Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena P - Torsdag 2 mars 20:30


På söndag är det den första söndagen i fastan, och temat är prövningens stund.


Fastan är en tid då vi faktiskt får tala om det svåra. Under fastetiden vandrar vi med Jesus på hans sista vandring till Jerusalem. Men idag ska vi vandra en annan väg tillsammans också. Vi ska vandra genom Peru, och vi kommer att möta en del vänner, för vi behöver hjälp på vägen. Vi börjar vår vandring på Perus västkust, vid Stilla Havet. I Bibeln brukar vatten vara en symbol för kaos. Det är här det stormar, men det är också här vi möter Jesus, när han går på vattnet, och när han stillar en storm. Vandrar vi österut kommer vi snart till öknen.


Precis som vatten, förekommer även öknar i Bibeln. I öknen ställs vi inför livets realiteter. Här är vi helt skyddslösa, och vi pressas till vårt yttersta. Här blir allting avskalat, och genom att vi inte får en massa andra intryck, blir öknen den plats där vi möter oss själva. Det är en eftertänksamhetens tid, när vi kan fundera över det som är bra och det som är dåligt, både med livet och med oss själva. Så småningom blir det en sorts fasta, en metod för att flytta fokus från sig själv till relationen med Gud och medmänniskan. Vi öppnar ögonen för den här världens lidande. Vi kan välja att avstå från Facebook och istället närma oss människor ansikte mot ansikte. Vi kan avstå från låtsad välvilja och visa riktig omsorg om vår nästa. Vi kan bli medvandrare, inte bara i tron utan också i varandras lidande. När inget annat distraherar kan vi lyssna på andra. Vi kan visa ’ombrydelse’ som min brorsdotter en gång så adekvat uttryckte det. Vi kan se varandra som de människor vi verkligen är, och vi får träna oss på medlidande utan att hamna i ett klämkäckt avfärdande, skuldbeläggande eller förakt. Gud ser allt vårt lidande, och han är fylld av medlidande, för vi har en Gud som vet vad mänskligt lidande innebär. Allt det svåra som det innebär att vara människa har Jesus också upplevt. Ibland är det kanske så att Gud leder oss ut i öknen, därför att det är där vi bäst kan höra honom.


När vi fortsätter österut på vår vandring genom Peru, tar öknen slut, och vi kommer till en av världens mäktigaste bergskedjor, Anderna. Lika skiftande som vädret är uppe i Anderna, lika skiftande kan själva livet vara. Prövningens stund kan drabba oss som en blixt från en klar himmel, och plötsligt ser vi hela bergskedjan breda ut sig. När vi tittar upp mot toppen känns det som en omöjlighet att bestiga berget vi har framför oss. I Anderna finns de höga höjderna som är så svåra att bestiga, därför att syret inte räcker till. Allt vi kan göra är att ta ett steg i taget, men ibland är livet så svårt att vi inte vet hur vi ska orka fortsätta. När hoppet om framtiden förstörs, vänder vi oss inåt, och vi märker inte längre Guds närvaro. Vi tvivlar. Just när vi skulle behöva tron som allra mest, har vi tappat den; den har blivit inkapslad i sorg eller vrede. Men Guds sårbarhet står i förbindelse med vår egen sårbarhet. Då kan vi skicka ut vårt SOS:


Hjälp mig att inte fly smärtan

utan ge mig modet att stanna kvar i den,

både andras och min egen

så att jag anar hur korset och kärleken hör samman. (KG Hammar i En liten bönbok)


Vårt nödrop är en bön, och rätt som det är, ger dörren vika av allt vårt bankande. Den dörr som leder till Mötesrummet, där vi träffar Gud. Även i Bibeln står det ofta just om bergen, de är heliga och att det är den plats där människor möter Gud.


En del av er känner kanske till barnböckerna om björnen Paddington som sägs komma från ”det mörkaste Peru”. I många år funderade jag över vad författaren menade med ”mörkaste Peru”. Men det upptäckte jag en gång, när jag skulle gå från en by till en annan uppe i Anderna – i kompakt mörker. Det var så mörkt att jag inte ens såg var jag satte fötterna. Det blev ett slags vandring i tillit. Jag fick lita på att marken skulle hålla under fötterna. Allt jag kunde göra var att sätta den ena foten framför den andra. Gång på gång. Det är precis så tar man sig upp på ett berg också. Jag läste en bok en gång, skriven av en kvinna som besökt Peru. I boken beskriver hon, hur de som hade lättast att gå uppe på de höga höjderna, tog sin plats bakom dem som hade det allra svårast. Den stöttande närvaron bakom gjorde att de som hade det jobbigast orkade fortsätta framåt, ett steg i taget.


Man får tvivla och till och med vara arg på Gud. Bara i Psaltaren är det många som ropar ut sin förtvivlan och vrede – och sin rädsla. Job ropade också i mörkret – och Jesus. För vet ni vad, man får vara rädd. Det är inget skamfyllt i att känna att man inte klarar av livet. Det är inte vårt fel att vi drabbas av livets svårigheter. Inför Gud får vi vara trasiga. Självklart blir man rädd, för man vet inte om man kan ta sig upp på det där höga berget, där syret bara blir mindre och mindre ju närmare toppen man kommer. Frestelsen blir då självklart att ge upp, och då kan fastan bli att avstå från att ge upp.


Ni som har läst Nalle Puh känner kanske igen det jag ska säga nu. En gång när livet blev riktigt kaotiskt för Puh och Nasse, blev Nasse tvungen att göra något modigt; han blev tvungen att göra något han var väldigt rädd för. Han darrade av skräck, men han gjorde det han måste, för att rädda de andra. Efteråt sa Puh till honom: ”Du darrade bara invärtes, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett mycket Litet Djur.” Det fick Nasse att inse att han faktiskt var Modig. Jag är modig om jag vågar darra. Man kan faktiskt darra sig ända fram till himlen. Vägen till delaktighet med Livet går just genom smärtan. Om man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra når man till slut toppen. Det är mod. För ibland går man nära kanten av stupet. Ibland går man i rasmassor och riskerar att rasa hela vägen ända ner till foten av berget. Och på något märkligt sätt kan man ändå hitta lugnet i det. Ibland kan man få vila i de grönaste dalgångar. En av dem heter faktiskt ”Den heliga dalen”, men jag skulle vilja kalla den för ”Den heliga vilan”.


Berg kan vara väldigt olika svåra att bestiga från olika håll. Det beror på från vilket håll man har turen – eller oturen – att komma ifrån. Men när man väl har nått toppen, får man en utsikt – en överblick – över Guds skapelse som man aldrig hade kunnat drömma om. På andra sidan bergen ser man djungeln, frodig och grön. Man ser livets källa strömma nerför berget, ner i Amazonas som flyter genom världens lunga och ut i havet på andra sidan av den latinamerikanska kontinenten.


Så är vi där igen. I vattnet möter vi kaos. Då behövs en som kan stilla ett vatten. Då behövs en som kan stilla en storm. I öknen möter vi oss själva och lär oss att lyssna till Gud. Uppe på berget möter vi en nådig Gud. Det är ju inte så att Gud är frånvarande i vattnet och öknen. Det är bara det att då är vi så upptagna av oss själva och våra egna rädslor att vi inte märker hans närvaro. Men när vi har skrikit ut all vår sorg och all vår smärta, får Gud plats igen i våra liv. Kanske är det så att vi måste spricka och växa ur den gudsbild vi haft. Vi kanske måste växa i en ny bild av Gud. En Gud som tar inte bort det svåra, men som är hos oss i de ondaste av alla ögonblick. Ofta är det inte förrän i efterhand vi kan se att Gud faktiskt var med och bar oss i vårt lidande. Ibland är det som ser ut som mörker i själva verket ett ljus som är så starkt att det till att börja med gör en helt blind.


När Gud skapade jorden satte han en gräns för vattnet, öknen och bergen. När han skapade ljuset satte han även en gräns för mörkret. När vi avstår från att ge upp, kan fastan också bli en tid av väntan. Väntan i bön. Bön i väntan. Som Margareta Melin skriver i sin dikt ”I det outhärdliga” (i Kärleken en bro):


Min enda uppgift nu

att uthärda, överleva.

Att invänta gryningen.


För även om du slutar tro på Gud, så slutar Han aldrig att tro på dig.




Sv. Ps. 779

ANNONS
Av Lena P - Måndag 27 feb 15:08


Evige Gud, din kärlek i världen lyser som när solen bryter igenom molnen. Du som är alltings ursprung och livgivare, till Dig kommer vi med vår bön. Vi ber för den mänsklighet som Du skapat och som Du älskar. Rör vid våra hjärtan, och låt Ditt ljus leda oss. Ge oss mod och vilja att genom Din nåd förlåta varandra och vandra Din väg i kärlek.

 

Du som är alla människors Gud, befria oss ur vår instängdhet i oss själva, så att vi ser din kärlek mitt ibland oss. Vi ber för alla som lever kärlekslösa liv. Hjälp oss att se varandras nöd och att våga sträcka ut en hjälpande hand. Låt oss mötas över alla gränser, och hjälp oss att förstå att var och en av oss kan göra skillnad. Hjälp oss att förmedla Din tålmodiga kärlek och inse att den är vägen till livet.

 

Gud, Du har kallat oss att vara kyrka tillsammans. Vi lyfter fram vår församling inför dig. Låt Din kyrka få vara kärlekens budbärare överallt, där likgiltighet och hat härskar. Hjälp oss förbli i din kärlek, så att vår församling får vara en plats där människor känner sig välkomna och delaktiga. Var med oss i möten med våra medmänniskor och öppna våra sinnen för nya möjligheter.

 

Kärlekens Gud, hjälp alla som kämpar mot självförakt att se sitt eget värde. Låt oss försonas med varandra, med oss själva, med livet, och låt oss kunna gå vidare genom att älska. Var oss nära och visa oss hur Din sanna kärlek ser ut. Tack för fastetiden i vår kyrka, när vi får lära oss att vägen till livet är kärlekens väg. Förnya alltid din kärlek i våra liv, och låt den blomstra i våra hjärtan. Lär oss att följa Din Son, Du som vet korsets hemlighet.

 

Tack för att vi får lägga våra liv och vår framtid i Dina händer. Genom Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare.


Amen

ANNONS
Av Lena P - 19 december 2016 17:17


Herrens Moder


För snart nio månader sedan sa Maria ”ja” till Gud. Erik Axel Karlfeldt skrev en gång ”Intet är som väntanstider”. I dikten är naturen en metafor för väntan, och vad kan vara mer naturligt än en kvinna som väntar barn? ”Knoppningstider” är också ett ord som han uppfann, och som kan användas för att på ett väldigt vackert sätt beskriva en graviditet. Bilden av ett havandeskap är talande. Gud vill bo i oss som Jesus bodde i Maria under nio månader. Advent är ju en tid när vi väntar på att Jesus ska födas. Om och om igen. Varje jul läser vi julevangeliet. Det är en mäktig berättelse.


Mitt första möte med julevangeliet var i boken Marias lilla åsna av Gunhild Sehlin. ”Kejsaren har befallt att allt folk i hans rike ska skattskrivas. Alla ska skrivas in i stora böcker. Och man måste resa till den staden som släkten har kommit från”, läste min mamma för mig när jag var tre år. Och jag var fast. Jag älskade berättelsen om åsnan, Maria, Josef och det lilla Jesusbarnet. I en av mina söners barnbiblar börjar julevangeliet så här: ”Den store kejsaren i Rom, Augustus, ville ta reda på hur mycket skatt han kunde få in. Han befallde, att alla som bodde i hans kejsardöme skulle skattskrivas.” I 1917 års bibelöversättning uttryckte man det lite poetiskt, men i Bibel 2000 går man mer rakt på sak. Vilken variant man än använder, är julevangeliet nog den berättelse som har lästs flest gånger i världshistorien.


Det är spännande med berättelser, för man kan uttrycka samma sak på olika sätt, och budskapet förblir ändå detsamma. Det finns många dimensioner i berättelserna om Jesus, och kanske är det därför de existerar i många olika varianter. Det kanske till och med är omöjligt att få med alla dimensioner i en enda berättelse, men när man kommer till slutet av julevangeliet, vilken variant man än väljer, står det klart att julen handlar om ett nyfött barn, om glädje och kärlek. Jag tänker att det finns mycket gott att hämta från barnens sätt att vara, lekfullheten, nyfikenheten, oskuldsfullheten och förmågan att avstå från förutfattade meningar. Att ha ett öppet sinne och våga tänka: ”Vad händer om jag provar så här?”


Gud valde Maria, och hon sa ja. Hon ger oss den kvinnliga närvaro som ofta saknas i den maskulina bilden av tillvaron, som Bibeln så ofta ger uttryck åt. I våra svenska kyrkor försvann Maria nästan efter reformationen, men hon är väldigt viktig i julens sammanhang. Det var ju hon som födde Guds Son. Just nu för mer än tvåtusen år sedan väntade Maria, och jag undrar om hon kände bävan eller förväntansfull glädje inför att få detta annorlunda barn. Vad visste väl Maria i den här stunden om att vara mor? Hon måste ha haft tusen obesvarade frågor som snurrade i huvudet. Det är omtumlande nog att föda ett barn, men att ge liv åt Guds son… Hur gick hennes tankar? Kände hon panik över att det inte fanns någon plats för dem i Betlehem? Eller lyckades hon med att bara vänta och se? Tänkte hon på profetian? Hur uppfostrar man Guds son? Maria var tvungen att hantera verkligheten precis sådan som den var. ”Var inte rädd, Maria”, hade ängeln sagt. Det krävs mod att underordna sig, att släppa kontrollen och låta mirakler ske. Hon förstod inte allt som hände i hennes liv, men hon accepterade det.


Det allra mest otroliga hände när Maria födde Jesus. Guds son föddes som ett litet hjälplöst barn. Maria bar Guds löfte i famnen. Vi som inte var med när det hände kan aldrig riktigt förstå hur det kändes för Maria att få detta mycket speciella barn. Jag tror att vi har nästan lika många obesvarade frågor som hon, och ändå tror vi på det barn som föddes i Betlehem för så länge sedan, det barn som gav upphov till berättelsernas berättelse. För Jesus är vår berättelse om livet och döden och om det som finns bortom. Vi tror på julens mysterium, som är inkarnationens mysterium. Det är ett mysterium därför att vi inte kan förstå det, men med Guds hjälp kan vi ana, ”med en aning som gränsar till visshet” som någon klok människa har uttryckt det.


Evangeliet lär oss något om den hemligheten. ”Ordet blev människa” står det i Johannesevangeliet (Joh. 1:14). Jesus är Guds Ord men föddes som människa. Evangelisterna Lukas och Matteus berättar om Jesu födelse på olika sätt, och ändå är det samma historia de berättar. Båda två har skrivit om sådant som föreföll viktigt för just den evangelisten. Lukas berättar om bebådelsen, Jesu födelse och herdarna. Matteus berättar om stjärnan, stjärntydarna och flykten till Egypten. En och samma berättelse blir till många olika. Vi får väva samman deras berättelser för att bilden ska klarna något. De berättar hur främlingar andäktigt böjer knä för det lilla barnet. Och ändå blev Josef, Maria och Jesus tvungna att fly till Egypten, där de möttes av ett annat språk, en annan kultur och en annan religion. Vad hade hänt om någon hade stoppat dem vid gränsen och sagt: ”Nej, hos oss får ni inte asyl! Här får ni inte komma in.” Var hade vi stått idag om Jesus hade blivit dödad redan som barn?


Men Maria fick ta emot Guds storhet i sin famn som en liten bebis! Det kristna livet är ett liv i väntan, kan man säga, och vem kan lära oss mer om att vänta än Maria? Messias kunde inte födas utan en ung flickas samtycke. Om du låter Jesus födas inom dig blir du också en kärlekens budbärare. Bered ditt inre rum för Gud. Julmysteriet är inget som händer utanför dig. Det är ingenting om det inte fullbordas inom dig. Att Gud har avslöjat sig själv för dig är din största julklapp. Barnet som föds och som du möter i julnattens mörker är din Frälsare.


Gud rörde vid dig, Maria,
och du vart välsignad.
Och vi tackar dig för det,
du som gav oss Jesus.


Amen


#advent #jul #herrensmoder #maria #jesufödelse

Av Lena P - 18 augusti 2016 16:52


Jag har blivit publicerad i de här fina inspirationsboken utgiven av Argument förlag - sex stycken av mina dikter finns med. Häromdagen fick jag hem mitt ex, och jag måste säga att boken är otroligt fin. De har en duktig redaktör på förlaget.


 

Jag har själv tagit fotot på boken.

Av Lena P - 21 april 2016 20:30

 

Den här predikan har jag skrivit och nyss hållit tillsammans med en annan person:

 

På söndag är det den femte söndagen i påsktid och temat är ”Att växa i tro”. När man pratar om att växa tror jag att vi ofta associerar till naturen och dess växtkraft, och faktum är att många bibeltexter i Gamla Testamentet också använder Skapelsen som metafor för vårt andliga växande. Även Jesus använde sig av liknelser som har med naturen och växandet att göra. Grönt är växandets och naturens färg, och den gröna färgen används också i liturgin under en stor del av kyrkoåret för att symbolisera vår andliga tillväxt.

 

Vad behöver då det som växer ute i naturen? Jo, plantorna behöver en god jordmån, och de behöver både näring, vind, vatten och sol. Och så ska det helst vara KRAV-odlat, ekologiskt och miljövänligt förstås. Tänker man efter så är det faktiskt precis likadant med oss och vår tro. Alla behöver vi olika saker för att växa, men vissa gemensamma nämnare har vi nog alla.

 

Guds ord är sådden, och vi är jordmånen. Ja, vi är faktiskt varandras jordmån. Vi lever i gemenskap, för och med varandra. Om vi känner att vi inte växer, kanske vi behöver se om jordmånen och tillföra lite näring eller ta bort något miljögift. Vi kanske behöver plocka bort sådant som inte hör till Jesu budskap eller situationer som förgiftar oss. Men det kan också vara så att det som gror inom dig behöver tid. Det träd som växer långsamt får det starkaste virket. Allt är inte bra som går fort; vi måste lära om från det som vår samtid förkunnar, att snabbt är bra och att quick-fixar är att föredra. Paprikor som odlas fram snabbt och utan jord blir smaklösa och innehåller mycket lite vitaminer. Ibland är långsamt bäst. Nu är det slow food vi behöver, för både kroppen och själen. ”Allt har sin tid” som det står i Predikaren: ”en tid för födelse, en tid för död /en tid att plantera, och en tid att rycka upp”. Står vi och försöker växa där det inte alls finns någon näring i jorden, måste vi kanske rycka upp oss med rötterna och flytta på oss. Vi behöver miljövänlig jordmån; vi behöver få vara bland icke-dömande människor.

 

Allt som växer behöver näring, och det behöver vi människor också, men den näringen kan se väldigt olika ut beroende på att vi är olika människor med olika behov. För en person kanske den bästa näringen är att delta i en gudstjänst. För en annan är det bön eller samtal med andra, och för en tredje är det att läsa en psalmtext – eller tid i stillhet med Gud på en tyst retreat. Du måste hitta det som är näring för just dig. Det är inte vi själva som får det att växa – men det är vi som ibland stoppar växten. Vår uppgift är att på bästa sätt ta hand om det som Gud har planterat inom oss. Vi måste agera för att få den näring vi behöver. Vårt växande och vår kärlek får aldrig bara bli tomma ord.

 

Både växter, djur och människor behöver även det som finns i luften för att överleva. Vårt metaforiska syre kan vara att vi ger oss själva utrymme i både tid och rum för att växa, att vi vågar stanna upp och vila i frågetecknet. Låt oss inte glömma att stormvindar faktiskt också är till för att stärka. Om det aldrig blåser, söker sig rötterna aldrig djupare. Riktigt gamla, vindpinade träd är otroligt livskraftiga. Jag tänker t ex på de enstaka träd som växer på hedar vid kusten i Cornwall och som är så hårt utsatta för vinden att de kroknar och böjer sig mot marken en bit innan de sedan rätar på sig. De träden har en hemlighet; de säger till oss: ”Väx en stund efter marken om du inte orkar räta på dig just nu”. Det är också växtkraft. Varje individ genomlever perioder av smärta i växten. Vissa perioder stannar vi lite i växten. Ibland ger vi ingen frukt, men alla som haft fruktträd, björnbärsbuskar och liknande vet att de efter ett år med dålig skörd följande år kan ge nästan hur mycket frukt som helst. Tänk också på växtkraften hos ganska små växter som kan spränga sig igenom den hårdaste asfalt. Den växtkraften har Gud planterat även hos oss. Det han har planterat i din själ kommer att gro och växa.

 

Utan vatten förtvinar plantorna, och precis som växterna behöver även vi vatten. Dels rent fysiskt så klart, men jag tänker även på tron. Jag tänker på vattnets flytande kvalitet och att det aldrig är samma vatten som rinner under broarna. För att vår tro ska växa tänker jag att vi behöver anamma vattnets förmåga att flyta, att inte bli statisk. Tänk på alla småfloder i Sydamerika som rinner ihop till Amazonas, som sedan rinner ut i havet. Det är förändring; det är tillväxt. Jag menar att om vi vill växa i tro så får vi inte låta tron stagnera. Vi har aldrig hela sanningen; vi måste alltid fortsätta söka. Ett träd som slutar växa har dött. Ett träd som lever slutar aldrig växa. Det enda som växer när allt annat slutat växa hos oss är högmodet, och blir vi högmodiga jämställer vi oss med Gud eller sätter oss till och med till doms över honom, och det i kombination med vinstintressen får människor att avverka 48 fotbollsplaner regnskog per minut. Världens största lunga håller på att kollapsa för att människan blivit alltför högmodig. I 1 Mos står det att Gud gav oss människor i uppdrag att härska över det han skapat, men är det inte så att den som härskar också har ett ansvar? För mig är det självklart!

 

Jesus befaller oss ju att älska varandra, och jag tänker att det är just precis genom kärleken som vi också växer i tro. När vi älskar varandra vill vi tjäna varandra. Och när vi tjänar varandra tjänar vi Gud – och Skapelsen. Att växa innebär förnyelse och förändring, och förändring kan vara ganska skrämmande. En gång när jag promenerade i en skog med gamla, mycket höga bokträd, kom några ord för mig: ”Var inte rädd för att växa, för du växer mot ljuset.” Jesus talade om sig själv som världens ljus, så det är mot honom, mot ljuset, vi växer, när vi växer i tro och i kärlek. I förändringen tror jag också det ingår att våga tvivla. Vi ska inte rycka upp ogräsen förrän vi verkligen vet att det är ogräs. Tvivel kan vara en väg till tro, för det är i tvivlet som tron kan födas, så våga ifrågasätta din tro. Det är när vi öppnar oss bortom det invanda som vi kan växa, växa som människa, och växa i tro. Våga förändring! Förändring är skrämmande och en stressfaktor. Det sägs att det står ”var inte rädd” 366 gånger i Bibeln, och ändå är vi rädda, men den som vill växa kan inte förbli densamma. Om tron är viktig för oss, kommer den att förändra oss. Vi växer med korset som grund för livet.

 

Kristi kropp är vinstocken, vi är grenarna, och vi behöver alla växa. Tron som Gud har sått är som en planta inom oss. Och vi är trädgårdsmästare. Det är upp till oss själva att ta hand om plantan så att den växer och håller sig frisk. En frisk planta ger frisk frukt – och frön som så småningom ger liv till nya små plantor. Vi läker både jorden och oss själva när vi väljer att handla ekologiskt. Som biskop Fredrik Modéus säger så är vi ”trädgårdsmästare i Skapelsens trädgård”, och Skapelsen inkluderar visserligen oss själva, men vi är bara en liten del av den. Jag tror att Jesus uppmaning att vi ska älska varandra innefattar en kärlek för hela Skapelsen. Jesus har planterat kärleken i oss, och Gud har planterat sin kärlek i hela Skapelsen, så en tro på Gud bör innebära en kärlek till hela Skapelsen. När vi vidgar våra vyer växer vi som människor, och Guds rike börjar kunna växa till. Vi måste inse attnär vi tar hand om Skapelsen tar vi hand om oss själva. Ingen av oss har någonsin vuxit färdigt, och det hoppas jag att Skapelsen heller aldrig gör. Vi behöver lära oss att inte stå i vägen för Skapelsen och inte heller stå i vägen för oss själva när vi behöver växa.


Gud är kärleken och livet, och är inte det till syvende och sist samma sak? Vi kan låta våren och dess grönska bli en symbol för växtkraften och kärleken som Gud planterade i oss när han gav oss livet.


 

Av Lena P - 10 mars 2016 10:30

En betraktelse som jag skrivit och nyss läst upp vid en morgonbön:


I söndags var temat ”Livets bröd. Det kanske inte är någon bra liknelse idag när många människor går på LCHF-diet och undviker bröd, men på Jesu tid var det bröd som var basfödan. Det var det man behövde för att överleva. Men vi behöver något mer; vi behöver andlig spis också. Vi behöver mål och mening i våra liv, och kanhända är det det Jesus talar om när han säger: ”Jag är livets bröd.” Kanske behöver vi stanna upp och fundera över hur ofta vi egentligen stillar vår andliga hunger. Kanske behöver vi stanna upp och fundera över ofta vi egentligen tillgodoser vår andliga hunger. Vi får vara här i kapellet i stillhet och ta emot Jesus, men vi måste själva öppna oss för honom, för det är ju så att man blir mätt bara om man gör någonting själv. Vi måste själva äta brödet, öppna upp för att ta emot Jesus, ja vi måste vara aktiva. Om vi är det så mättar Jesus vår själsliga hunger.

 

I Johannesevangeliets sjätte kapitel talas om brödundret som Jesus gjorde. Genom att dela brödet och visa omsorg om varandra kan även vi göra under. Bröd ger liv, och om det delas räcker det till alla – det som delas förmeras. För att det överhuvudtaget ska bli ett bröd måste kornen läggas i marken. Sedan ska säden växa och slutligen skördas för att så småningom bli ett bröd. Jesus är både kornet och brödet, och brödet är Guds kärlek som ger liv. Livets bröd är det vi lever av; det är Guds nåd genom Jesus Kristus. Genom att vi får ta del av Livets bröd blir vi alla korn som kan sås och växa och både bakas in i brödet och förmeras i ett evigt kretslopp.

 

Jesus gav sig själv till oss. Man tänker ofta på pengar och mat när man pratar om att dela med sig till andra, men kanske är den största gåvan när vi faktiskt ger av oss själva. Genom samtal och utbyte av tankar, idéer, ord och texter, ger vi liv åt varandra. Om vi lever i gemenskap, med omsorg om andra, kommer livet, ordet, ja brödet, att växa och bli större. Gåvorna ska delas för att bygga upp oss själva och andra – vi måste dela för att hela.

 

Så… Pay It Forward, Skicka vidare!


 

Av Lena P - 21 januari 2016 11:00


Och så var det då dags för en betraktelse igen - eller en minipredikan som någon uttryckte det - som jag skrev till en morgonbön:


Gud gör allting nytt

 

Det har blivit nytt år sedan vi var här förra gången. I söndags var temat ”Livets källa”, och jag tänker att det vatten som kommer ur en källa är ständigt nytt – och ändå är det på något märkligt sätt samma vatten. Jag tror att vi alla har en törst efter det nya, även om vi på samma gång kan bli rädda för förändringar. ”Se, jag gör allting nytt”, säger Herren i Uppenbarelseboken, och varje dag ger han oss en ny morgon.

 

Gud ger oss livet i gåva varje morgon, men har vi då någon gengåva som vi kan ge till Gud? Jo, kanske. Nämligen det som vi tycker är allra svårast att ge bort. Det fula, det som vi inte är nöjda med. På kvällen kan vi tänka oss att vi på en whiteboardtavla skriver upp det som har vi har gjort under dagen och som vi inte är nöjda med. Men istället för att själva läsa det vi skrivit och sparka oss där bak och tänka: ”Åh, jag missade…”, ”Tänk om jag inte…” osv, så ger vi tavlan till Gud. På natten medan vi sover läser Gud på whiteboardtavlan, för han förstår att uppskatta värdet av de gåvorna som vi lämnar ifrån oss under sådan vånda. Sedan när vi vaknar på morgonen har Gud – som en städersonal om natten – torkat tavlorna rena så att vi kan få börja om varje morgon. Det är nåd! I Klagovisorna står det: ”Men Herrens nåd tar inte slut…/Varje morgon är den ny.”

 

Gud lyfter oss i håret upp ur våra djupa hjulspår. Med hans hjälp kan vi förändra det som vi inte förmår på egen hand; vi kan skapa nytt. Skapelseprocessen pågår ständigt. Skapelsen var inte någonting som skedde i tidernas begynnelse och sedan var det färdigt. Gud skapar om oss inifrån; våra celler förnyas ständigt, och vi i vår tur är celler i Kristi kropp och medskapare till Gud. Vi skapar om och om igen. Vi skapar oss själva i varje ögonblick, och blir någonting fel så kan vi ändra på det; vi kan ändra kurs.

 

Även om allt blir sig likt till det yttre, så förnyar vi vår insida; vi förändras som människor. Vid det här laget är jag säkert minst: ”Lena version 10.0”

 

 


Av Lena P - 10 december 2015 19:00


Den här predikan håller jag i en kvällsmässa just precis nu i samma ögonblick som den läggs ut på bloggen:


På söndag är det tredje advent, och temat är Bana väg för Herren. Johannes Döparen kallas ofta för vägröjaren. Det var ju han som gick före och banade väg för Jesus. Det var hans uppgift att peka på och förbereda folket för Messias, som skulle komma efter honom. Det behövdes alltså en förberedelsetid innan Jesus kom till världen, och nu i advent handlar det om din förberedelse inför Jesu ankomst. Nu är det din uppgift att bana väg för Herren. Han som en gång kom till världen vill komma även till ditt hjärta.

 

Vad gör vi då när det finns hinder på vägen? Jo, vi skickar så klart dit någon som kan röja. Om det t ex har snöat, skickar vi ut folk som kan ploga. Men nu gäller det att ta bort de hinder som finns för att Guds rike ska kunna uppstå på jorden. I det här fallet handlar det inte om att röja bort rent fysiska hinder utan om att rensa vägen till – och från – våra hjärtan. Att bana väg för Gud är att skapa utrymme för Gud, och det gör vi genom att rensa bort gammalt skräp ur våra hjärtan. Det är livet som är vägen, och vägen är ständigt ny. Vi är ständigt på väg. Faktum är att vi lever i en konstant förändring. Just förändring är en av de stora stressfaktorerna i livet, och när vi är stressade är det väldigt lätt att tappa riktningen. Ibland känns kanske terrängen oländig, och vi tvivlar på att vi ska kunna bana väg där. Vi ska inte inbilla oss att det är helt lätt, men det är då vi får lita på att Gud röjer vägen från sitt håll; vi får lita på att vi inte är ensamma.

 

Att bana väg för Herren handlar mycket om att se varandra. Budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” handlar om att bryta självcentreringen och inkröktheten som vi människor så lätt hamnar i. Gud är alltid på väg, genom dig – och genom andra. När vi öppnar våra hjärtan, det är då vi kan känna. Att känna är att vara sårbar, men det är bara i sårbarheten och svagheten som mod kan födas. Men tyvärr är det så att människor blir väldigt obekväma och rädda när man är öppen med sin sårbarhet. Vi ser svagheten som en defekt, som något att skämmas över, men som Paulus säger i andra Korintierbrevet är det så att just ” svagheten blir kraften störst”. I mötet mellan en sårbar människa och en annan, där verkar Gud; där blir man hel. Gud är som närmast när vi är som svagast. När vi vågar möta andra utifrån vår egen sårbarhet så det händer något med oss. Gud är med oss, och vi börjar läka. Många döljer medvetet sin sårbarhet och visar den inte. Men om vi vågar visa oss sårbara, börjar vi läka. Gud har i sin klokhet gjort så att vi behöver varandra för att bli hela. Och på så vis kan vi faktiskt utföra under både för andra och för oss själva. Vi kan påbörja läkningen.

 

Själv har jag gått in i väggen. Jag brände ut mig på att dygnet runt ta hand om mina två funktionshindrade barn. Dessutom har jag blivit multisjuk. Hur ska man kunna bana väg för Herren när man inte ens kan bana väg för sig själv? kan man ju undra då. Men jag har hittat en väg. Här står jag och är sårbar. När vi möter en annan människa utifrån vår egen inre smärta, det är då det blir äkta möten mellan äkta människor, och den kärleken som uppstår i de mötena är transformerande. Kärlek handlar först och främst om tillit, att våga vara sårbar inför en annan människa. Bara den som tagit risken att vara sårbar kan respektera en annan människas sårbarhet, men någon måste ju våga börja. Nu har jag gjort det, och din och min berättelse kan vara det som låser upp en annan människas fångenskap i sig själv. Människans styrka föds i svagheten och blir till i mötet, i det äkta mötet, med en annan människa. Vi kan helt enkelt inte hitta vägen, och vi kan inte röja den, ensamma. Vi behöver varandra. I vår sårbarhet är vi jämlika. Vi behöver öppna oss, inte bara för vår egen sårbarhet utan även för varandras. Jesus var alltid lyhörd för människors sårbarhet – och även för sin egen. Sårbarheten öppnar människors hjärtan och det är den vägen vi behöver bana för Herren. Det är i vår sårbarhet som Jesus kan födas i våra brustna hjärtan.

 

När Jesus dog på korset brast förhänget i templet mitt itu, dvs han öppnade vägen direkt till Gud, precis som vi banar vägen för Gud till våra hjärtan när vi öppnar dem. Jesus uppmanar oss att ta emot Guds rike som ett barn, och är det någonting barn har så är det öppna hjärtan. Där två av oss möts i sårbarhet, där finns Gud. Hans ende son dog på korset; han vet vad sårbarhet vill säga. Låt oss se varandra och se Jesu lidande i andra. Ja, se Kristus i våra medmänniskor! Låt oss tänka på varandra som nyfödda bebisar, lika värnlösa som jesusbarnet var i krubban. Då mjuknar våra hjärtan.

 

Istället för att önska varandra god jul, skulle vi nu till jul kunna säga till varandra: Må Kristus födas inom dig!

 

Jesus var sårbar.

Jag är sårbar.

Är du?


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se