Nu har det som jag kallar för positivismrörelsen även nått Facebook. Alla skriver tre positiva saker om dagen på sin statusrad och skickar vidare till åtminstone två av sina vänner. Jag fick också en sådan inbjudan, men jag valde att avstå, för jag tycker att det vilar något osunt över det hela. Inte det att vara positiv i sig, men just att låtsas vara det, fast ens tillvaro i själva verket håller på att krackelera.

Redan i Gamla Testamentet står det om detta:

Alla, profet som gäst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger: "Allt är väl, allt är väl!" men allt är inte väl.

~ Jer 6:13-14

Och här kommer samma budskap i en modernare - och mer förklarande - variant:

"En människa som för en kamp med livet, må den vara tillfällig eller långdragen, ytlig eller djup, som upplever, smärta, stress eller oro, eller att livet gör illa, och som hela tiden får signaler utifrån om att det inte är okej att uttrycka den inför andra, blir belagd med en skuldbörda för att det den känner och upplever är "fel", att hennes upplevelser och känslor inte är accepterade eller legitima. Dessa signaler blir ett normerande maktspråk som kryper livsutrymmet för den som lider, och kväver den röst och de uttryck som människa behöver i sin process. Det blir ytterligare en pålaga i det som redan känns tungt.

Det talas mycket om att "våga" vara positiv. Jag har väldigt svårt att tro att en människa som uttrycker genuin livssmärta gör det för att den är "rädd" för att vara glad och harmonisk. Det är som att säga att det är ditt eget fel att ditt liv är smärtsamt och om du bara förstod att tänka glada tankar så skulle lidandet försvinna. Att tvingas tränga bort det som gör ont skapar bara mer lidande. För många handlar inte lidandet om enbart tankemönster, utan om genuina svårigheter som de tvingas leva med och hantera från dag till dag. Saker som gör livet till en kamp där glädjen hela tiden måste erövras, något som tar enormt med kraft om man befinner sig i underläge. Alla har inte samma förutsättningar att hjälpa sig själva till glädje. Alla fungerar inte på samma sätt. Många bär på sår som inte syns på ytan och som också i många fall är dolda för den som erfar och känner dem. Att då stänga för möjligheten att uttrycka dem, att ta fram dem i ljuset och titta på dem, vrida och vända på dem tillsammans med andra, söka gemensamma erfarenheter och insikter för att komma vidare, upp ur smärtan och nå läkning och befrielse, är att göra illa. Att bombarderas med positivitet och ryck-upp-dig-mentalitet kan vara direkt kontraproduktivt för en människa som har begränsade möjligheter och vägar att ta sig ur sin situation. Det skapar en pålagd skuld för sin egen situation, för att man inte orkar vara glad och positiv, oavsett hur livet ser ut. Livet är inte bara glädje. Det är en ständig process, ett växande, där alla aspekter av det mänskliga måste få utrymme att finnas till, uttryckas, bearbetas. Jag vill vända på det och säga att de som stänger och ständigt flyr från det svåra, från motståndet och de komplexa och svåra frågeställningarna i livet, bär på en rädsla för vad det innebär att vara människa. Och det är helt okej att göra det valet, men det är inte okej att tvinga andra människor att göra detsamma.

Jag är medveten om att det finns de människor som fasntar i den lidandes identitet, söker det för att kunna få bekräftelse, som medvetet eller undermedvetet utnyttjar det i sina relationer eller kommunikation med omgivningen. Men jag är övertygad om att de är i minoritet. Och dessa människor kommer sannolikt inte att vara mottagliga för en förenklad "tänk positivt"-retorik i vilket fall som helst. För de som faktiskt bär på genuin livssmärta  och behöver få släppa fram den för att bearbeta och läka, är den i många fall provocerande. Vi behöver alla glädje i våra liv för att balansera det som är mörkt och svårt, men den kan inte skapas genom att inte låtsas om det svåra, djupa och komplexa. Vi behöver insikt i alla aspekter av oss själva för att växa och läka, och för att nå dig behöver även den mörkare delen av vår inre värld få utrymme att behandlas tillsammans med varandra, i en gemensam dialog. Att kalla allt som har med det dunkla, dolda djupet i människan för negativitet eller gnäll är att göra både sig själv och sina medmänniskor en otjänst..."

~ Martin Lundmark

Tack Martin Lundmark för den kloka texten!

Det här är en av mina favoriter när det gäller sånger från Taizé. Det finns många som är helt underbara, och det sköna och meditativa med dem är att man upprepar dem flera gånger. Ett tag för några år sedan använde jag de sångerna när jag hade ångest. Jag sjöng och sjöng och sjöng.

Och idag är det tydligen läge igen. Idag behöver jag den här sången jättemycket, för min sinnesfrid är fullständigt rubbad.

Så har jag då tjänstgjort en sista gång som gudstjänstvärd här i det landskap där jag nu bor. Det känns väldigt vemodigt faktiskt, för det är omöjligt att veta i förväg hurdan församlingen är på orten dit vi ska flytta, min nuvarande särbo och blivande sambo och jag. Vi byter landskap. Och församling.

Det blev en jättefin gudstjänst idag. Min kollega hade med sin dotter som också aktivt fick vara med i gudstjänsten. Jag hade tagit på mig att läsa dagens långa text ur Gamla Testamentet, och det gjorde jag tydligen bra trots alla knepiga namn, för jag fick väldigt bra feedback på läsningen.

Temat för idag är "Hjälparen kommer", och predikan var fantastiskt bra. Om jag ska summer den så blir det ungefär så här: Vi är varandras hjälpare. Det är inte så att vi kan sätta oss ner och vänta på någon sorts Superman som kommer och hjälper oss. Vi är här för att hjälpa varandra. Så enkelt är det. Och ändå så svårt för många människor.

Ibland när människor pratar om Gud, Guds allmakt, och vad de ber Gud om, tänker jag att de verkar tro att Gud är en trollkarl som kan fixa till allting. Och då ser jag framför mig Gud som trollkarlen i barnvisan som drack upp sig själv. Kommer ni ihåg?

I Indialand bak Himalayas rand

där händer det konstiga saker ibland.

Det bodde en trollkarl, han trollade så

att åtta blev nitton och nitton blev två.

Han trollade så att ett berg kunde bli,

en fettisdagsbulle med vispgrädde i.

Så vattnet som rann i en flod ett tu tre,

förvandlades till både kaffe och te.

Han trolleritrollade också så att,

ett nötskal skack ut som en ståtlig fregatt.

Och stjärnorna regnade ner som guldsand,

och månen blev till en citron i hans hand.

Men kejsarn av Kina han sa jag slår vad,

att ingen förvandlar sig till lemonad.

Haha, ropte trollkarln, se då på min kraft,

och simsalabim blev han till ett glas saft.

Men solen sken het över risfält och älv,

och trollkarln blev törstig och drack opp sig själv.

Det skedde av misstag som ni nog förstår

och det har han ångrat i sjuhundra år.

Gud gjorde sig själv till människa och dog. Är inte Gud död då? Och i så fall kan han väl inte trolla tillbaka sig.

Dagens barnsliga tankar...

När livet är så motigt att man mår dåligt av det är det skönt att läsa överlåtelsebönen. Helst både morgon och kväll.

Du som ville mitt liv

och har skapat mig efter din vilja,

allt i mig känner du och omsluter med ömhet,

det svaga likaväl som det starka,

det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig

utan fruktan och förbehåll.

Fyll mig med ditt goda,

så att jag blir till välsignelse.

Jag prisar din vishet,

du som tar till dig det svaga och skadade

och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen.

När man tänker efter är det lustigt hur vi använder vissa ord i språket utan att fundera efter var de kommer ifrån. Betänk bara detta uttryck:

Vilken uppståndelse det blev!

Nu avser nog inte de flesta att syfta på Jesu uppståndelse, men det var kanske första gången det blev en riktig uppståndelse kring en uppståndelse, och på något vis har ju ordet uppståndelse tagit sig in i vardagsspråket. Och på samma vis tänker jag att man medvetet kan föra in uppståndelsen in i vardagen, hitta sätt att bli levande igen. Wilfrid Stinissen har skrivit en riktgt bra text om just det:

Tre sätt att gå från död till liv

Gud vill väcka alla döda till liv, inte bara på den yttersta dagen, utan nu.

Varje människa som sitter fast i sitt egensinne, som gör vad hon kan för att driva igenom sin egen vilja, som inte lyssnar till Guds – till kärlekens – Ande, hon är egentligen mer död än levande. Men Gud vill väcka oss alla till liv, många gånger varje dag. Det gäller att låta sig uppväckas.

När Jesus i evangeliet uppväcker döda gör han det på tre olika sätt: Jairos dotter som ”sover” uppmanas att vakna. Pojken i Nain måste stiga upp, och Lasaros som redan låg i graven får hör att han skall komma ut. Dessa tre sätt svarar mot tre olika sätt att vara död.

Om du lever omedvetet, om du inte vet varför du lever och vart du är på väg, om du sysslar med bagateller i stället för det väsentliga, då säger Jesus till dig: ”Vakna! Bli medveten, närvarande, kom till dig själv, tänk på vad som står på spel!”

Du kan också vara livlös i tröghet och lättja. Du förspiller kanske din dyrbara tid och tar aldrig riktigt itu med ditt liv. ”Stig upp!” säger Jesus. ”Skaka av dig din lättja, kom äntligen igång!”

Ett tredje sätt att vara död är instängdheten i jaget, att vara fylld av självupptagenhet och självömkan, intrasslad i sin egoism. ”Kom ut! Sluta att kretsa kring dig själv, gör något för andra, lev för kärleken!”

Om du är uppmärksam och lyssnar till vad Jesus vill säga dig, kommer du att bli en verkligt levande människa.

Vi kan göra som naturen som varje år genomgår sin uppståndelse.

Jag är bestört över valresultatet igår. Ett mörker har fallit över Europa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta under min livstid. Förintelsen under andra världskriget var inte så länge sedan.

När jag gick på gymnasiet fick skolan besök av en ungersk jude vid namn Ferenc Göndör som var en av dem som överlevt Auschwitz. Det var enda gången det blev så tyst i aulan att man hade kunnat höra en knappnål falla. Han berättade, och han visade tatueringen med numret som tyskande hade gjort på hans arm. Ferens reste runt till skolorna och berättade i hopp om att det som hänt aldrig mer skulle hänga. Han skrev också en bok, A-6171: Jag överlevde Auschwitz. Jag har läst den mer än en gång, och den står i bokyllan än. Med en personlig dedikation där han tackar för det intresse jag visade för judarnas öde under kriget.

I mitten på 80-talet besökte jag ett av tyskarnas koncentrationsläger, Dachau. Där köpte jag ett tygmärke där det står "Aldrig mer" på olika språk, och någonstans inom mig har jag svurit på att jag aldrig kommer att medverka till att något liknande kommer att hända igen. Aldrig mer!

Nu ser jag att hela Europa är på väg åt samma håll som Tyskland på 30-talet, och jag tänker inte hålla tyst. Så fort man delar upp mänskligheten i "vi" och "dom", som de främlingsfientliga partierna gör, så är man illa ute, för då finns det ofelbart människor som kommer att betrakta andra som mindre värda, ja till och med oönskade, och då tänker jag inte hålla tyst.

För Ferenc' och alla andras skull kommer jag inte att hålla tyst. Jag kokmmer att skrika ut mitt budskap från alptopparna, och om jag tystnar så kommer stenarna att ropa.

Låt oss aldrig glömma!

 

Idag bjuder jag på en dikt som jag skrev en sömnlös natt:

Uppståndelse

En helt vanlig måndag.

Kan inte sova, kan inte läsa.

Längtar bort härifrån,

till horisonten.

Tiill den strimma ljus som finns

när solen gått ner.

Var finns solen efter solnedgången?

Och var finns du i mitt mörker?

Dina ord i mitt hjärta

väcker mig till liv igen.

I den grönskande våren

en helt vanlig måndag

väcker du mig till liv igen.

Jag var död,

men jag lever igen.