ett träd som ger frukt. Andra känner sig mera osäkra på sin tro, som en planta några centimeter över marken, och man vet inte vad det är för någon sorts växt. Andra åter säger sig inte ha någon tro, som en kärna som inte börjat gro.

Det viktiga är DNA-uppsättningen. Oavsett om det är ett fullvuxet träd eller spirande grön stjälk, eller "bara" en kärna, så bär vårt livs äppelkärna på det andliga DNA, som är det eviga liv som Gud lagt ned i oss människor.

När du äter ditt nästa äpple, spara gärna en äppelkärna och lägg den i din plånbok!