Senaste inläggen

Av Lena P - 25 april 2014 10:45


Den här bönen från Bönboken tradition och liv (nr 677) är den enda jag orkar be just nu:


Det finns ögonblick, Gud,

då jag inte kan tacka. Det

kan ibland kännas som ett

övermänskligt krav. För hur

ska man kunna tacka, när

livet gett en skärsår som inte

vill läka? Hur ska m an kunna

tacka, när hela tillvaron

slagits i spillror? Det enda jag

kan göra är att knäböja vid

nattvardsbordet och ta emot

Jesus som då kommer till mig.

Det är den enda tacksägelse

jag orkar med.


 

Av Lena P - 22 april 2014 16:30


Ja, ibland är det nog bara så att man måste lämna över ratten till Jesus eller överlämna sig själv till Gud. De gånger när man har gjort allt man kan men situationen ändå inte har löst sig. Det är det överlåtelse handlar om, tänker jag.


Jag hörde en gång en kvinna som sa att hon hade överlåtit sig till Gud, och nu satt hon bara och väntade på att Gud skulle agera. Nej, jag tror inte att det är så det fungerar. Vi måste agera själva. Men vi måste också förstå att det inte är vi människor som är allsmäktiga; vi kan inte lösa allting själva. Vid en viss punkt finns det inget annat kvar att göra än att överlämna sig själv i Guds händer.


Gud · Jesus · Musik
Av Lena P - 21 april 2014 11:42


Jag tänker på följande text ur Bibeln:


Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.

~ Luk 5:31


Då kommer jag osökt att tänka på alla friska människor med sina privata sjukförsäkringar, och på alla de sjuka som inte får tillgång till sjukvård.


Och jag tänker att det är något sjukt med det.


 

Av Lena P - 20 april 2014 14:49


Scenario: En kyrkogård


Personer: Du och några till


Din bäste vän och mentor har nyss dött och blivit begraven. Du bestört och i djup sorg. Du och dina vänner går till kyrkogården under tystnad. Några av er gråter. När ni kommer fram till graven upptäcker ni att gravstenen är borta och att graven står gapande tom.


Hur skulle du reagera om någon sa att din bäste vän och mentor hade återuppstått från de döda? Hade du trott på det? Eller hade du också tvivlat?


På något sätt tänker vi oss nog att det finns gränser för vilka mirakler Gud kan utföra. Men om Gud har skapat allt liv, om han är allsmäktig, då kan kan blåsa liv i döden också. Ja, Jesus, själv återuppväckte ju Lasaros från de döda.


Ingenting är omöjligt för Gud.


 

Av Lena P - 18 april 2014 16:45


En för mig alldeles nyupptäckt som är helt underbar:


Av Lena P - 17 april 2014 11:49


Den här texten har jag lånat av Annika Stacke, församlingspräst i Lammhult. Jag tyckte den var så bra så jag ville dela med mig av den.


Äppelkärnan är liten och obetydlig, och tappar man den på marken, så är den svår att hitta igen. Under årens lopp har vi alla kastat bort tiotusentals äppelkärnor, då vi ätit upp fruktköttet.


Men denna lilla kärna är bärare av en oerhörd potential. Planterar jag den i marken, ser till att den får fukt och värme, och håller ogräset borta, så kommer den att gro, spria och sakta, men säkert, kkommer den att växa. Det tar lång tid, men så småningom är den ett stort träd. Trädet liknar inte alls kärnan, men de har samma DNA.uppsättning


När jag möter medmänniskor i mitt arbete som präst, brukar jag tänka på den process som utvecklar äppelkärnan till ett fullvuxet träd. Vissa människor är trosstarka och frimodiga, likt ett träd som ger frukt. Andra känner sig mera osäkra på sin tro, som en planta några centimeter över marken, och man vet inte vad det är för någon sorts växt. Andra åter säger sig inte ha någon tro, som en kärna som inte börjat gro.


Det viktiga är DNA-uppsättningen. Oavsett om det är ett fullvuxet träd eller spirande grön stjälk, eller "bara" en kärna, så bär vårt livs äppelkärna på det andliga DNA, som är det eviga liv som Gud lagt ned i oss människor.


När du äter ditt nästa äpple, spara gärna en äppelkärna och lägg den i din plånbok!


 

Av Lena P - 16 april 2014 10:31


"Efter att han sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han iväg två av lärjungarna och sade: 'Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.' De både lärjunganra gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: 'Varför tar ni åsnan?' De svarade: 'Herren behöver den.' Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.


Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin gläde ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: 'Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn.  Fred i himlen och ära i höjden.' Några fariseer i folkmassan sade då till honom: 'Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.' Han svarade: 'Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.'


Texten från palmsöndagen är hämtad ur Lukasevangeliet 19:28-40, och jag började fundera på texten sett från en av åsneägarnas synpunkt:


Jag visste att det var någonting på gång i Jerusalem. Det kändes i luften på något sätt. Någonting väldigt speciellt. Det kände jag direkt när jag vaknade på morgonen. Men jag visste inte vad, utan jag gick omkring och undrade medan jag gjorde mina sysslor och tänkte att det nog hade något med folkmassan att göra, för jag hade redan sett många människor som var på väg mot Jerusalem.


Det var något ord jag hörde, att kungen kommer, men som jag inte riktigt förstod. Plötsligt kom två män, och - utan att på något sätt vara hotfulla - lösgjorde de min ungåsna och började leda iväg den. När jag såg dem bakom husknuten närmade jag mig dem och frågade varför de tog min åsna. "Herren behöver den", svarade de, men orden förvandlades till "Herren behöver dig" i mitt huvud, och jag fann att tårarna rann utmed mina kinder, tårar av tacksamhet för att jag, just jag, var behövd. Att jag kunde göra något för Herren som är så stor. Jag kände att någonting viktigt höll på att hända och kände mig fylld av tacksamhet över att jag fick vara en del av det.


 

Av Lena P - 13 april 2014 17:21


I den judiska traditionen har man en försoningsdag, där man bekänner sin synd och ber om förlåtelse. Man tar sitt ansvar helt enkelt. Ursprungsbetydelsen av det hebreiska ordet för försoning är att man ”täcker över” eller ”torkar bort” synd och orenhet. I den kristna traditionen är Jesus försonaren. ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”, skriver Johannes. Allting i tillvaron består av paradoxer: dömas/räddas, mörker/ljus, ont/gott, dåligt/bra osv. Jag ser de här motsatserna framför mig som en gungbräda. Först är man ute på den ena änden, och då slår den i marken. Sedan är man ute på den andra änden, och då är det den som slår i marken.


Jag tycker verkligen om att tänka på de riktigt goda människor som har funnits och som finns i vår värld. De har alltid varit få, och de flesta har fått utstå en hel del. Och ändå har de valt godhetens och kärlekens väg. Nelson Mandela dog för inte så länge sedan, en rejäl förlust för mänskligheten, men ändå en sådan vinst att han har funnits här och med sitt sätt gjort vad han har kunnat för att göra världen till en bättre plats. Underbart! Det värmer ända in i hjärte­rötterna. Det Jesus, Mandela och alla andra goda människor gjort, har varit att helt enkelt visa oss andra att vi alltid har ett val. Vi kan alltid välja barmhärtighet, godhet och medmänsklig­het – om vi vill – framför alla andra beteenden. Och vi ska inte glömma att om vi inte väljer så har vi ändå gjort ett val, och då har vi faktiskt valt bort det goda. Det handlar inte bara om att tänka goda tankar, utan det handlar om att agera, om att leva efter godhetens principer. Men istället för att ta på oss vårt ansvar, säger vi ”Det var inte mitt fel” och slår ifrån oss.


Vi pratar om försoning i dag. Men var finns den när en människa blir misshandlad till döds, med fotbollen som täckmantel? Försoning innebär också ett ansvar att inte vända bort huvudet i stället för att göra något när sådant här händer. Vi har ett ansvar att tillsammans visa att vi bryr oss om vår nästa. Detta innebär inte att vi skall agera polis eller väktare, men vi kan slå larm och visa att vi ser och inte accepterar det som sker. Visa att de som slår är observerade och därför riskerar att ställas till ansvar för sina handlingar. Vi människor ser inte varandra längre; vi tittar bara på våra mobiler och datorer. Kan det vara det som leder till den ökade aggressiviteten, både på nätet i form av näthat, inom fotbolls­kulturen och även i trafiken? Kan det vara så att man gör vad som helst för att synas, upp­märksammas och för att komma först? Man tar onödiga risker och gör vansinnesomkörningar, man misshandlar en människa till döds för att visa att man hör till ”rätt” fotbollslag.


Jesus är försonaren, den som kom för att få oss andra att försonas och den som kom för att sona våra synder, men tyvärr finns det fortfarande människor som väljer mörkret, som väljer det onda. ”Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset”. Så vad kan vi göra då? Vi har ju fortfarande vår fria vilja, och den ska vi använda. Vi kan börja med att bli medvetna om att vi i varje situation har ett val. Vi kan välja det goda och agera därefter, så att det blir uppenbart både för oss själva, för Gud och för andra människor att vi har valt ljuset, att vi har valt sanningens väg, för Jesus är vägen, sanningen och livet. Försoning kan ske där sanningen nämns, och kanske är det så att det är just Jesus vi ska komma ihåg att nämna. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger han. Jag tror att ljuset omsluter mörkret, så när vi sitter och tycker att allting är mörkt finns ljuset ändå runt omkring, och när vår fasad krackelerar under tyngden av det som hänt så skiner ljuset in genom sprickan.


Vi är inne i fastans tid, och låt oss tippa över gungbrädan så att vi får mer balans mellan ljus och mörker i världen genom att avstå från egot och fokusera på att beröra andra människor på ett positivt sätt. Det är vår ute, och naturen återföds. Varför inte låta det bli till ett tillfälle för oss själva att återfödas, att försonas med andra, med oss själva, med livet, och födas på nytt i Anden? Försoning handlar om att kunna gå vidare – trots de misstag vi gör – och det gör vi genom att älska. Älska Gud, vår nästa och oss själva. Om vi öppnar oss för kärleken kan vi nå försoning. Gud älskar oss så mycket att han finns i våra hjärtan – om vi vågar titta tillräckligt djupt inåt, titta genom alla lager av skam som vi går och bär på. Vi kan låta förlåtelsen ske. Vi har Gud och Jesus i våra hjärtan, och genom dem är förlåtelse och försoning alltid möjlig, om vi låter den ske. Guds kärlek är ofattbart stor. Han älskar oss så mycket att han lät sin ende son dö för vår skull. Jesus älskar oss så mycket att han dog på korset för vår skull – vilken kärlekshandling! Han gav sitt liv för vår skull; vi måste sluta tro att vi inte duger. Jag tror att en del av försoningens mysterium är att vi har dömt oss själva och att vi behöver försonas med oss själva och med varandra och inse att Gud älskar oss, även när vi gör våra misstag. Försoning bygger på förlåtelse, men försoning är det som gör en relation hel. Jesus dömdes av det onda, och jag tror att vi behöver känna igen oss själva både i den dömde och i den som dömer. Vi måste förstå att vi har ett ansvar. Först då är försoning möjlig. Jag tror att det finns något positivt i den judiska traditionen, där man sätter ord på sina synder. Vi behöver inte skuldbelägga eller känna skuld, men vi behöver inse att var och en av oss har ett ansvar och ett val, vilket Jesus påminde oss om när han gav oss den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards