Senaste inläggen

Av Lena P - 16 april 2014 10:31


"Efter att han sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han iväg två av lärjungarna och sade: 'Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.' De både lärjunganra gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: 'Varför tar ni åsnan?' De svarade: 'Herren behöver den.' Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.


Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin gläde ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: 'Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn.  Fred i himlen och ära i höjden.' Några fariseer i folkmassan sade då till honom: 'Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.' Han svarade: 'Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.'


Texten från palmsöndagen är hämtad ur Lukasevangeliet 19:28-40, och jag började fundera på texten sett från en av åsneägarnas synpunkt:


Jag visste att det var någonting på gång i Jerusalem. Det kändes i luften på något sätt. Någonting väldigt speciellt. Det kände jag direkt när jag vaknade på morgonen. Men jag visste inte vad, utan jag gick omkring och undrade medan jag gjorde mina sysslor och tänkte att det nog hade något med folkmassan att göra, för jag hade redan sett många människor som var på väg mot Jerusalem.


Det var något ord jag hörde, att kungen kommer, men som jag inte riktigt förstod. Plötsligt kom två män, och - utan att på något sätt vara hotfulla - lösgjorde de min ungåsna och började leda iväg den. När jag såg dem bakom husknuten närmade jag mig dem och frågade varför de tog min åsna. "Herren behöver den", svarade de, men orden förvandlades till "Herren behöver dig" i mitt huvud, och jag fann att tårarna rann utmed mina kinder, tårar av tacksamhet för att jag, just jag, var behövd. Att jag kunde göra något för Herren som är så stor. Jag kände att någonting viktigt höll på att hända och kände mig fylld av tacksamhet över att jag fick vara en del av det.


 

ANNONS
Av Lena P - 13 april 2014 17:21


I den judiska traditionen har man en försoningsdag, där man bekänner sin synd och ber om förlåtelse. Man tar sitt ansvar helt enkelt. Ursprungsbetydelsen av det hebreiska ordet för försoning är att man ”täcker över” eller ”torkar bort” synd och orenhet. I den kristna traditionen är Jesus försonaren. ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”, skriver Johannes. Allting i tillvaron består av paradoxer: dömas/räddas, mörker/ljus, ont/gott, dåligt/bra osv. Jag ser de här motsatserna framför mig som en gungbräda. Först är man ute på den ena änden, och då slår den i marken. Sedan är man ute på den andra änden, och då är det den som slår i marken.


Jag tycker verkligen om att tänka på de riktigt goda människor som har funnits och som finns i vår värld. De har alltid varit få, och de flesta har fått utstå en hel del. Och ändå har de valt godhetens och kärlekens väg. Nelson Mandela dog för inte så länge sedan, en rejäl förlust för mänskligheten, men ändå en sådan vinst att han har funnits här och med sitt sätt gjort vad han har kunnat för att göra världen till en bättre plats. Underbart! Det värmer ända in i hjärte­rötterna. Det Jesus, Mandela och alla andra goda människor gjort, har varit att helt enkelt visa oss andra att vi alltid har ett val. Vi kan alltid välja barmhärtighet, godhet och medmänsklig­het – om vi vill – framför alla andra beteenden. Och vi ska inte glömma att om vi inte väljer så har vi ändå gjort ett val, och då har vi faktiskt valt bort det goda. Det handlar inte bara om att tänka goda tankar, utan det handlar om att agera, om att leva efter godhetens principer. Men istället för att ta på oss vårt ansvar, säger vi ”Det var inte mitt fel” och slår ifrån oss.


Vi pratar om försoning i dag. Men var finns den när en människa blir misshandlad till döds, med fotbollen som täckmantel? Försoning innebär också ett ansvar att inte vända bort huvudet i stället för att göra något när sådant här händer. Vi har ett ansvar att tillsammans visa att vi bryr oss om vår nästa. Detta innebär inte att vi skall agera polis eller väktare, men vi kan slå larm och visa att vi ser och inte accepterar det som sker. Visa att de som slår är observerade och därför riskerar att ställas till ansvar för sina handlingar. Vi människor ser inte varandra längre; vi tittar bara på våra mobiler och datorer. Kan det vara det som leder till den ökade aggressiviteten, både på nätet i form av näthat, inom fotbolls­kulturen och även i trafiken? Kan det vara så att man gör vad som helst för att synas, upp­märksammas och för att komma först? Man tar onödiga risker och gör vansinnesomkörningar, man misshandlar en människa till döds för att visa att man hör till ”rätt” fotbollslag.


Jesus är försonaren, den som kom för att få oss andra att försonas och den som kom för att sona våra synder, men tyvärr finns det fortfarande människor som väljer mörkret, som väljer det onda. ”Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset”. Så vad kan vi göra då? Vi har ju fortfarande vår fria vilja, och den ska vi använda. Vi kan börja med att bli medvetna om att vi i varje situation har ett val. Vi kan välja det goda och agera därefter, så att det blir uppenbart både för oss själva, för Gud och för andra människor att vi har valt ljuset, att vi har valt sanningens väg, för Jesus är vägen, sanningen och livet. Försoning kan ske där sanningen nämns, och kanske är det så att det är just Jesus vi ska komma ihåg att nämna. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger han. Jag tror att ljuset omsluter mörkret, så när vi sitter och tycker att allting är mörkt finns ljuset ändå runt omkring, och när vår fasad krackelerar under tyngden av det som hänt så skiner ljuset in genom sprickan.


Vi är inne i fastans tid, och låt oss tippa över gungbrädan så att vi får mer balans mellan ljus och mörker i världen genom att avstå från egot och fokusera på att beröra andra människor på ett positivt sätt. Det är vår ute, och naturen återföds. Varför inte låta det bli till ett tillfälle för oss själva att återfödas, att försonas med andra, med oss själva, med livet, och födas på nytt i Anden? Försoning handlar om att kunna gå vidare – trots de misstag vi gör – och det gör vi genom att älska. Älska Gud, vår nästa och oss själva. Om vi öppnar oss för kärleken kan vi nå försoning. Gud älskar oss så mycket att han finns i våra hjärtan – om vi vågar titta tillräckligt djupt inåt, titta genom alla lager av skam som vi går och bär på. Vi kan låta förlåtelsen ske. Vi har Gud och Jesus i våra hjärtan, och genom dem är förlåtelse och försoning alltid möjlig, om vi låter den ske. Guds kärlek är ofattbart stor. Han älskar oss så mycket att han lät sin ende son dö för vår skull. Jesus älskar oss så mycket att han dog på korset för vår skull – vilken kärlekshandling! Han gav sitt liv för vår skull; vi måste sluta tro att vi inte duger. Jag tror att en del av försoningens mysterium är att vi har dömt oss själva och att vi behöver försonas med oss själva och med varandra och inse att Gud älskar oss, även när vi gör våra misstag. Försoning bygger på förlåtelse, men försoning är det som gör en relation hel. Jesus dömdes av det onda, och jag tror att vi behöver känna igen oss själva både i den dömde och i den som dömer. Vi måste förstå att vi har ett ansvar. Först då är försoning möjlig. Jag tror att det finns något positivt i den judiska traditionen, där man sätter ord på sina synder. Vi behöver inte skuldbelägga eller känna skuld, men vi behöver inse att var och en av oss har ett ansvar och ett val, vilket Jesus påminde oss om när han gav oss den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”


 

ANNONS
Av Lena P - 9 april 2014 13:14


Jag känner en alldeles otroligt stor tacksamhet till den församling som inte ens är min som har gett mig chansen att vara med och hålla dialogpredikan i kyrkan. Inte bara en utan två gånger. Andra gången var i söndags, och då var temat "Försonaren" som jag skrev lite om här i söndags. Då var det självaste kyrkoherden som frågade om jag ville vara med, och vi var väldigt nöjda efteråt. Det här känns klockrent rätt för mig. Jag lägger ut predikan i ett separat blogginlägg.


 

Av Lena P - 6 april 2014 17:38


Temat för den här söndagen är Försonaren, och jag undrar om inte mycket av allt elände i samhället - jag tänker bl a på näthat, misshandel i fotbollens namn, vansinnesomkörningar på vägarna osv - har att göra med att vi inte på något vis kan försona oss med oss själva. Och inte med andra heller. Oförsonlighet tycks vara något många människor vårdar ömt. "Det finns saker man inte kan förlåta", säger de med hätsk röst. Och jag tänker att jo, med Guds hjälp, med Guds kärleks hjälp, kan vi nå både förlåtelse och försoning. Om vi vill. Men om vi stänger portarna och vägrar låta det ske, är loppet kört. Gud gör inget mot vår vilja. Han vill att vi ska bli medvetna, att vi ska förstå, att vi ska ta vårt ansvar och inte skylla på andra. Han vill att vi ska förlåta, försonas och älska varandra. Det är ju det han har offrat sin ende son för.


 

Av Lena P - 24 mars 2014 11:15


Igår fick jag vara med om någonting så fantastiskt. Vi var en grupp som tillsammans med prästen fick sätta ihop gårdagens gudstjänst. Jag skrev en text som blev till en predikan som jag fick hålla:


Ordet bebåda betyder förutsäga, och då kan man ju undra om Maria verkligen hade något val. Det sägs att vi i jämförelse med det gamla bondesamhället ställs inför ofantligt många valsituationer varje dag. Om jag bara jämför med när jag var ung, ställs dagens ungdomar inför många fler valsituationer, inte minst när det gäller valet till gymnasiet. Det finns numera ett ofantligt antal olika skolor att välja på, och varje skola har ett nästan oändligt antal olika program att välja på. Ett sådant val är förvisso inte lika livsavgörande som det val Maria ställs inför. Maria är mycket ung, yngre än våra konfirmander till och med. Hon står väldigt ensam i detta. Vad vet man i den åldern om hur livet kan te sig? Det är ingen annan som har gått före henne. Hon har ingen bästa kompis att diskutera med. En ängel kommer till henne, och plötsligt måste Maria bestämma sig. Ja eller nej. Jag tror att Gud behövde Marias ja för att det som skedde skulle kunna hända. Gud tvingar inte in oss i någonting. Ängeln sa till Maria: ”Var inte rädd”, och jag tror att Gud vill säga till var och en av oss att vi inte ska vara rädda utan tro på Honom. Maria stillar sig och lyssnar till Guds ord i tystnad. Det var kanske lättare för Maria, som ännu inte hunnit bli besviken på världen, än för oss, men jag tror ändå att vi lättare kan lyssna till Guds vilja om vi blir tysta och stilla.

 

Var det en plikt eller var det en nåd att föda Guds son? Ängeln Gabriel kallar Maria ”Du högt benådade”, och vi förstår att det handlar om att hon har fått nåd hos Gud, att hon var utvald till ett viktigt uppdrag. Hon litar helt på Gud, och såvitt vi kan utläsa av evangelietexten tvekar hon inte när hon svarar: ”Jag är Herrens tjänarinna”. Själv var Maria fortfarande – åtminstone i våra moderna ögon – ett barn, och kanske är det det Jesus menar, när han säger: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”, att vi ska våga lita så fullständigt på Honom som ett barn litar på sin förälder. Kanske är det en uppmaning att vi ska behålla barnets oskuldsfullhet och nyfikenhet inom oss. Att våga tänka: ”Vad händer om jag provar så här?” Maria har barnets tillit och dess oskuldsfullhet; hon saknar den misstro och det kontrollbehov många av oss vuxna har. Hon lägger sitt – och Jesus – liv i Guds händer. Hon hoppar ut i det okända och litar på att Guds hand ska fånga henne, ”ty ingenting är omöjligt för Gud”. Maria accepterade att hon inte förstod allting, och kanske var det just därför allting föll på plats för henne. Vi mer eller mindre kräver att vi ska förstå allting: ”Men jag förstår inte den här bibeltexten”, säger vi, och så suckar vi. Maria vågade lyda Guds ord. Det blev en son, ett litet barn, och Guds storhet vilar i honom. Guds stora storhet i detta lilla barn. Små barn blir stora, lika stora som sina fäder.

 

Mycket i världen har gått via och cirklat kring mannen, men i den här berättelsen kommer allt från kvinnan, från Maria, trots det patriarkat som rådde på den tiden. Och trots det patriarkat som rått även inom kyrkan under många århundraden, når oss den här viktiga berättelsen om Maria fortfarande. Hon var stark – minst lika stark som en man – för vad visste väl Maria, i den här stunden, om att vara mor? Förstod hon vad det kunde innebära? Det krävs mod att underordna sig, att släppa kontrollen och låta mirakler ske. ”Må det ske med mig som du har sagt”, d v s ske Guds vilja, inte min. Då får man ett annorlunda barn. Hur ska man kunna veta vad det betyder, när ingen annan gått före? Vi samlas här i kyrkan tack vare Maria som gav oss Jesus. Maria vågade ta emot gåvan från Gud. Som gengåva fick Gud Marias fullkomliga tro; ”jag är Herrens tjänarinna”, säger hon. Maria var utvald av Gud, och på samma sätt tror jag att Gud väljer ut var och en av oss. Vi får inte alla besök av en ängel som talar om vad Gud har utvalt oss till att göra, utan vi får klura lite själva på det, fundera på vad det är som får oss att säga ja utan att tänka efter – som Maria gjorde. Där tror jag att vårt uppdrag finns. Maria sa ja till Gud och till Jesus. Låt oss också tjäna Gud och säga vårt ja i tro, ja till Guds ord och ja till att låta Jesus födas inom oss.


 

Av Lena P - 21 mars 2014 08:15


På åtskilliga ställen i Bibeln uppmanar oss både Gud och Jesus att vi inte ska vara rädda:


Herren sade till honom: "Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö.

Dom 6:23


Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd.

Klag 3:57


Men genast talade Jesus till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda."

Matt 1:27


Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda."

Matt 17:7


Men Jesus som hörde deras ord, sade till föreståndaren: Var inte rädd, tro bara."

Mark 5:36


Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funit nåd hos Gud."

Luk 1:30


Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.

Luk 1:32


Men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda."

Joh 6:20


Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus..."

Matt 28:5


Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd, tro bara, så skall hon bli hjälpt."

Luk 8:50


"Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn."

2 Mos 20:20


Det här är bara ett litet, litet urval av alla ställen i Bibeln där Gud, Jesus eller någon annan uppmanar till att inte vara rädd. Människor var rädda då, och människor är rädda nu. Det är en högst mänsklig egenskap att vara rädd. Jesus uppmanar oss att inte vara rädda utan att tro. Det kanske inte alltid är så lätt, vare sig att inte vara rädd eller att tro, men jag tror att det är så här. Rädslor, liksom tvivel, sitter mycket i huvudet: "Hur ska det gå?", "Finns Gud verkligen?", "Om Gud finns hur kan det då finnas ondska i världen?" osv. Tron sitter i själ och hjärta, den är upplevelse- och känslobaserad istället för att sitta i huvudet. Det är därför rädsla och tro, precis som tro och tvivel, aldrig kan mötas; de kan aldrig prata med varandra för de talar inte samma språk. Jag tänker att man kan lägga rädslorna och tvivlen på hyllan och våga känna på hur det är att tro, att överlämna sig själv till Gud. Rädslorna och tviveln finns kvar - man ser dem där de ligger på hyllan - för jag tror inte att man riktigt kan bli av med dem, men när de ligger på hyllan så dominerar de inte ens liv. Och det kanske är så Gud och Jesus menar: Lyssna mer till din tro än till din rädsla! För rädslan gör oss fångna, och tron gör oss fria.


 

Bibeln · Gud · Jesus
Av Lena P - 16 mars 2014 19:30


Jag skrev ett inlägg förut om ansvar, apropå fastan. Det kan du läsa här: http://weboffaith.bloggplatsen.se/2014/03/07/10585868-om-fastan-och-vikten-av-att-ta-ansvar/ Dagen innan skrev jag en dikt som också handlar om ansvar.


"Det var hon."

"Det var han."

Ingen vill ta ansvar

för alla vill vara fria från skuld.

Men ibland är skulden bra.

Den är som GPS:en:

"Ny rutt beräknas."

Man kan ändra riktning

när man har gjort någonting fel.

Att skylla ifrån sig är barnsligt;

man lär sig ingenting.

Det är bara flykt,

men kom ihåg

att den enda du inte kan springa ifrån

är dig själv.


Bibeln talar sitt tydliga språk om att ta ansvar, att inte skyllda vare sig på Gud eller på någon annan. Jag har med två exempel i mitt förra inlägg om ansvar, men jag har också ett mycket konkret exempel.


Jag hade en väninna som har en hund. Jag skriver "hade" för jag har inte längre. Då och då brukade jag hjälpa henne att gå ut med hennes hund, när hon var borta i jobbet. Det gjorde jag gärna, för jag tycker väldigt mycket om hundar. Men för ett par år sedan körde det ihop sig. Jag hade lovat att gå ut med hunden en dag den veckan, vilket jag också gjorde trots att jag hade jättemycket annat att göra och egentligen inte orkade. Sent på kvällen samma dag sms:ade hon mig och frågade om jag kunde gå ut med hunden nästa dag också. Det kunde jag inte. Hon blev så arg så att hon sa upp bekantskapen med mig. Hon kastade bort över 10 års vänskap för att hon lade över ett ansvar på mig som inte var mitt. Hon jobbar som flygvärdinna och är alltså alltid borta i jobbet. Trots det skaffade hon hund, och sedan skyllde hon på mig när jag inte hade möjlighet att gå ut med hunden. Själv tycker jag att det är hennes ansvar att inte skaffa ett djur som hon inte själv har möjlighet att ta hand om, och jag kan inte heller förstå varför människor inte funderar över sitt eget ansvar utan alltid ska skylla på alla. När det gäller min f d väninna så är det här ett etablerat mönster. Jag såg henne göra så här med ett antal andra människor under den tid jag kände henne.


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se