Jag tänker ofta att Gud gjorde en miss när Han skapade människan.

Missen var att Han satte henne direkt i paradiset.

Men man kan inte komma till paradiset utan att första ha varit i helvetet. Det kan aldrig fungera, för har man inget att jämföra med så kan det inte vara ett paradis, utan ett det blir ett paradis i jämförelse med någonting annat, något sämre.

Därför var Adam och Eva tvungna att äta av kunskapens frukt och människan tvungen att uppleva syndafallet, för att sedan kunna leta sig tillbaka till paradiset.

Jag tror det var meningen att människan skulle äta av kunskapens frukt. Annars hade Gud aldrig skapat den. Han tänkte nog på människan som ett trotsigt barn:

"Hur ska jag få henne att äta frukten? Jo, jag förbjuder den! Det är det säkraste sättet."

Och det fungerade.

Ibland - och alldeles för ofta tycks det mig - blir livet så jobbigt att jag känner hopplöshet och tappar tron, och ändå så finns det alltid längst, längst inne en liten strimma av hopp som aldrig lämnar mig. Ibland har jag till och med velat bli av med den där lilla gnuttan hopp, för jag tänker att det vore enklare att slippa hoppas. Då skulle man ju slippa bli besviken, slippa rasa ner på botten av brunnen igen och slippa försöka kravla sig upp igen.

I efterhand har jag läst dikter jag skrivit, när livet varit som smärtsammast, och trots mörkret som jag har känt när jag skrivit, så finns där ett hopp i dikterna som jag inte vet var det kommit ifrån.

Hoppet är envist; det ger sig inte. Det finns där vad jag än gör. Och det får mig att tänka att det är hoppet som är Gud, som är den gnista av Gud vi alla har inom oss. För det är den gnistan av hopp som fått mig att kliva ur sängen varje morgon under alla många och långa jobbiga år. Det är den gnistan av hopp som fått mig att orka en bit till och en bit till varje dag. Det är den gnistan som fått mig att kämpa för att mina barn ska ha det bra, och det är den gnistan som fått mig att gå i mål ibland med vissa projekt.

Det är hoppet. Det är gnistan. Det är Gud...

Så här står det i Bibeln:

"Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar! De förvägrar de svaga rättvisa."

Jesaja 10:1

Det är inte utan att jag kommer att tänka på dagens Sverige. De svaga i det här fallet är barn, gamla, funktionshindrade, sjuka, arbetslösa och fattiga m fl som alla har fått det så mycket sämre under de senaste åren. De som skriver stadgar, d v s de rika och starka, har sett till att få det bättre på de svagas bekostnad. Jag undrar hur de själva tänker när de blir sjuka och gamla, om de äntligen förstår och ångrar sig, eller om de fortsätter att tänka likadant.

Och vad har nu det här med religion att göra? Jag skulle vilja påstå att det har allt med religion att göra, inte minst med kristendomen. För om vi föreståller oss Jesus i vår tid, vad tror vi att han hade sagt om det här?

Det skrämmer mig att det finns så litet medkänsla och solidaritet i samhället idag. Vart har all barmhärtighet tagit vägen? Det är ett vackert ord... barmhärtighet... Det borde fridlysas, födas upp och planteras tillbaka ut i samhället igen.

Ja, om det handlade predikan i dagens högmässa, där jag var gudstjänstvärd. Prästen menade att vi i materialismens och konsumtionens jul har tappat bort julens egentliga budskap. Och nog stämmer det allt.

För alltför många människor verkar julen handla om julpynt, mat och julklappar. Ja, och så stress förstås, för att hinna fixa allting före jul. Möjligtvis går man i kyrkan på första advent och i julottan - för att sjunga psalmer. Men hur många tänker på julens egentliga budskap? Hur många tänker på Jesus som gav sig själv för oss, den ultimata julklappen. Kan man ge bort någonting finare än sig själv? Tänk att vi får Guds Son i julklapp - varje år!

Eftersom vi nu har förmånen att få det, kanske vi ska tänka över lite grann vad vi ger bort i julklapp. Kanske alla - inklusive du själv - skulle vara lyckligare om du gav bort mer av dig själv och din tid istället för att stressa runt i butikerna dagarna före jul för att hitta presenter. Råsaftcentrifugen var tydligen 2013 års julklapp, men det kanske borde ha varit något annat.

The Little Soul and The Sun av Neale Donald Walsch

Där tiden inte fanns sa en liten själ till Gud: "Jag vet vem jag är!" Och Gud svarade: "Underbart! Vem är Du?" "Jag är ljuset", sa den lilla själen. Gud svara med ett stort leende på läpparna. "Det är rätt - Du är ljuset". Den lilla själen var så glad eftersom den hade kommit på vem den var. Det här var något som alla själar skulle lista ut.

Men snart var inte vetandet tillräckligt för den lilla själen. Han fick tillbaka till Gud och frågade: "Nu när jag vet vem jag är - är det okej för mig att vara det?"

Och Du svarade: "Du menar att Du vill vara något som Du REDAN ÄR?"

"Ja, det är en sak att veta det men en annan att vara det. Jag vill verkligen uppleva hur det känns att VARA ljuset."

Gud log och sa: "Men Du ÄR redan ljuset."

Den lilla själen blev lite otålig: "Men jag vill känna hur det är att vara ljuset!"

"Så klart", sa Gud, "Men..."

"Men vad då?" undrade den lilla själen. "Min vän", sa Gud. "Det finns inget annat ÄN ljuset. Du förstår - jag har inte skapat något annat än ljus - så det finns inget som Du inte är."

"Va?" sa den lilla själen förvirrat.

"Du kan se det så här: Du är som ett ljus i solen. Du är verkligen ljuset! Tillsammans med miljoners miljarder andra ljus skapar Du solen. Och solen skulle inte vara solen utan Ditt ljus. Så hur ska Du uppleva ljuset när Du är mitt uppe i det, det är frågan", sa Gud.

"Ja, men du är ju Gud - tänk ut nå't!" sa den lilla själen.

Återigen fick Gud ett stort leende på läpparna. "Det har jag redan gjort," sa Gud. "Eftersom Du inte kan uppleva Dig själv som ljuset när Du är i ljuset, så får vi omsluta Dig med mörker."

"Vad är mörker?" frågade den lilla själen. "Det är det som Du inte är", svarade Gud.

"Kommer jag att vara rätt för mörkret?" undrade den lilla själen.

"Bara om Du väljer att vara det", svarade Gud. "Det finns egentligen ingenting att vara rädd för om Du inte väljer att vara det. Du förstår - vi spelar upp det hela - vi låtsas."

"Åh", sa den lilla själen och kände sig redan bättre till mods.

"Det är en stor gåva", sa Gud, "för utan det Du inte är så kan Du inte uppleva det Du är. Man behöver en motsats för att kunna uppleva något som det är. Du vet inte vad kallt är förrän Du upplevt varmt. Du kan inte uppleva upp utan ner, höger utan vänster... Men när du är omsluten av mörker, hota det inte och skrik och åt det. Var hellre ett ljus i mörkret och bli inte arg på det. Då kommer Du att veta vem Du verkligen är och alla andra kommer också att veta det. Låt Ditt ljus skina så att alla förstår hus speciell Du är!"

"Menar Du att det är okej att visa andra hur speciell jag är?" frågade den lilla själen.

"Självklart!" skrattade Gud. "Men kom ihåg att speciell inte betyder bättre! Alla är speciella - alla på sitt eget sätt! Men många har glömt det. De kommer att förstå att det är okej för dem att vara speciella när de ser att Du tycker att det är okej för Dig att vara speciell. Vilket sätt vill Du vara speciell på?"

"Hur menar Du?" undrade den lilla själen.

"Ja, det är speciellt att vara i ljuset men speciell kan även vara olika saker som att vara snäll, förlåtande, hjälpsam, att dela med sig och annat. När du väljer att vara speciell i en viss situation - det är att vara i ljuset."

"Jag vet! Jag vill vara speciell på sättet som heter förlåtande", sa den lilla själen.

"Bra!" sa Gud "Men..."

"Men vad?"

"Det finns ingen att förlåta", sa Gud.

"Ingen?"

"Nej, ingen. Allt jag skapat är perfekt. Det finns inte en enda själ som inte är lika perfekt skapad som Du."

Den lilla själen såg sig omkring och såg då massor av andra själar som stod och spred sitt ljus medan de lyssnade till Guds och den lilla själens samtal.

"Jag kan hjälpa dig", sa en vänlig själv och klev fram.

"Hur då?" frågade den lilla själen.

"Enkelt - jag möter Dig i nästa liv och gör något som Du kan förlåta."

"Men varför skulle Du göra det?" frågade den lilla själen. "Du som är så perfekt, vad skulle få Dig att sänka Dina vibrationer så lågt att Du skulle göra något elakt mot mig?"

"Enkelt", svarade den vänliga själen igen. "Jag gör det för att jag älskar Dig."

Den illa själen tittade häpet på den vänliga själen. "Bli inte förvånad", sa den vänliga själen. "Du har gjort detsamma för mig. Kommer Du inte ihåg? Vi har dansat oss genom tid och evighet tillsammans. Du kommer bara inte ihåg... Vi har varit allt: kvinna-man, det goda-det onda, brottslingen-offret. Allt!" sa den vänliga själen. "Och nu kan jag komma till Dig i Ditt nästa liv och göra något hemskt mot Dig så att Du får uppleva hur det är att vara speciellt på ett förlåtande sätt."

"Men vad ska Du göra?" frågade den lilla själen.

"Åh, vi tänker ut något!" sa den vänliga själen och blinkade med ögat men blev sedan allvarlig. "Jag undrar om Du kan göra en sak i gengäld?" började den vänliga själen. "Jag kommer att sänka mina vibrationer så lågt för att göra den här inte-så-trevliga-saken och vara väldigt mycket i det som jag inte är..."

"Ja, Du är en så'n ängel som gör det här för mig, så jag gör vad Du vill", sa den lilla själen.

"Ja, självklart är den vänliga själen en ängel", sa Gud. "Alla är det - jag har bara sänt Er änglar."

"... När jag gör det här elaka mot Dig - i stunden då jag gör det mest fruktansvärda mot Dig - i den stunden..."

"Ja?" undrade den lilla själen. "Ja?"

"I den stunden - kom då ihåg vem jag egentligen är."

"Oh ja! Det ska jag göra sa den lilla själen. "Jag lovar! Jag kommer alltid att se Dig så som jag ser Dig här: som ljuset!"

"Bra," sa den vänliga själen. "För jag kommer att låtsas så starkt att jag själv kommer att glömma vem jag är. Om Du inte kommer ihåg vem jag är och jag heller inte gör det och Du även glömmer vem Du själv är så kanske vi inte kommer ihåg det på en lång tid. Då kommer vi båda att vara borttappade och kanske vi behöver hjälp av ännu en själ för att påminna oss om vilka vi egentligen vet att vi är."

"Nej då. Jag kommer att komma ihåg vem Du är! Tack för att Du hjälper mig med den här gåvan så att jag får uppleva vem jag är!"

Och så började överenskommelsen. Den lilla själen trädda in i ett nytt liv för att få uppleva sig själv som LJUSET, som var väldigt SPECIELLT, och för att få vara delen av speciell som kallades FÖRLÅTANDE. Och i situationer när fler själar kom in i livet och skapade lycka eller olycka - och speciellt om de skapade olycka - så tänkte den lilla själen på vad Gud hade sagt:

"Kom alltid ihåg: Jag har inte sänt Er annat än änglar."

Innan Tjugondag Knut anländer och alla städar bort sina julsaker ska jag passa på och skriva ett inlägg som har en viss anknytning till julen.

Har ni tänkt på att de vanliga elektriska trekantiga adventsljusstakarna med sju ljus som står i nästan alla fönster så här års har med kristen tro att göra? Inte jag heller, men så här står det i Dagboken med kyrkoalmanacka 2013-2014:

"En ljusstake med sju ljus för tankarna till den ljusstake i templet som talade om Guds närvaro i historien. De sju ljusen är fullkomlighetens symbol - den sjunde dagen fullbordade Gud skapelseverket. Den liksidiga triangeln med spetsen uppåt syftar på den treenige Gud som med Ordet och Anden gav ljus och liv åt världen. När Jesus föds den första julnatten blir Ordet människa. I honom kan mänskligheten se livets fulländning."

Ni som jobbar inom kyrkan kanske har tänkt på det här, men alla ni andra, har ni funderat över den symboliska betydelse av adventsljusstaken, eller har ni bara sett den som en symbol för julen, den kommersiella julen (till skillnad från den kristna)? Jag undrar hur många människor som skulle slänga ut ljusstakarna om de visste, för det finns en stor rädsla bland vissa människor för allt som har med Gud att göra.

En helt nystartad blogg, ett oskrivet blad, och framtiden ter sig oändlig på något vis.

Här tänker jag skriva om mina tankar och funderingar kring tro och tvivel. Jag brukar säga att det inte finns någon tro utan tvivel, och Tage Danielsson lär ha sagt:

"Utan tvivel är man inte riktigt klok."

Tro och tvivel samexisterar - och måste samexistera - som sanden och vågorna på stranden. Vågorna rör sig fram och tillbaka precis som dansen mellan tro och tvivel. I de djupa svackorna i livet är det så lätt att tappa tron, att tänka att Gud inte finns om det här hemska har hänt. Min väg till tro har handlat mycket om att våga lita på att Gud finns, även när livet känns som mörkast, att lita på att tron kommer tillbaka när tvivlen börjar lämna mig.