Alla inlägg under april 2014
Arvssynden är ett begrepp som jag har brottats mycket med. Jag har haft väldigt svårt att komma till rätta med att man skulle kunna ärva någon form av synd, ända tills jag kom fram till följande som för mig gör arvssynden begriplig.
Jag tänker på arvssynden som destruktiva beteendemönster som finns inom familjen. Ofta går det här beteendemönstret i arv i generation efter generation - typ "Jag fick minsann stryk av min farsa så jag vet att ungar behöver ett kok stryk då och då." Och ibland tänker man att det kan fortsätta i det oändliga med att offret blir förövare; det går så att säga i arv från föräldrar till barn.
MEN - och det här är ett stort men - det här mönstret går att bryta. Det går att bli medveten om att man följer ett gammalt destruktivt mönster. Det går att besluta sig för att bryta. Och det går att bryta; det går att ta reda på vad det är som ligger i tunnorna och skramlar, vad för dysfunktionellt beteendemönster det är man har ärvt.
Jag såg en ikon av Maria och Jesusbarnet för en tid sedan och kom på någonting som inte slagit mig tidigare. Så klart representerar den just Jesus och Maria, men den representerar också oss själva. Den inre föräldern som håller det inre barnet.
För mig som står inför uppbrott av olika slag är den här bibeltexten helt perfekt just nu:
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka.
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
~ Predikaren 3:1-11
Den här bönen från Bönboken tradition och liv (nr 677) är den enda jag orkar be just nu:
Det finns ögonblick, Gud,
då jag inte kan tacka. Det
kan ibland kännas som ett
övermänskligt krav. För hur
ska man kunna tacka, när
livet gett en skärsår som inte
vill läka? Hur ska m an kunna
tacka, när hela tillvaron
slagits i spillror? Det enda jag
kan göra är att knäböja vid
nattvardsbordet och ta emot
Jesus som då kommer till mig.
Det är den enda tacksägelse
jag orkar med.
Ja, ibland är det nog bara så att man måste lämna över ratten till Jesus eller överlämna sig själv till Gud. De gånger när man har gjort allt man kan men situationen ändå inte har löst sig. Det är det överlåtelse handlar om, tänker jag.
Jag hörde en gång en kvinna som sa att hon hade överlåtit sig till Gud, och nu satt hon bara och väntade på att Gud skulle agera. Nej, jag tror inte att det är så det fungerar. Vi måste agera själva. Men vi måste också förstå att det inte är vi människor som är allsmäktiga; vi kan inte lösa allting själva. Vid en viss punkt finns det inget annat kvar att göra än att överlämna sig själv i Guds händer.
Jag tänker på följande text ur Bibeln:
Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
~ Luk 5:31
Då kommer jag osökt att tänka på alla friska människor med sina privata sjukförsäkringar, och på alla de sjuka som inte får tillgång till sjukvård.
Och jag tänker att det är något sjukt med det.
Scenario: En kyrkogård
Personer: Du och några till
Din bäste vän och mentor har nyss dött och blivit begraven. Du bestört och i djup sorg. Du och dina vänner går till kyrkogården under tystnad. Några av er gråter. När ni kommer fram till graven upptäcker ni att gravstenen är borta och att graven står gapande tom.
Hur skulle du reagera om någon sa att din bäste vän och mentor hade återuppstått från de döda? Hade du trott på det? Eller hade du också tvivlat?
På något sätt tänker vi oss nog att det finns gränser för vilka mirakler Gud kan utföra. Men om Gud har skapat allt liv, om han är allsmäktig, då kan kan blåsa liv i döden också. Ja, Jesus, själv återuppväckte ju Lasaros från de döda.
Ingenting är omöjligt för Gud.
En för mig alldeles nyupptäckt som är helt underbar: