De här pelargonerna uppvisar ett extremt stort mått av hopp, tycker jag, och jag ska berätta historien om pelargonerna.

De stod på min pappas grav under sommaren tills de hade blommat ut och såg allmänt ledsna ut. I början av augusti (tror jag det var) var jag där och plockade bort dem. Jag satte dem i en medhavd plastkasse och tänkte plantera om dem när jag kom hem. Men det glömde jag bort.

Häromdagen hittade jag plastkassen med pelargonerna, och då hade den ena tre stänglar med blomknoppar, och den andra massor med småblad. Om inte det är hopp, så vet inte jag.

Jag brukar skriva dikter, och ganska ofta speglar dikterna hur jag mår för tillfället. Under många år led jag av en ruggig depression, men märkligt nog så fann jag att hopp och ljus skrevs in i mina mörkaste dikter. Jag visste ju att det inte var jag som kände någon ljusning, så jag började tänka på hoppet som Gud. Att det var Gud som skrev in hopp och ljus i mina dikter.

Och tydligen fungerar det likadant med pelargoner. Att Gud kan "skriva in" hopp i ett par pelargoner som står väldigt länge i en plastkasse.

Gud = hopp = livskraft

I söndags var det den 14:e söndagen efter Trefaldighet, och temat var: Enheten i Kristus. I boken Vindens barn har Margareta Melin skrivit följande ord som jag tycker passar så väl in nu efter valet, då det blev klart att SD fick så många röster:

Enheten finns - vår uppgift är att finna den. Allt är ett, framsprunget ur samma källa. Alla färger emanerar ur samma ljus, alla ljud föds ur samma tystnad. Problemet är vår oförmåga att se igenom mångfalden till enheten.

Ett återkommande misstag i all enhetssträvan är likriktningen. Man håller ihop en grupp, ett samfnd, ett samhälle genom att utradera individers och minoriteters särart. Att höra ihop blir liktydigt med att vara lika, tycka, tänka, klä sig lika - och att utesluta dem som avviker från mönstret. Allt som hålls samman på bekostnad av mångfald och frihet är dock dömt att sönderfalla med tiden.

Det finns två i grunden olika sätt att hålla ihop en gemenskap: antingen genom gränser som alla ska hålla sig innanför eller genom ett centrum som alla utgår ifrån.

Igår besökt jag Nydala kloster. Eller Nydala klosterkyrka, eftersom det finns mycket lite kvar av själva klostret. På hemväg därifrån skrev jag den här lilla limericken i huvudet:

En gammal munk från Nydala kloster

han satte på ett nygammalt plåster

på häl och på tå

för att senare gå

till sängs och be Pater Noster.

Text och bild: © Vågrörelser bloggen 2014

Häromdagen skulle min mamma gå iväg till en diskussionskväll i kyrkan med söndagens tema "Friheten i Kristus".

"Vad ska man säga om det?" frågade hon mig innan hon skulle iväg.

Om det kan man väl säga mycket, tyckte jag, inte minst att Jesus dog för att vi ska få förlåtelse och bli fria från synd.

"Nej", sa mamma. "Så kan jag inte alls se det. Frihet betyder bara att man inte är slav."

Okej, menade jag, men då kan du väl lyssna på vad de andra har att säga. Det kan ju vara intressant.

"Men man måste ju få säga vad man tycker", hävdade mamma.

Visst, tänker jag, men om hon diskuterar en sak som inte ens har med saken att göra, och de andra diskuterar en annan sak, så lär de aldrig förstå varandra.

Friheten i Kristus innebär så mycket så jag vet inte ens om jag skulle kunna formulera det i ord. Och jag ska inte försöka göra det just nu heller, då jag inte alls är pigg.

Rubriken för den här söndagen, den tionde söndagen efter trefaldighet, är "Nådens gåvor". Det finns många gåvor att ta vara på, men det som är den största nådegåvan av alla tycks folk glömma bort mer och mer. Och det är nåden att få hjälpa varandra. För det är en nåd.

I begynnelsen skapade Gud två människor, och det tror jag att han gjorde därför att han insåg att vi behöver hjälpa varandra. "Varandra" och "tillsammans" är två nyckelord som vi inte ska glömma bort, för tillsammans kan vi klara av även de värsta motgångar. Forskning på senare år visar att det inte bara är den som blir hjälpt som mår bättre, utan den som hjälper mår också motsvarande mycket bättre. Snacka om "win/win situation". Därför tänker jag att detta med att hjälpa kanske är den största nådegåvan Gud har gett oss; möjligheten att ge vidare.

Gud gav oss lågan, och vi kan ge den vidare genom att lysa upp en annan människas tillvaro.

Det talas och frågas ofta om Guds allsmäktighet. Jag har just läst Handbok i Livets Konst av Epiktetos. Det står bl a att Epiktetos svarade så här på en fråga om just det:

"Någon frågade honom, hur det kunde ådagaläggas att gudomen ser alla ens handlingar. Han svarade:

Anser du inte att alla delar av världsalltet stå i förbindelse med varandra? Det anser jag.

Ja, du ser ju till exempel, huru växterna förhålla sig: liksom på en guds befallning, som skulle säga till dem: 'blomma!' så blomma de; 'grönska!' så grönska de; 'sätten frukt!' så sätter de frukt; 'mognen!' så mogna de; 'fällen löven!' så fälla de dem... Då månen tilltar eller avtar, då solen stiger eller sjunker, inträffa ju motsvarande förändringar hos de jordiska företeelserna? Då nu allt levande och själva våra kroppar sålunda stå i föbindelse och växelverkan med det hela, skulle då icke våra själar göra det så mycket mera? Själarna äro ju till den grad förbundna och förenade med gudomen, att de äro manifesterade delar därav; måste icke då varje deras rörelse, såsom inneboende i och sammanvuxen med gudomens väsen, förnimmas av denna? Nåväl, du själv förmår ju anställa betraktelser över den gudomliga världsordningen och alla gudomliga ting, och på samma gång erfara tusentals sinnesförnimmelser av de yttre tingen; på samma gång tänka, bejaka och förneka; du hyser inom dig oräkneliga mångskiftande sinnesbilder, som du bevarar inom ditt psyke; utgående från föreställningarna om med varandra likartade företeelser, kommer du till abstraktioner; du hyser i ditt minne de konstrikaste idéförbindelser och bevarar minnet av tusentals föremål. Skulle då gudomen inte mäkta övervaka allt och leva med i allt och så att säga ingjuta sig i allt? Solen mäktar ju genomstråla en så väldig del av världsalltet: förmörkade bli ju endst de delar, som skuggas av fasta kroppar; och den som har danat solen - vilken dock endast är en omätligt liten del av världsalltet - han skulle inte kunna förnimma allt?"

Igår efter gudstjänsten köpte jag en bok i kyrkan, och där hittade jag en sådan bra text:

"Vem äger vem?

...

Man kan äga tingen. Och tingen kan äga en. Ska man göra sig av med ting som man märker att man är beroende av för att vara en god kristen? 'Du skall inga andra gudar hava jämte mig'. Men frågan är om man blir en så värst mycket bättre människa av att vräka ut halva sitt bohag och bara behålla det man inte bryr sig om eller tycker riktigt illa om. Det finns ting som betyder något för en därför att de berättar något. Kistan som farfarsfar och farfarsmor släpade fint packad till Amerika runt sekelskiftet och som nu kommit tillbaka. Vad berättar inte den om drömmar och besvikelser och handlingskraft, ett stycke av människans historia. CD-skivan jag lägger på och som låter tröst och inspiration flöda ut i rummet. Böckerna. Fotografierna. Den kantstötta kaffekoppen.

Vi ska inte förakta barnet i oss, det som har svårt att släppa den luggslitna favoritnallen. När Jesus lät barnet stå modell för oss vuxna tror jag inte han plockade bort nallen ur barnets famn och drog nappen ur dess mun först. Till det äkta barnsliga hör att ha ett gott förhållande till tingen. Vi vinner ingenting andligt eller själsligt på att krossa dessa kistor, slänga CD-skivor och bränna böcker. Gud är inte svartsjuk på sånt. Och om kyrkan under vissa perioder av historien har jagat ting och kultur i sitt nit att hålla kärleken till Gud ren och obemängd av världslighet så tror jag den egentligen bara har lyckats göra Gud grå, grinig, tråkig och snål.

Också tingen har vi fått av Gud att leva med och förvalta väl. Också tingen är ett utflöde av den förmåga att skapa som Gud gav oss när han gjorde oss till sina avbilder.

Men i allting finns ett 'men'. Ömheten mot tingen kan slå över i girighet. Tingen kan få makt över oss och bli centrum, guldkalvar som vi rör oss ikring istället för Gud. Och då är det farligt för då förlorar vi också vår mänsklighet. Att förvalta förändras lätt till att fördärva för vinningens skull, för tingsdyrkans skull. När man plundrar natur och miljö för kortsiktiga vinster. När man skövlar andra människors egendom och liv för att själv få mer. I stor eller liten skala, det spelar ingen roll. Det är omänskligt på vilken nivå det än sker.

...

Det finns en gräns där inga kompromisser längre är möjliga. Det är när det handlar om ett val mellan att vara förvaltare eller att vara fördärvare, fri eller slav. Frågan ställs av evangeliet...: Fri? Eller slav? Valet och svaret är ditt."

~ Ur På helgens tröskel av Per Olof Nisser