Häromdagen träffade jag en god vän till mig, och som alltid när vi träffas kommer vi in på diskussioner om Gud. Hon är icke-troende och jag är troende, och båda älskar vi att diskutera fram och tillbaka. Hon vill gärna tro, min vän, men hon snubblar och faller på att hon alltid helt och hållet kopplar in intellektet. Det blir alldeles för många Hur? och Varför? som sätter stopp för henne, eftersom det aldrig någonsin går att i ord uttrycka vad Gud är. Orden räcker inte till, speciellt som vi aldrig, aldrig, aldrig kan förstå vem Gud är. Våra mänskliga begränsade intellekt kan inte förstå oändlighet. Lika lite som vi kan greppa att universum är oändligt, lika lite kan vi fatta Gud oändlighet, Guds oändliga kärlek. Det är någonting man måste känna.

Hur som helst, nu senaste slängde hon ur sig följande:

"Om människan är skapad till Guds avbild och människan är både ond och god, då måste ju Gud också vara både ond och god."

"Det är möjligt," svarade jag, "att Gud har varit både ond och god, för om man läser Gamla Testamentet så är Gud både arg, grym, härskar- och hämdlysten. Men sedan är jag övertygad om att han valde det goda, i samband med Jesus."

"Men," svarade hon, " har då Gud gett efter för att människan ville att Gud ska vara god? I så fall är det ju ingen Gud att ha, om människorna kan bestämma över honom."

"Det kan jag hålla med om," sa jag, "men Gud fattar sina egna beslut, oavsett vad vi tycker och tänker om det."

"Men," kom det igen - hon har hur många "men..." som helst, "om Gud finns, och han fattar sina egna beslut, varför ska vi då be till honom?"

"Det kanske är," försökte jag, "något man gör för sin egen skull, för att upprätta förbindelsen mellan sig själv och Gud, så att man känner att han faktiskt delar ens lidande, även om han inte kan ingripa."

"Men," ja nu var det färdigt igen, "varför ingriper inte Gud då? Varför räddade han inte judarna under andra världskriget, och varför låter han krig pågå i Syrien...?" osv.

"Jag tänker på Gud som en förälder som har myndiga barn. Man älskar sitt barn över allt annat på jorden," var mitt svar, "men ens myndiga barn har en egen vilja. Man kan inte lägga sig i och bestämma över dem. Däremot kan man finnas där och ta emot när de faller."

"Men," hon grillade mig riktigt ordentligt, "om människan har en fri vilja... Judarna hade ju inget val."

"Jag tror att det är så här att den gången valde tyskarna. Bara för att man har en egen vilja innebär det ju inte att man alltid har ett reellt valt. Ibland drabbas man av någon annans vilja, vare sig man själv vill eller inte. Nej, judarna fick inte välja om de skulle till Auschwitz eller inte, men de kunde välja hur de såg på situationen, hur de reagerade och agerade. För många år sedan nu träffade jag Ferenc Göndör, en ungersk jude som överlevt Auschwitz. Han fick frågan av en av mina klasskamrater: 'När man har varit med om något sådant, blir man inte bitter då?' Men Ferenc svarade något i stil med att man inte kan bli bitter, när det finns så många fina, goda och trevliga människor i världen. Det är valfrihet. Ingen hade klandrat honom om han blivit bitter, men både han själv och alla i hans omgivning mådde så klart mycket bättre av att han inte var bitter."

 

Gröngöling

16 januari 2014 17:13

Vilket sammanträffande! Du och jag har pratat om liknande saker på sistone, och jag har också skrivit om det i min blogg!!
Jag har ofta hört det som du skriver, att Gud inte ingriper i den fria viljan, och att till exempel tyskarna valde "åt" judarna, så de inte kunde ändra sitt öde, mer än att försöka komma över det (de som överlevde). Kanske är det så. Jag tänker inte riktigt så, även om jag inte tycker det är direkt fel. Jag tänker mer att Gud har en plan som vi alla finns med i, men vi känner inte till den. Tidsperspektivet på planen är oändligt, så vi kan inte förstå eller gilla allt som händer. Kanske lite defaitistiskt, men det är bättre att försöka acceptera det som jag inte kan ändra och inte tänka på om det är rättvist eller inte, eller om jag är en sämre människa än andra för att jag inte kunde förhindra det som hände. Men jag vet inte alls vad som är "rätt". Intellektet vill verkligen komma in hela tiden när man funderar kring tro, vi är ju uppfostrade så, tror jag.
Kram, intressant att läsa <3

http://www.grongoling.bloggplatsen.se

Lena P

19 januari 2014 16:23

Så lustigt sammanträffande! Själv tror jag inte att Gud har en plan, så jag kan inte tänka så defaitistiskt, för då skulle jag nog ge. För mig skulle det då inte kännas lönt att kämpa, för då skulle det jag gör liksom inte kunna påverka, eftersom Gud på förhand har bestämt hur det ska bli i vilket fall som helst. Däremot håller jag verkligen med dig om att intellektet ställer till väldigt mycket när det gäller tron och att man kanske behöver hitta sätt att låta intellektet vila utan att få svar på alla sina Hur? och Varför? Och Gud är ju så ofantligt mycket större än vi kan förstå, så när det gäller vissa saker är det helt klart bättre att lägga intellektet så mycket som möjligt åt sidan. Kram! ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Traditionellt har vi i kyrkan firat Kyndelsmässodagen på den söndag som även kallas Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Ordet ’kyndel’ betyder ’fackla’ eller ’bloss och kommer ursprungligen från det latinska ordet för &rsqu...

  När Jesus föddes här på jorden, förde han in Guds rike i världen. Evangelisten Lukas berättar att fariséerna frågar Jesus när Gud rike ska komma, och Jesus svarar: ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.&r...

  Vi går ensamma in i efterföljelsen, men vi förblir inte ensamma där. Alla vi som är samlade här idag, har det gemensamt att vi hörsammat Jesu Kristi kallelse. Vi är alla kallade till relation med Jesus. Utan tron på honomkan vi inte ha någon efte...

  De flesta av er har nog sett Frälsarkransen förut, skapad av Martin Lönnebo. Den här fina guldiga pärlan är Gudspärlan, och den här stora vita pärlan kallas för Doppärlan. Fast jag tänker på den som Jesuspärlan. Mitt emellanGudspärlan och Jesuspä...

Den kämpande tron   1:a årgångens texter: 1 Mos. 32:21-31                            2 Kor. 6:1-10                                Matt. 15:21-28   Vilken slags tro är det vi tycker är stark egentligen? Är det den som aldrig har utsatts för ...