Inlägg publicerade under kategorin Att vara kristen

Av Lena P - 3 februari 2019 15:27


Traditionellt har vi i kyrkan firat Kyndelsmässodagen på den söndag som även kallas Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Ordet ’kyndel’ betyder ’fackla’ eller ’bloss och kommer ursprungligen från det latinska ordet för ’ljus’ som är ’candela’.[1] Förr i tiden tog man med sig de ljus man skulle använda hemma under året, för att få dem välsignade i kyrkan. Men namnet på den här söndagen kommer sig naturligtvis av att det i grund och botten handlar om det störstaljuset, nämligen Jesus. Kyndelsmässodagen är den sista söndagen som har en koppling till julen. I dagens text möter vi Jesus igen, när Josef och Maria tar med honom till Jerusalem. Han ska bäras fram inför Herren, så som var brukligt.


Förutom Josef, Maria och Jesus, berättar Bibeln om två andra personer som fanns i templet, Symeon och Hanna. Symeon ser att Jesus är frälsningen, att han är ”ett ljus med uppenbarelse… och härlighet”.[2] Symeon lovprisar Gud för att Han har sänt oss frälsningen, men Symeon ger samtidigt Maria en varning: ”också genom din egen själ skall det gå ett svärd”.[3] Det pratas ofta om Symeon, men vi får inte glömma bort Hanna. Det finns många manliga profeter i Bibeln: Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Hosea osv. Ja, Symeon kan kanske också sägas vara profet, eftersom han kan varna Maria om någonting som ska komma att hända mer än trettio år senare. Men Hanna är en av de ytterst få kvinnliga profeterna.


Kvinnor har oftast en lite undanskymd plats i Bibeln, så jag vill gärna peka på att det finns tvåviktiga kvinnor i den här texten. Maria, Jesu moder, och så Hanna som jag särskilt vill lyfta fram idag. Hon har ingen egen bok i Gamla Testamentet – det har ingen av den handfull kvinnliga profeter som nämns i Bibeln – men hon har ändå en framstående position i dagens evangelietext, genom att hon finns med i templet, när Maria och Josef kommer dit med Jesus. Förutom att Hanna är profet, så är hon väldigt hängiven sin tro, och jag tänker att hon spelar en stor roll. För medan Symeons lovprisning mer är en sak mellan honom och Gud, så berättar Hanna för alla om barnet – även om vi inte får hennes exakta ord. Kanske skulle man kunna säga att Hanna är den första evangelisten. Hon berättar det glada budskapet för alla, att Messias är född. Från Bibelns berättelser är vi ju vana vid att det är Jesus som synliggör marginaliserade människor, bland annat då kvinnor. Men här har vi istället en kvinna som synliggör Jesus.


När jag funderade över dagens tema, kom jag att tänka på någonting som min pappa berättade för mig när jag växte upp. När pappa var sex år gammal, träffade han en äldre släkting som var blind, och pappa sa att han kom ihåg hur den här mannen hade känt på hans huvud för att få veta hur lång min pappa var. Pappa mindes också hur han suttit i knät på sin släkting, en yngre bror till min pappas morfar, född 1869. Mannen ifråga var Gustaf Dalén. Han var uppfinnare, och en av våra få svenska Nobelpristagare i fysik.


Flera av Gustafs uppfinningar hade med fyrar att göra – ljus i mörkret. Han uppfann bland annat den s k klippapparaten. Gustaf var väldigt långt före sin tid när det gällde energisparktänk, för den apparaten gjorde så att fyrarna blinkade istället för att lysa hela tiden, och man sparade på så sätt på den gas som användes i fyrarna. En annan av hans uppfinningar var solventilen, som gjorde att ljuset enbart tändes när det behövdes, dvs när det blev mörkt. På så sätt kunde man spara ytterligare upp till 93% av gasen. En tredje uppfinning han gjorde, var en glödstrumpebytare som innebar att glödstrumporna byttes automatiskt, så att man inte behövde bli rädd för att ljuset inteskulle tändas igen. Gustaf Dalén var ett ljus i mörkret åt sjöfararna, och Jesus är fyren i våra liv.


Samma år som Gustaf senare fick Nobelpriset, dvs 1912, råkade han ut för en olycka som gjorde honom blind. Men, för att låna min pappas ord från den studentuppsats han skrev, som hade rubriken ”En nobelpristagare som intresserar mig”: ”Gustaf Dalén skulle inte ha varit den har var, om han gav upp för att han blivit blind”.[4] Efter olyckan följde en mörk period i Gustafs liv, men han fortsatte trots allt att uppfinna. Han var en obotlig optimist, och han lät göra nålar med texten ”Var optimist!”som man kunde sätta på rockslaget. Han hade alltid ett antal sådana nålar med sig, och han gav en sådan till alla människor han träffade som han tyckte behövde ett ljus i mörkret, för Gustaf var en sann humanist och en god medmänniska.


Lotta Lotass, en svensk författare och dramatiker, skriver så fint i en teaterpjäs: ”Själv djupt begraven i ett ständigt mörker har Gustaf Dalén fått mörkret att vika från haven.” OchHarry Blomberg, kristen och lyriker, har skrivit en dikt om Gustaf Dalén som jag tycker passar in i det här bibliska sammanhanget – alldeles särskilt de två sista raderna:


Mörker vik bort ifrån haven

mörker vik bort från vår jord.


När vi tänker på de bibliska texterna, talar de om en helt annan sorts ljus i mörkret än Gustaf Dalén och de uppfinningar som revolutionerade fyrarna. Dagens evangelietext knyter inte bara ihop julens sammanhang; den knyter faktiskt ihop hela Bibeln till en helhet. I Skapelseberättelsen i första Mosebok står det: ”Gud sade:”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.”[5]


Bläddrar vi något längre fram i Bibeln förutspår Jesaja i sin profetia att Messias ska födas. Han skriver bl a: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålarljusetfram.”[6] Bläddrar vi ytterligare lite längre fram, skriver Daniel om Gud i sin profetia: ”[H]an vet vad som finns i mörkret, hos honom bor ljuset.”[7]


I Nya Testamentet skriver evangelisten Johannes om Jesus: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”[8] Lite längre fram skriver han: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom.”[9]


Evangelisten Matteus skriver om stjärnan i Betlehem som ledde de vise männen till stallet där Jesus föddes, och Lukas skriver om Symeon som kallar Jesus för ”uppenbarelsens ljus”[10]. I Johannesevangeliet berättas längre fram att, när Jesus var vuxen, sa han om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”[11] Kanske var det denbibelversen Erik Blomberg tänkte på när han skrev dikten ”Var inte rädd för mörkret” som jag läste i början av gudstjänsten. Jesus är ljuset, han är fyren som vägleder oss i mörkret.


I Uppenbarelseboken, slutligen, skriver Johannes några tröstande ord, när han talar om ”Gud och Lammets tron”[12]:  ”Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.”[13] Hela Bibeln knyts således ihop av orden om ljuset, uppenbarelsens ljus, Jesus Kristus. Han som föddes in i världen för att uppenbara Guds ljus för oss.


Den lärare som Gustaf Dalén hade i skolan tyckte inte att Gustaf dög någonting till, men eftersom han kunde så finns det hopp för oss alla. Vi kanske inte precis kan bli nobelpristagare, men vi kan vara ettljus i mörkret åt varandra. 




[1]Elias Wessén, Svenska Språknämnden. Våra ord: Deras uttal och ursprung. Norstedts: 1997.

[2]Luk. 2:25-32

[3]Luk. 2:35

[4]Pappas studentuppsats

[5]1 Mos. 1:3-4

[6]Jes. 9:2

[7]Dan. 2:22

[8]Joh. 1:4-5

[9]Joh. 1:9-10

[10]Luk. 2:32

[11]Joh. 8:12

[12]Upp. 22:3

[13]Upp. 22:5

Av Lena P - 21 december 2018 11:30


När Jesus föddes här på jorden, förde han in Guds rike i världen. Evangelisten Lukas berättar att fariséerna frågar Jesus när Gud rike ska komma, och Jesus svarar: ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” Guds rike är inte en avgränsad geografisk yta, utan det finns överallt – i oss alla. Ja, Guds rike är så näraatt det redan finns inom oss – om än inte i helt perfekt form, för vi är ju bara människor. Men jag tror att det finns ett frö inom var och en av oss, som kan vattnas och vårdas och växa. Det finns en helt fantastisk tillväxtmöjlighet för Guds rike här i världen.


Jag tror att jag så här före jul kanske inte är ensam om att ha dåligt samvete; bland annat för att jag inte hinner och orkar allt jag skulle vilja, och för att jag inte kan leva upp till egna och andras krav på hur julen ska firas. Nu på andra advent befinner vi oss nästan mitt emellan Domsöndagen och jul, vår Frälsares födelsedag, han som i sin Faders namn kan förlåta alla våra synder. Vi pratar ofta om Guds förlåtelse, ganska ofta om hur svårt det kan vara att förlåta andra, men vi talar rätt lite om hur svårt det är att förlåta sig själv. Vår oförmåga att förlåta oss själva påverkar inte bara ossnegativt. Vår oförmåga att försonas med oss själva projicerar vi omedvetet på andra människor. Den påverkar alltså relationen till människorna i vår omgivning – ja, till och med relationen till Gud påverkas. 


Så länge vi tror att vi har kontroll, och så länge vi eftersträvar perfektion, kommer vi aldrig att nå upp till våra egna höga ideal. Kan vi då inte släppa drömmen om det omöjliga idealet, blir det väldigt svårt att förlåta oss själva när vi begår misstag. En klok kvinna till mig en gång: ”Bestäm dig för att göra någonting halvdant.” Så skönt, tänkte jag, för då finns det ju inget att förlåta, när det jag gör bara blir… halvdant. Vi behöver lära oss att stå ut med alla våra begränsningar. Vi behöver lära oss att vila i att vi ärofullkomliga.


Jag vet inte hur det är med er, men jag har ibland svårt att ta emot Guds förlåtelse, därför att jag inte kan förlåta mig själv. Men Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans. Vi har alla olika egenskaper, därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte viändra på det genom att sätta fulplumpar på oss själva. När vi dömer oss själva, sätter vi oss ju faktiskt till doms till och med över Gud. Han förlåter våra synder, men om vi inte förlåter oss själva så säger vi ju att Gud har fel! Men Gud tar bort fulplumparna vi sätter på oss själva; Han rätar våra krökta ryggar – och Han sätter dit guldstjärnor istället.


Vi har plågat oss själva länge nog nu! Det är dags att vi helhjärtat tar emot Guds förlåtelse, så att vi kan förlåta oss själva och även andra. Det är början på Guds rike här på jorden. Vi är med och bygger Hans rike här och nu. Himmelriket har sina rötter här hos oss, men det sträcker sig in i evigheten.


Nu är det vår tur att hjälpa Johannes Döparens att bereda vägen för Herren. Låt oss öppna vår dörr och släppa in Guds förlåtelse – helt och hållet! Det är ju Gud som arbetar med oss. Han tankar näring till det frö av Guds rike som vi bär inom oss, så att det fröet kan växa. Låt oss nu göra våra julförberedelser halvdant, släppa vårt dåliga samvete, förlåta oss själva – och bara njuta av adventstiden och julfriden! Himlen är runt hörnet.

Av Lena P - 8 december 2018 11:36


Vi går ensamma in i efterföljelsen, men vi förblir inte ensamma där. Alla vi som är samlade här idag, har det gemensamt att vi hörsammat Jesu Kristi kallelse. Vi är alla kallade till relation med Jesus. Utan tron på honomkan vi inte ha någon efterföljelse – och därmed ingen gemenskap.


Jesus sa en gång: ”Jag är vägen, sanningen och livet”[1], och de första kristna kallade kyrkan för Vägen.[2]Uttrycket ’vägen’ förekommer ett flertal gånger i Apostlagärningarna. Jag kommer också att göra en väganalogi, nu när jag ska prata om efterföljelse.


Jesus sa också: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig…”[3]Han sa inte ”följa med”, utan ”följa mig”. Vi kan alltså inte sitta i baksätet och bara åka med, utan att följa Jesus är lite som att köra bil; det ställer krav på oss, vi måste bl a vara aktiva, och vi måste ha simultankapacitet:


  När vi kör bil, går det inte att bara titta precis framförbilen. Vi måste lyfta blicken och se vilken riktning Vi färdas i. Det gäller alltså att ha blicken på målet, samtidigtsom vi ser vad som händer runt omkring oss.

  När vi kör behöver vi också hålla koll på hastighetsbegränsningarna och de vita linjerna på vägen så att vi inte bryter mot några trafikregler.

  Och så behöver vi hålla lite koll på våra medtrafikanter, så att vi inte orsakar en olycka – eller, för den delen, blir indragna i någon annans, t ex en seriekrock.

  Om vi hela tiden tittar i backspegeln, ser vi inte vart vi kör, så det är inte att rekommendera. Mengenom att då och då titta i vårt livs backspegel kan vi lära av våra misstag.

  Vi behöver också vara medvetna om att vi, vid mörkerkörning, kan bli bländade av strålkastarna från mötande bilister. Ibland ser vi baramörkret – och så de vita strecken vid vägkanten. Och ibland blir vi som sagt bländade, men då får vi ocksåförsöka navigera efter de vita strecken, så att vi inte hamnar i diket.


Alla de punkter jag räknade upp nu, har att göra med vårt ansvar som bilförare – och som Jesu efterföljare. Ibland behöver vi kanske stanna upp och fråga oss om vi lever som vi lär. Om vi lever som vi tror. Eller ännu bättre: Som vi längtar. Det är inte våra prestationer som är det viktiga; utan det är vår längtan. Ingen av oss kan bedöma någon annans längtan, och vi behöver därför inta en ställning av: icke-dömande, ansvar, förlåtelse och försoning. Det handlar inte om prestation, utan det ett varande. Det är vår inställningdet handlar om.


Jesus låter ovanligt hård i dagens evangelietext. Han sätter ett mål som ingen av oss ska klara; ingen av oss ska slippa undan. Det ärinte bekvämt alla gånger att följa Vägen, men jag tror att om vi tar oss det omaket, kan vi skapa en bättre värld. Vi behöver omsätta vår tro i praktiken, genom att skärskåda våra avsikter och motiven till våra handlingar. Vi skulle säkert inte orka, om inte vi själva blev burna. Vi bär varandras bördor – ”och Kristus bär vårbörda”.

Martin Luther skrev så här: ”Gå in i det du inte förstår… När du inte vet vart det tar vägen kan du vara säker på, att du är på rätt väg.”[4]Vi är inte kallade till bekvämlighet, utan till att följa Jesus.[5]Jag lånar också några ord av Lina Sandell:


Bed om frälsning, bed om rening

genom Jesu Kristi blod.

Bed om kraft att följa honom,

bed om heligt hjältemod.[6]


På ödmjukhetens väg kan vi välja att, med Guds hjälp, låta förlåtelsen ske inom oss, därför att vi väljeratt vara goda och förlåtande människor. Jag tror att Gud sänder människor i vår väg som bidrar till vår utveckling, till vår efterföljelse. Vi har alltid ett val, hurvi ska bete oss. Vi väljer om vi vill vara en del av lösningen eller en del av problemet.


  Om vi möter en bilist som gör en farlig omkörning, eller råkar ut för någon som kör om oss själva i alldeles för hög hastighet – eller någon som blir arg på oss för att vi inte kör fort nog – behöver vi försöka se Jesus i vår nästa och låta bli att döma. För vi vet inte varförpersonen ifråga bär sig åt som han gör. Vitar vårtansvar, och så får andra ta sitt. Om vi villkan vi försonas – med den andra bilföraren, och med vår egen vrede. Vi ska inte undertrycka våra känslor men kanske inte heller alltid ge utlopp för dem, utan då hellre försonas med de känslor vi faktiskt har. Känslorna vill oss inget ont, utan de fungerar faktiskt lite som en GPS.

  Om vi exempelvis råkar repa någon annans bil, ber vi om förlåtelse och tar vårt ansvar. Vi försonas.

  Om vi hjälps åt, om vi samarbetar, så kommertrafiken att flyta på bättre – och alla kommer att komma fram till sitt mål. Vi behöver inte stressa; det äringen tävling. Vi befinner oss alla just precis där vi skavara, på den väg som är vår.


Efter allt det här skulle man kanske kunna tro att jag har jobbat som bilskollärare, men det har jag inte. Däremot är jag kristen, och som kristna är vi kallade att leva i Jesu kärlek, att gå i hans fotspår, att köra bil på den smala vägen. Ett ’ja’ till att följa Jesus blir samtidigt ett ’ja’ till vem jag själv är – och ett ’ja’ till att vilja bli en hel människa. Vägen ärefterföljelsen, alltså hur vi lever i förhållande till Jesus, ochhur vi lever i förhållande till våra medmänniskor. Vi färdas i olika hastighet, och vi har alla kommit olika långt på vägen. Det är som det ska, för det skulle bli väldigttrångt om alla befann sig på precis samma vägsträcka samtidigt.


Tänk att något kan vara så lätt – och samtidigt så svårt – som att färdas i samma riktning, fastän vi alla är så olika. Vi ärolika, men vi har Vägengemensam! Ingen av oss är perfekt, och ändå är vi alla fulländade. Efterföljelse handlar att ständigtdirigera om sitt fokus till Jesus. För som Stefan Sundström sjunger i sin låt Om jag kommer opp till Jesus, tror jag att vi behöver fråga oss själva varje dag:


”Har du älskat allt du pallar?”[7]


Jag tror att det är detsom efterföljelse handlar om, för duär en av dem som Gud vill använda för att bygga Hans rike här på jorden.


Jesus är vägen till Gud, men Jesus är också Guds väg till oss människor. Han är förmedlaren –vi är hans efterföljare, och vår gudsrelation kan inte separeras från relationen till våra medmänniskor. 


Så…


Sv. Ps. 730 ”Må din väg gå dig till mötes”

 



[1]Joh. 14:6

[2]Apg. 9:2; 19:9; 19:23; 22:4; 22:14; 24:22

[3]Joh. 12:26

[4]Martin Luther citerad i Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse, Cordia, s. 83

[5]Kyrkoårets gudstjänster 2017-2018, Argument, s. 184

[6]Dagens Lösen 2018, Verbum, s. 112

Av Lena P - 8 december 2018 11:33

 

De flesta av er har nog sett Frälsarkransen förut, skapad av Martin Lönnebo. Den här fina guldiga pärlan är Gudspärlan, och den här stora vita pärlan kallas för Doppärlan. Fast jag tänker på den som Jesuspärlan. Mitt emellanGudspärlan och Jesuspärlan sitter den lilla vackra Jagpärlan. På ena sidan vakar Gud över oss och på den andra Jesus.


Det grekiska ordet för dop betyder bland annat ”färga”. Dopet färgar oss – jag vet inte om ni ser det, men Jagpärlan har nästan samma färg som doppärlan. Det betyder också ”doppa”, och från början sänkte man ner hela människan i vatten, vilket symboliserade att man blev delaktig i Jesu död, och när man kom upp ur vattnet, återuppstod man tillsammans med Jesus. Dopet förenar oss med honom, och jag tänker att vi behöver få syn på det gudomliga i oss själva – och i andra människor. Johannes och Paulus uppmanar oss att leva förenade med Jesus. Vi döps ”in i Kristus Jesus”.Dopet färgar oss alltså och gör oss lite kristuslika.


När ett barn föds, tänker vi på det som alldeles nytt, men det föds in i en värld som redan är ond och orättvis, och som man genom dopet vill skydda barnet från. I teologins värld tänker man att den gamla människan dör – densom föddes av en människa och den som man var föredopet – och att vi föds på nytt i dopet, som nyamänniskor. I evangelietexten uttrycker Jesus det som att vi i dopet blir vi födda ”av vatten och ande”.


I dopet kan man säga att vattnet inte enbart betyder liv, utan det representerar även död, kaos och mörker. Men genom dopet får människan del i det liv som inget mörker rår på. Nu är det ju i och för sig inte själva vattnet som verkar i dopet, utan det är Guds Ord och den heliga Anden, men jag kan inte låta bli att tänka att dopet även är en sorts recycling – eller återbruk som vi säger på svenska. Om jag har förstått vetenskapen rätt, kan vattnet vi döps i faktiskt innehålla molekyler som en gång varit del i Jesu fysiska kropp. Gud är världsbäst på återbruk! Själva använder vi Bibeln lite på samma sätt; det är en bok som räcker i evighet. Vi återanvänder Bibelns texter, på samma sätt som vi kan återvända till dopet, gång på gång. För dopet – liksom nattvarden – snuddar vid evigheten.


När jag blev kristen och började fundera över mitt dop, frågade jag min mamma om det. Jag fick då veta att jag blev döpt hemma, av en präst som var granne och god vän till mina föräldrar. Och så fick jag höra berättelsen om den skål som fick göra tjänst som dopfunt vid mitt dop.


När min morfar var ung var han en i ett gäng på fem unga killar som kallade sig för Urgänget, och som höll ihop i ur och skur. Hela livet faktiskt. Min morfar blev den förste av dem att gifta sig, och han fick då skålen i gåva av de andra i gänget, som ett förstapris. Så man kan säga att skålen gick från att symbolisera engemenskap till en helt annangemenskap, kyrkans. För trots att jag döptes hemma med enbart familj, släkt och vänner närvarande, så blev jag döpt in i kyrkans gemenskap, Guds familj.


Vi döps in i Kristi gemenskap. Reformatorn Martin Luther menade att kyrkan är gemenskapen för dem som har fått tron i gåva av Gud, och vi som har döpts och fåtttrons gåva, vi kan litapå Guds löfte. Luther sa också att ”det kristna livet inte är något annat än ett dagligt dop”. Det är alltså ingen engångsgrej, utan vi kan återvända till dopet varje dag och hämta styrka därifrån. Vi ärbara människor, och vi fallergång på gång, men vi har alltidmöjligheten att börja om på nytt.


Om vi behåller siktet på dopet, kan vi klara ökenvandringarna också, de tillfällen när livet prövar oss extra mycket. Det är inte så långt som vi kan tro mellan öknenoch doppärlan. Det finns lite tystnademellan bara. Kanske ska vi försöka låta allt bli stilla när vi befinner oss i öknen och låta Jesus komma till oss, istället för att göra oss ännu mer upptagna, i ett försök att slippa känna det jobbiga.


Dopet är en bekräftelse på att vi duger, att vi har varit älskade ända från början. Dopet är ett löfte från Gud om att vi aldrig behöver vandra genom livet ensamma. Gud söker gemenskap med oss människor, så allra först kommer Guds ’ja’ till oss i dopet. Sedan, i konfirmationen, som är kyrkans andra sakrament, kommer vårt eget ’ja’ till Gud. I dopet ger han oss ett löfte som vi alltidkan komma tillbaka till. Varje gång vi tar emot nattvarden, blir vi påminda om hans löfte. Hela det kristna livet är en vandring mellan dopet och nattvardsbordet. Faktiskt så ser ju många dopfuntar till formen ut som en stor nattvardskalk.


Gud har lovat att alltid vara med oss; han har lovat oss evigt liv, förlåtelse och tillhörighet till hans kyrka. Det är ett löftevi kan luta oss emot, när vardagen är trasslig. Dopet visar oss vägen ut ur livets kriser. Men vi behöver även varandra, för att kunna vara kristna; vi behöver samtalen och gemenskapen i kyrkan.


Biskop Fredrik Modéus har skrivit i sin ämbetsberättelse, att vi som är döpta är ”kallade till uppdraget… att föra det glada budskapet om Jesus Kristus vidare”. Gud bor inte i kyrkan, utan han följer med oss ut i vardagslivet. Vikan göra Gud synlig för andra människor, och vikan sprida hans kärlek vidare. Vi är kallade att vara som ringar på vattnet, så låt oss inte bli urvattnade av ett samhälle som blir alltmer intolerant, utan låt oss tillsammans– gång på gång – återvända till dopetoch till den källa som ger liv. För när vi lever så att vi gagnar andra, då lever vi fullt ut i vårt dop och vår tro.


Dopet är både en gåva och en gemensam kallelse till tjänst, inte bara i kyrkan utan även i samhället. Eller som en god vän till mig sa häromdagen: ”Vi kristna är ju reklampelare för Jesus, och då vill jag vara en brareklampelare.”

Av Lena P - 10 november 2016 11:00


I söndags var temat ”vårt evighetshopp”, så jag tänkte prata lite om hopp. När man tänker på triaden tro, hopp och kärlek kan det ligga nära till hands att tänka på symbolerna för de tre orden: ett kors, ett ankare och ett hjärta. Förr fungerade inte alls hoppets symbol för mig. Jag såg ankaret som en boja som håller en kvar på samma plats och som gör att man inte kan få till stånd någon förändring. Och ibland är det kanske just en förändring av något slag som behövs, för att vi ska kunna hoppas.


Vad är det då vi gör när vi hoppas? Jo, vi hoppar ju lite grann ut i det okända, så min symbol för hoppet blev istället en delfin som hoppar i vattnet – så där som delfiner gör. Ibland behöver vi våga göra det där hoppet och släppa fram smärtan – eller släppa ut den – för att få plats med hoppet. När vi släpper ut sorgen och smärtan över de – eller det – som har dött ifrån oss, kan vi passa på att släppa ut all annan smärta och frustration också. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, diktade Karin Boye, men hennes dikt slutar så här hoppingivande:


glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.


Nuet, den här sekunden, är vårt ögonblick av evigheten. Det är bara i nuet vi kan agera. Men vi kan längta framåt – eller fasa för framtiden. Och vi kan alltid hoppas. När det känns som att Gud är som allra längst bort från oss, går Jesus vid vår sida, men inför de svåraste stunderna i livet prövas vårt hopp. Ibland kan vi inte göra så mycket mer än att konstatera ”Så här är det just nu”, och så får vi stilla oss och vänta. Vänta på att murar ska falla – de murar som vi själva byggt upp mellan oss och Gud, trots att vi egentligen vill vara så nära. Ibland vill vi styra över vår relation till Gud, men vi behöver lämna utrymme för Honom att göra på Hans sätt, inte vårt. Det gamla måste dö för att det nya ska kunna tränga fram.


”På samma sätt som graven öppnade sig för den uppståndne Jesus, gror frön, brister knoppar och växer liv” (Tradition och liv av Martin Modéus). Vi sår frön i ett evigt kretslopp. Gud sår frön av tro och hopp i oss, som vi i vår tur kan ge vidare. Genom årtusendena strålar Jesu ord ut hopp och ljus som får frön att gro. Gud är en Gud som bryr sig om alla, och Han tröstar oss (2 Kor. 1:3-4) så att vi ska kunna fungera som ett ställföreträdande hopp åt varandra.


”Detta hopp är vår själs ankare” står det i Hebréerbrevet (10:23), och numera funkar bilden av hoppet som ankare för mig. Gud förankrar min tro med hoppet han ger mig; han ger mig rötter att växa ur och en förvissning om att man kan hitta hoppet på de mest oväntade ställen. Hopp hör ihop med tillit, och tillit är ett ord att lita på; det blir likadant vare sig man läser det framlänges eller baklänges.


#hopp

Av Lena P - 18 augusti 2016 16:52


Jag har blivit publicerad i de här fina inspirationsboken utgiven av Argument förlag - sex stycken av mina dikter finns med. Häromdagen fick jag hem mitt ex, och jag måste säga att boken är otroligt fin. De har en duktig redaktör på förlaget.


 

Jag har själv tagit fotot på boken.

Av Lena P - 21 januari 2016 11:00


Och så var det då dags för en betraktelse igen - eller en minipredikan som någon uttryckte det - som jag skrev till en morgonbön:


Gud gör allting nytt

 

Det har blivit nytt år sedan vi var här förra gången. I söndags var temat ”Livets källa”, och jag tänker att det vatten som kommer ur en källa är ständigt nytt – och ändå är det på något märkligt sätt samma vatten. Jag tror att vi alla har en törst efter det nya, även om vi på samma gång kan bli rädda för förändringar. ”Se, jag gör allting nytt”, säger Herren i Uppenbarelseboken, och varje dag ger han oss en ny morgon.

 

Gud ger oss livet i gåva varje morgon, men har vi då någon gengåva som vi kan ge till Gud? Jo, kanske. Nämligen det som vi tycker är allra svårast att ge bort. Det fula, det som vi inte är nöjda med. På kvällen kan vi tänka oss att vi på en whiteboardtavla skriver upp det som har vi har gjort under dagen och som vi inte är nöjda med. Men istället för att själva läsa det vi skrivit och sparka oss där bak och tänka: ”Åh, jag missade…”, ”Tänk om jag inte…” osv, så ger vi tavlan till Gud. På natten medan vi sover läser Gud på whiteboardtavlan, för han förstår att uppskatta värdet av de gåvorna som vi lämnar ifrån oss under sådan vånda. Sedan när vi vaknar på morgonen har Gud – som en städersonal om natten – torkat tavlorna rena så att vi kan få börja om varje morgon. Det är nåd! I Klagovisorna står det: ”Men Herrens nåd tar inte slut…/Varje morgon är den ny.”

 

Gud lyfter oss i håret upp ur våra djupa hjulspår. Med hans hjälp kan vi förändra det som vi inte förmår på egen hand; vi kan skapa nytt. Skapelseprocessen pågår ständigt. Skapelsen var inte någonting som skedde i tidernas begynnelse och sedan var det färdigt. Gud skapar om oss inifrån; våra celler förnyas ständigt, och vi i vår tur är celler i Kristi kropp och medskapare till Gud. Vi skapar om och om igen. Vi skapar oss själva i varje ögonblick, och blir någonting fel så kan vi ändra på det; vi kan ändra kurs.

 

Även om allt blir sig likt till det yttre, så förnyar vi vår insida; vi förändras som människor. Vid det här laget är jag säkert minst: ”Lena version 10.0”

 

 


Av Lena P - 10 december 2015 19:00


Den här predikan håller jag i en kvällsmässa just precis nu i samma ögonblick som den läggs ut på bloggen:


På söndag är det tredje advent, och temat är Bana väg för Herren. Johannes Döparen kallas ofta för vägröjaren. Det var ju han som gick före och banade väg för Jesus. Det var hans uppgift att peka på och förbereda folket för Messias, som skulle komma efter honom. Det behövdes alltså en förberedelsetid innan Jesus kom till världen, och nu i advent handlar det om din förberedelse inför Jesu ankomst. Nu är det din uppgift att bana väg för Herren. Han som en gång kom till världen vill komma även till ditt hjärta.

 

Vad gör vi då när det finns hinder på vägen? Jo, vi skickar så klart dit någon som kan röja. Om det t ex har snöat, skickar vi ut folk som kan ploga. Men nu gäller det att ta bort de hinder som finns för att Guds rike ska kunna uppstå på jorden. I det här fallet handlar det inte om att röja bort rent fysiska hinder utan om att rensa vägen till – och från – våra hjärtan. Att bana väg för Gud är att skapa utrymme för Gud, och det gör vi genom att rensa bort gammalt skräp ur våra hjärtan. Det är livet som är vägen, och vägen är ständigt ny. Vi är ständigt på väg. Faktum är att vi lever i en konstant förändring. Just förändring är en av de stora stressfaktorerna i livet, och när vi är stressade är det väldigt lätt att tappa riktningen. Ibland känns kanske terrängen oländig, och vi tvivlar på att vi ska kunna bana väg där. Vi ska inte inbilla oss att det är helt lätt, men det är då vi får lita på att Gud röjer vägen från sitt håll; vi får lita på att vi inte är ensamma.

 

Att bana väg för Herren handlar mycket om att se varandra. Budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” handlar om att bryta självcentreringen och inkröktheten som vi människor så lätt hamnar i. Gud är alltid på väg, genom dig – och genom andra. När vi öppnar våra hjärtan, det är då vi kan känna. Att känna är att vara sårbar, men det är bara i sårbarheten och svagheten som mod kan födas. Men tyvärr är det så att människor blir väldigt obekväma och rädda när man är öppen med sin sårbarhet. Vi ser svagheten som en defekt, som något att skämmas över, men som Paulus säger i andra Korintierbrevet är det så att just ” svagheten blir kraften störst”. I mötet mellan en sårbar människa och en annan, där verkar Gud; där blir man hel. Gud är som närmast när vi är som svagast. När vi vågar möta andra utifrån vår egen sårbarhet så det händer något med oss. Gud är med oss, och vi börjar läka. Många döljer medvetet sin sårbarhet och visar den inte. Men om vi vågar visa oss sårbara, börjar vi läka. Gud har i sin klokhet gjort så att vi behöver varandra för att bli hela. Och på så vis kan vi faktiskt utföra under både för andra och för oss själva. Vi kan påbörja läkningen.

 

Själv har jag gått in i väggen. Jag brände ut mig på att dygnet runt ta hand om mina två funktionshindrade barn. Dessutom har jag blivit multisjuk. Hur ska man kunna bana väg för Herren när man inte ens kan bana väg för sig själv? kan man ju undra då. Men jag har hittat en väg. Här står jag och är sårbar. När vi möter en annan människa utifrån vår egen inre smärta, det är då det blir äkta möten mellan äkta människor, och den kärleken som uppstår i de mötena är transformerande. Kärlek handlar först och främst om tillit, att våga vara sårbar inför en annan människa. Bara den som tagit risken att vara sårbar kan respektera en annan människas sårbarhet, men någon måste ju våga börja. Nu har jag gjort det, och din och min berättelse kan vara det som låser upp en annan människas fångenskap i sig själv. Människans styrka föds i svagheten och blir till i mötet, i det äkta mötet, med en annan människa. Vi kan helt enkelt inte hitta vägen, och vi kan inte röja den, ensamma. Vi behöver varandra. I vår sårbarhet är vi jämlika. Vi behöver öppna oss, inte bara för vår egen sårbarhet utan även för varandras. Jesus var alltid lyhörd för människors sårbarhet – och även för sin egen. Sårbarheten öppnar människors hjärtan och det är den vägen vi behöver bana för Herren. Det är i vår sårbarhet som Jesus kan födas i våra brustna hjärtan.

 

När Jesus dog på korset brast förhänget i templet mitt itu, dvs han öppnade vägen direkt till Gud, precis som vi banar vägen för Gud till våra hjärtan när vi öppnar dem. Jesus uppmanar oss att ta emot Guds rike som ett barn, och är det någonting barn har så är det öppna hjärtan. Där två av oss möts i sårbarhet, där finns Gud. Hans ende son dog på korset; han vet vad sårbarhet vill säga. Låt oss se varandra och se Jesu lidande i andra. Ja, se Kristus i våra medmänniskor! Låt oss tänka på varandra som nyfödda bebisar, lika värnlösa som jesusbarnet var i krubban. Då mjuknar våra hjärtan.

 

Istället för att önska varandra god jul, skulle vi nu till jul kunna säga till varandra: Må Kristus födas inom dig!

 

Jesus var sårbar.

Jag är sårbar.

Är du?


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards