Inlägg publicerade under kategorin Bibeln

Av Lena P - 3 februari 2019 15:27


Traditionellt har vi i kyrkan firat Kyndelsmässodagen på den söndag som även kallas Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Ordet ’kyndel’ betyder ’fackla’ eller ’bloss och kommer ursprungligen från det latinska ordet för ’ljus’ som är ’candela’.[1] Förr i tiden tog man med sig de ljus man skulle använda hemma under året, för att få dem välsignade i kyrkan. Men namnet på den här söndagen kommer sig naturligtvis av att det i grund och botten handlar om det störstaljuset, nämligen Jesus. Kyndelsmässodagen är den sista söndagen som har en koppling till julen. I dagens text möter vi Jesus igen, när Josef och Maria tar med honom till Jerusalem. Han ska bäras fram inför Herren, så som var brukligt.


Förutom Josef, Maria och Jesus, berättar Bibeln om två andra personer som fanns i templet, Symeon och Hanna. Symeon ser att Jesus är frälsningen, att han är ”ett ljus med uppenbarelse… och härlighet”.[2] Symeon lovprisar Gud för att Han har sänt oss frälsningen, men Symeon ger samtidigt Maria en varning: ”också genom din egen själ skall det gå ett svärd”.[3] Det pratas ofta om Symeon, men vi får inte glömma bort Hanna. Det finns många manliga profeter i Bibeln: Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Hosea osv. Ja, Symeon kan kanske också sägas vara profet, eftersom han kan varna Maria om någonting som ska komma att hända mer än trettio år senare. Men Hanna är en av de ytterst få kvinnliga profeterna.


Kvinnor har oftast en lite undanskymd plats i Bibeln, så jag vill gärna peka på att det finns tvåviktiga kvinnor i den här texten. Maria, Jesu moder, och så Hanna som jag särskilt vill lyfta fram idag. Hon har ingen egen bok i Gamla Testamentet – det har ingen av den handfull kvinnliga profeter som nämns i Bibeln – men hon har ändå en framstående position i dagens evangelietext, genom att hon finns med i templet, när Maria och Josef kommer dit med Jesus. Förutom att Hanna är profet, så är hon väldigt hängiven sin tro, och jag tänker att hon spelar en stor roll. För medan Symeons lovprisning mer är en sak mellan honom och Gud, så berättar Hanna för alla om barnet – även om vi inte får hennes exakta ord. Kanske skulle man kunna säga att Hanna är den första evangelisten. Hon berättar det glada budskapet för alla, att Messias är född. Från Bibelns berättelser är vi ju vana vid att det är Jesus som synliggör marginaliserade människor, bland annat då kvinnor. Men här har vi istället en kvinna som synliggör Jesus.


När jag funderade över dagens tema, kom jag att tänka på någonting som min pappa berättade för mig när jag växte upp. När pappa var sex år gammal, träffade han en äldre släkting som var blind, och pappa sa att han kom ihåg hur den här mannen hade känt på hans huvud för att få veta hur lång min pappa var. Pappa mindes också hur han suttit i knät på sin släkting, en yngre bror till min pappas morfar, född 1869. Mannen ifråga var Gustaf Dalén. Han var uppfinnare, och en av våra få svenska Nobelpristagare i fysik.


Flera av Gustafs uppfinningar hade med fyrar att göra – ljus i mörkret. Han uppfann bland annat den s k klippapparaten. Gustaf var väldigt långt före sin tid när det gällde energisparktänk, för den apparaten gjorde så att fyrarna blinkade istället för att lysa hela tiden, och man sparade på så sätt på den gas som användes i fyrarna. En annan av hans uppfinningar var solventilen, som gjorde att ljuset enbart tändes när det behövdes, dvs när det blev mörkt. På så sätt kunde man spara ytterligare upp till 93% av gasen. En tredje uppfinning han gjorde, var en glödstrumpebytare som innebar att glödstrumporna byttes automatiskt, så att man inte behövde bli rädd för att ljuset inteskulle tändas igen. Gustaf Dalén var ett ljus i mörkret åt sjöfararna, och Jesus är fyren i våra liv.


Samma år som Gustaf senare fick Nobelpriset, dvs 1912, råkade han ut för en olycka som gjorde honom blind. Men, för att låna min pappas ord från den studentuppsats han skrev, som hade rubriken ”En nobelpristagare som intresserar mig”: ”Gustaf Dalén skulle inte ha varit den har var, om han gav upp för att han blivit blind”.[4] Efter olyckan följde en mörk period i Gustafs liv, men han fortsatte trots allt att uppfinna. Han var en obotlig optimist, och han lät göra nålar med texten ”Var optimist!”som man kunde sätta på rockslaget. Han hade alltid ett antal sådana nålar med sig, och han gav en sådan till alla människor han träffade som han tyckte behövde ett ljus i mörkret, för Gustaf var en sann humanist och en god medmänniska.


Lotta Lotass, en svensk författare och dramatiker, skriver så fint i en teaterpjäs: ”Själv djupt begraven i ett ständigt mörker har Gustaf Dalén fått mörkret att vika från haven.” OchHarry Blomberg, kristen och lyriker, har skrivit en dikt om Gustaf Dalén som jag tycker passar in i det här bibliska sammanhanget – alldeles särskilt de två sista raderna:


Mörker vik bort ifrån haven

mörker vik bort från vår jord.


När vi tänker på de bibliska texterna, talar de om en helt annan sorts ljus i mörkret än Gustaf Dalén och de uppfinningar som revolutionerade fyrarna. Dagens evangelietext knyter inte bara ihop julens sammanhang; den knyter faktiskt ihop hela Bibeln till en helhet. I Skapelseberättelsen i första Mosebok står det: ”Gud sade:”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.”[5]


Bläddrar vi något längre fram i Bibeln förutspår Jesaja i sin profetia att Messias ska födas. Han skriver bl a: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålarljusetfram.”[6] Bläddrar vi ytterligare lite längre fram, skriver Daniel om Gud i sin profetia: ”[H]an vet vad som finns i mörkret, hos honom bor ljuset.”[7]


I Nya Testamentet skriver evangelisten Johannes om Jesus: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”[8] Lite längre fram skriver han: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom.”[9]


Evangelisten Matteus skriver om stjärnan i Betlehem som ledde de vise männen till stallet där Jesus föddes, och Lukas skriver om Symeon som kallar Jesus för ”uppenbarelsens ljus”[10]. I Johannesevangeliet berättas längre fram att, när Jesus var vuxen, sa han om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”[11] Kanske var det denbibelversen Erik Blomberg tänkte på när han skrev dikten ”Var inte rädd för mörkret” som jag läste i början av gudstjänsten. Jesus är ljuset, han är fyren som vägleder oss i mörkret.


I Uppenbarelseboken, slutligen, skriver Johannes några tröstande ord, när han talar om ”Gud och Lammets tron”[12]:  ”Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.”[13] Hela Bibeln knyts således ihop av orden om ljuset, uppenbarelsens ljus, Jesus Kristus. Han som föddes in i världen för att uppenbara Guds ljus för oss.


Den lärare som Gustaf Dalén hade i skolan tyckte inte att Gustaf dög någonting till, men eftersom han kunde så finns det hopp för oss alla. Vi kanske inte precis kan bli nobelpristagare, men vi kan vara ettljus i mörkret åt varandra. 




[1]Elias Wessén, Svenska Språknämnden. Våra ord: Deras uttal och ursprung. Norstedts: 1997.

[2]Luk. 2:25-32

[3]Luk. 2:35

[4]Pappas studentuppsats

[5]1 Mos. 1:3-4

[6]Jes. 9:2

[7]Dan. 2:22

[8]Joh. 1:4-5

[9]Joh. 1:9-10

[10]Luk. 2:32

[11]Joh. 8:12

[12]Upp. 22:3

[13]Upp. 22:5

Av Lena P - 21 december 2018 11:30


När Jesus föddes här på jorden, förde han in Guds rike i världen. Evangelisten Lukas berättar att fariséerna frågar Jesus när Gud rike ska komma, och Jesus svarar: ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” Guds rike är inte en avgränsad geografisk yta, utan det finns överallt – i oss alla. Ja, Guds rike är så näraatt det redan finns inom oss – om än inte i helt perfekt form, för vi är ju bara människor. Men jag tror att det finns ett frö inom var och en av oss, som kan vattnas och vårdas och växa. Det finns en helt fantastisk tillväxtmöjlighet för Guds rike här i världen.


Jag tror att jag så här före jul kanske inte är ensam om att ha dåligt samvete; bland annat för att jag inte hinner och orkar allt jag skulle vilja, och för att jag inte kan leva upp till egna och andras krav på hur julen ska firas. Nu på andra advent befinner vi oss nästan mitt emellan Domsöndagen och jul, vår Frälsares födelsedag, han som i sin Faders namn kan förlåta alla våra synder. Vi pratar ofta om Guds förlåtelse, ganska ofta om hur svårt det kan vara att förlåta andra, men vi talar rätt lite om hur svårt det är att förlåta sig själv. Vår oförmåga att förlåta oss själva påverkar inte bara ossnegativt. Vår oförmåga att försonas med oss själva projicerar vi omedvetet på andra människor. Den påverkar alltså relationen till människorna i vår omgivning – ja, till och med relationen till Gud påverkas. 


Så länge vi tror att vi har kontroll, och så länge vi eftersträvar perfektion, kommer vi aldrig att nå upp till våra egna höga ideal. Kan vi då inte släppa drömmen om det omöjliga idealet, blir det väldigt svårt att förlåta oss själva när vi begår misstag. En klok kvinna till mig en gång: ”Bestäm dig för att göra någonting halvdant.” Så skönt, tänkte jag, för då finns det ju inget att förlåta, när det jag gör bara blir… halvdant. Vi behöver lära oss att stå ut med alla våra begränsningar. Vi behöver lära oss att vila i att vi ärofullkomliga.


Jag vet inte hur det är med er, men jag har ibland svårt att ta emot Guds förlåtelse, därför att jag inte kan förlåta mig själv. Men Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans. Vi har alla olika egenskaper, därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte viändra på det genom att sätta fulplumpar på oss själva. När vi dömer oss själva, sätter vi oss ju faktiskt till doms till och med över Gud. Han förlåter våra synder, men om vi inte förlåter oss själva så säger vi ju att Gud har fel! Men Gud tar bort fulplumparna vi sätter på oss själva; Han rätar våra krökta ryggar – och Han sätter dit guldstjärnor istället.


Vi har plågat oss själva länge nog nu! Det är dags att vi helhjärtat tar emot Guds förlåtelse, så att vi kan förlåta oss själva och även andra. Det är början på Guds rike här på jorden. Vi är med och bygger Hans rike här och nu. Himmelriket har sina rötter här hos oss, men det sträcker sig in i evigheten.


Nu är det vår tur att hjälpa Johannes Döparens att bereda vägen för Herren. Låt oss öppna vår dörr och släppa in Guds förlåtelse – helt och hållet! Det är ju Gud som arbetar med oss. Han tankar näring till det frö av Guds rike som vi bär inom oss, så att det fröet kan växa. Låt oss nu göra våra julförberedelser halvdant, släppa vårt dåliga samvete, förlåta oss själva – och bara njuta av adventstiden och julfriden! Himlen är runt hörnet.

Av Lena P - 18 mars 2018 13:45

Den kämpande tron


1:a årgångens texter:

1 Mos. 32:21-31                            2 Kor. 6:1-10                                Matt. 15:21-28


Vilken slags tro är det vi tycker är stark egentligen? Är det den som aldrig har utsatts för prövningar? Eller är det den som har kämpat och segrat?


I den gammaltestamentliga läsningen hörde vi om när Jakob brottas med Gud. Man kan tvivla så mycket – både på Gud och på sig själv – att man, som Jakob, inte ger sig förrän Gud har välsignat en.


Bibeln är faktiskt full av människor som tvivlar! I bland annat Psaltaren och Klagovisorna finns många tvivlande röster. Ja, till och med lärjungarna är klentrogna – och faktiskt så tvivlar även Jesus, stundvis, på Guds närvaro, på sig själv och sitt uppdrag.


I dagens evangelietext märker vi, att Jesus tvivlar på om det verkligen ingår i hans uppdrag att hjälpa den kanaaneiska kvinnan. Han är till och med rätt otrevlig mot henne. Likt Jakob brottas med Gud, brottas den kanaaneiska kvinnan med Jesus. Det är hennes tro som får honom att kapitulera: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.”


Man kan kämpa med tron på olika sätt. Man kan kämpa för att hitta ett sätt att tro, vilket inte är helt lätt när man, som jag, är uppvuxen i ett hem där Gud aldrig nämndes. Jag blev inte kristen förrän långt upp i vuxen ålder. Jag har fått kämpa, först med att överhuvudtaget tro, och sedan med att våga tro på min tro. Det tog tid innan jag slutade känna mig som en ”bluffkristen”.


För att kunna tvivla måste man tro på något, men man kan ändå kämpa med tvivel. Fast trons motsats är inte tvivel, som man skulle kunna tro, utan förtvivlan. Den riktigt svåra kampen är när man kämpar med mörkret och hopplösheten. Längst nere i det mörkaste djupet föds en vrede, en kämpaglöd. När jag inte längre står ut, slungar jag ut min bön i universum och ropar, ursinnig: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig!” händer det något. Hopp och tillit föds ur desperation och kamp. I mörkret föds våra drömmar om en bättre värld.


Gud låter oss vända oss bort från honom om vi vill – så stor respekt har han för oss. Han väntar tålmodigt på oss till den dag livet kraschar, eller tills vi tycker att det känns som om livet är tomt och meningslöst. Då behöver vi möta tomheten, istället för att fylla den med prylar och aktiviteter. Det är när vi tror att vi klarar oss själva som kampen blir en kamp mot Gud. När livet inte blir som vi har tänkt oss, behöver vi kapitulera inför verkligheten.


Vi behöver stanna kvar i sorgen och besvikelsen och låta Gud ta oss i sin famn, för det är till honom som viljan att föra den goda kampen leder oss. Viljan öppnar upp för hopp och tillit, och då blir den kämpande tron istället en kamp för Gud. Kanske har vi missförstått saken; kanske är det inte Jakob som brottas med Gud, utan Gud som brottas med Jakob, för att han ska erkänna sin otillräcklighet och släppa in Gud. För egentligen är det det som det handlar om, att vi ska ge oss själva tillåtelse att besegras av Gud.


I hopplösheten är det lätt att vi blir inkrökta i oss själva och insnärjda i världsliga ting. Det viktigaste i vår kamp är att vi drar oss ur den här inkröktheten och åter vänder oss mot Gud – och mot våra medmänniskor, för det är många gånger i dem vi möter Gud. Den enda kamp vi faktiskt aldrig kämpar helt ensam är trons kamp. Herren är vår herde också i den mörkaste natt, och även när vi tvivlar både på Gud och på oss själva, fortsätter Gud att tro på oss. Då, när allting är kaos, och vi stavar Gud baklänges, blir det till vår förvåning: ”Dug!” Det är vad Gud tycker att vi gör, och han vill att vi ska känna att vi duger.


Det är när vi vänder oss bort från honom som vi inte ser hur nära oss han finns. Vi måste våga kämpa med vår bortvändhet från Gud. För Gud bjuder faktiskt in tvivlarna. – det är dem han ger ett uppdrag att förvalta. Vi kan bara tro, när vi är medvetna om våra egna brister. Vi är alla trasiga, och det är som det ska vara, för Gud gör bruk av brustna ting. Han gör oss till redskap för varandra. Då, när allting har rasat, kan vi vara ställföreträdande tro, hopp och tillit för varandra. Jag tror att det är viktigt att vi vågar prata om våra tvivel, för det är just när vi kämpar med tron som vi behöver varandra. Vi tror tillsammans med kristna i alla tider, och vi tror tillsammans med varandra i kyrkan. Det är när vi tvivlar som mest som vi också behöver varandra som mest.


Gud finns vid vår sida, men han tvingar inte på oss tron, utan det är ett erbjudande han ger oss, en gåva. Fastan är den tid när vi får öva oss i att släppa taget om allt som inte är Gud – inklusive oss själva – för att vi i lugn och ro ska kunna betrakta och begrunda trons gåva. Komma närmare Gud och växa i tron. Det inte alltid vi känner oss värda den gåva någon vill ge oss. Ibland måste vi kämpa med vår självkänsla – och inte med tron! – för att kunna ta emot gåvan. Men istället för att grubbla över gåvans innehåll och om vi är värdiga att ta emot den, kanske vi helt enkelt ska packa upp den och titta på vad den innehåller. För att göra det måste vi öppna våra hjärtan, och utan tårar kan våra hjärtan inte bli mjuka nog.


Gud har sått ett frö av tro i oss, och precis som med naturens alla frön, måste något gå sönder för att kunna gro och växa. Något måste gå sönder, för att tro ska bli möjlig. Efter varje kamp hittar vi hela tiden nya lager, nya djup, i vår relation till Gud. Vi sjunker djupare och djupare in i mysteriet Gud. Och det är i Gud som vi finner sanningen om oss själva. Så länge vi kamouflerar oss och bär en mask, kan vi inte möta Gud på riktigt. Utan strid kan vi inte lista ut vilka vi är, precis som Jakob som inte fick sitt rätta namn förrän han hade kämpat med Gud.


Tro är en riktning – vi måste veta vart vi ska vända vårt rop på hjälp. När vi går vilse i livet och i tron är Jesus vår karta, och vår vilja att tro är kompassen. Med karta, kompass och tillsammans med andra människor, hittar vi målet, Gud. Den kämpande tron återuppstår och blir så småningom den mogna tron. Allting blir nytt, och en tro som varit kämpande, blir aldrig en ytlig tro. Den får djupa rötter.


Av Lena P - 10 november 2016 11:00


I söndags var temat ”vårt evighetshopp”, så jag tänkte prata lite om hopp. När man tänker på triaden tro, hopp och kärlek kan det ligga nära till hands att tänka på symbolerna för de tre orden: ett kors, ett ankare och ett hjärta. Förr fungerade inte alls hoppets symbol för mig. Jag såg ankaret som en boja som håller en kvar på samma plats och som gör att man inte kan få till stånd någon förändring. Och ibland är det kanske just en förändring av något slag som behövs, för att vi ska kunna hoppas.


Vad är det då vi gör när vi hoppas? Jo, vi hoppar ju lite grann ut i det okända, så min symbol för hoppet blev istället en delfin som hoppar i vattnet – så där som delfiner gör. Ibland behöver vi våga göra det där hoppet och släppa fram smärtan – eller släppa ut den – för att få plats med hoppet. När vi släpper ut sorgen och smärtan över de – eller det – som har dött ifrån oss, kan vi passa på att släppa ut all annan smärta och frustration också. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, diktade Karin Boye, men hennes dikt slutar så här hoppingivande:


glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.


Nuet, den här sekunden, är vårt ögonblick av evigheten. Det är bara i nuet vi kan agera. Men vi kan längta framåt – eller fasa för framtiden. Och vi kan alltid hoppas. När det känns som att Gud är som allra längst bort från oss, går Jesus vid vår sida, men inför de svåraste stunderna i livet prövas vårt hopp. Ibland kan vi inte göra så mycket mer än att konstatera ”Så här är det just nu”, och så får vi stilla oss och vänta. Vänta på att murar ska falla – de murar som vi själva byggt upp mellan oss och Gud, trots att vi egentligen vill vara så nära. Ibland vill vi styra över vår relation till Gud, men vi behöver lämna utrymme för Honom att göra på Hans sätt, inte vårt. Det gamla måste dö för att det nya ska kunna tränga fram.


”På samma sätt som graven öppnade sig för den uppståndne Jesus, gror frön, brister knoppar och växer liv” (Tradition och liv av Martin Modéus). Vi sår frön i ett evigt kretslopp. Gud sår frön av tro och hopp i oss, som vi i vår tur kan ge vidare. Genom årtusendena strålar Jesu ord ut hopp och ljus som får frön att gro. Gud är en Gud som bryr sig om alla, och Han tröstar oss (2 Kor. 1:3-4) så att vi ska kunna fungera som ett ställföreträdande hopp åt varandra.


”Detta hopp är vår själs ankare” står det i Hebréerbrevet (10:23), och numera funkar bilden av hoppet som ankare för mig. Gud förankrar min tro med hoppet han ger mig; han ger mig rötter att växa ur och en förvissning om att man kan hitta hoppet på de mest oväntade ställen. Hopp hör ihop med tillit, och tillit är ett ord att lita på; det blir likadant vare sig man läser det framlänges eller baklänges.


#hopp

Av Lena P - 5 januari 2015 14:31


Jag har antagit utmaningen. Har du? Vilken utmaning? undrar du kanske. Jo, den som det står om på

http://antautmaningen.se/ - det finns även en facebooksida - nämligen att läsa hela, halva eller en fjärdedel av Bibeln på ett år. Man väljer själv "spår", d v s hur pass mycket man är beredd att läsa varje dag. Jag kör på halva, och hittills har det funkat bra.


Nog för att jag har läst i stort sett hela Bibeln förut, men man upptäcker alltid nya saker.


 

Av Lena P - 7 september 2014 18:49


Häromdagen skulle min mamma gå iväg till en diskussionskväll i kyrkan med söndagens tema "Friheten i Kristus".


"Vad ska man säga om det?" frågade hon mig innan hon skulle iväg.


Om det kan man väl säga mycket, tyckte jag, inte minst att Jesus dog för att vi ska få förlåtelse och bli fria från synd.


"Nej", sa mamma. "Så kan jag inte alls se det. Frihet betyder bara att man inte är slav."


Okej, menade jag, men då kan du väl lyssna på vad de andra har att säga. Det kan ju vara intressant.


"Men man måste ju få säga vad man tycker", hävdade mamma.


Visst, tänker jag, men om hon diskuterar en sak som inte ens har med saken att göra, och de andra diskuterar en annan sak, så lär de aldrig förstå varandra.


Friheten i Kristus innebär så mycket så jag vet inte ens om jag skulle kunna formulera det i ord. Och jag ska inte försöka göra det just nu heller, då jag inte alls är pigg.


  

Av Lena P - 27 augusti 2014 20:15

 

Av Lena P - 24 augusti 2014 18:12


Rubriken för den här söndagen, den tionde söndagen efter trefaldighet, är "Nådens gåvor". Det finns många gåvor att ta vara på, men det som är den största nådegåvan av alla tycks folk glömma bort mer och mer. Och det är nåden att få hjälpa varandra. För det är en nåd.


I begynnelsen skapade Gud två människor, och det tror jag att han gjorde därför att han insåg att vi behöver hjälpa varandra. "Varandra" och "tillsammans" är två nyckelord som vi inte ska glömma bort, för tillsammans kan vi klara av även de värsta motgångar. Forskning på senare år visar att det inte bara är den som blir hjälpt som mår bättre, utan den som hjälper mår också motsvarande mycket bättre. Snacka om "win/win situation". Därför tänker jag att detta med att hjälpa kanske är den största nådegåvan Gud har gett oss; möjligheten att ge vidare.


Gud gav oss lågan, och vi kan ge den vidare genom att lysa upp en annan människas tillvaro.


  

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards