Alla inlägg under maj 2014

Av Lena P - 31 maj 2014 16:58


Ibland när människor pratar om Gud, Guds allmakt, och vad de ber Gud om, tänker jag att de verkar tro att Gud är en trollkarl som kan fixa till allting. Och då ser jag framför mig Gud som trollkarlen i barnvisan som drack upp sig själv. Kommer ni ihåg?


I Indialand bak Himalayas rand

där händer det konstiga saker ibland.

Det bodde en trollkarl, han trollade så

att åtta blev nitton och nitton blev två.


Han trollade så att ett berg kunde bli,

en fettisdagsbulle med vispgrädde i.

Så vattnet som rann i en flod ett tu tre,

förvandlades till både kaffe och te.


Han trolleritrollade också så att,

ett nötskal skack ut som en ståtlig fregatt.

Och stjärnorna regnade ner som guldsand,

och månen blev till en citron i hans hand.


Men kejsarn av Kina han sa jag slår vad,

att ingen förvandlar sig till lemonad.

Haha, ropte trollkarln, se då på min kraft,

och simsalabim blev han till ett glas saft.


Men solen sken het över risfält och älv,

och trollkarln blev törstig och drack opp sig själv.

Det skedde av misstag som ni nog förstår

och det har han ångrat i sjuhundra år.


Gud gjorde sig själv till människa och dog. Är inte Gud död då? Och i så fall kan han väl inte trolla tillbaka sig.


Dagens barnsliga tankar...


 


Av Lena P - 30 maj 2014 12:22


När livet är så motigt att man mår dåligt av det är det skönt att läsa överlåtelsebönen. Helst både morgon och kväll.


Du som ville mitt liv

och har skapat mig efter din vilja,

allt i mig känner du och omsluter med ömhet,

det svaga likaväl som det starka,

det sjuka likaväl som det friska.


Därför överlämnar jag mig åt dig

utan fruktan och förbehåll.

Fyll mig med ditt goda,

så att jag blir till välsignelse.

Jag prisar din vishet,

du som tar till dig det svaga och skadade

och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen.


 

Allmänt · Bön · Gud · Tro
Av Lena P - 28 maj 2014 14:46


När man tänker efter är det lustigt hur vi använder vissa ord i språket utan att fundera efter var de kommer ifrån. Betänk bara detta uttryck:


Vilken uppståndelse det blev!


Nu avser nog inte de flesta att syfta på Jesu uppståndelse, men det var kanske första gången det blev en riktig uppståndelse kring en uppståndelse, och på något vis har ju ordet uppståndelse tagit sig in i vardagsspråket. Och på samma vis tänker jag att man medvetet kan föra in uppståndelsen in i vardagen, hitta sätt att bli levande igen. Wilfrid Stinissen har skrivit en riktgt bra text om just det:


Tre sätt att gå från död till liv

 

Gud vill väcka alla döda till liv, inte bara på den yttersta dagen, utan nu.

 

Varje människa som sitter fast i sitt egensinne, som gör vad hon kan för att driva igenom sin egen vilja, som inte lyssnar till Guds – till kärlekens – Ande, hon är egentligen mer död än levande. Men Gud vill väcka oss alla till liv, många gånger varje dag. Det gäller att låta sig uppväckas.

 

När Jesus i evangeliet uppväcker döda gör han det på tre olika sätt: Jairos dotter som ”sover” uppmanas att vakna. Pojken i Nain måste stiga upp, och Lasaros som redan låg i graven får hör att han skall komma ut. Dessa tre sätt svarar mot tre olika sätt att vara död.

 

Om du lever omedvetet, om du inte vet varför du lever och vart du är på väg, om du sysslar med bagateller i stället för det väsentliga, då säger Jesus till dig: ”Vakna! Bli medveten, närvarande, kom till dig själv, tänk på vad som står på spel!”

 

Du kan också vara livlös i tröghet och lättja. Du förspiller kanske din dyrbara tid och tar aldrig riktigt itu med ditt liv. ”Stig upp!” säger Jesus. ”Skaka av dig din lättja, kom äntligen igång!”

 

Ett tredje sätt att vara död är instängdheten i jaget, att vara fylld av självupptagenhet och självömkan, intrasslad i sin egoism. ”Kom ut! Sluta att kretsa kring dig själv, gör något för andra, lev för kärleken!”

 

Om du är uppmärksam och lyssnar till vad Jesus vill säga dig, kommer du att bli en verkligt levande människa.

 

Vi kan göra som naturen som varje år genomgår sin uppståndelse.


 


Av Lena P - 26 maj 2014 19:59


Jag är bestört över valresultatet igår. Ett mörker har fallit över Europa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta under min livstid. Förintelsen under andra världskriget var inte så länge sedan.


När jag gick på gymnasiet fick skolan besök av en ungersk jude vid namn Ferenc Göndör som var en av dem som överlevt Auschwitz. Det var enda gången det blev så tyst i aulan att man hade kunnat höra en knappnål falla. Han berättade, och han visade tatueringen med numret som tyskande hade gjort på hans arm. Ferens reste runt till skolorna och berättade i hopp om att det som hänt aldrig mer skulle hänga. Han skrev också en bok, A-6171: Jag överlevde Auschwitz. Jag har läst den mer än en gång, och den står i bokyllan än. Med en personlig dedikation där han tackar för det intresse jag visade för judarnas öde under kriget.


I mitten på 80-talet besökte jag ett av tyskarnas koncentrationsläger, Dachau. Där köpte jag ett tygmärke där det står "Aldrig mer" på olika språk, och någonstans inom mig har jag svurit på att jag aldrig kommer att medverka till att något liknande kommer att hända igen. Aldrig mer!


Nu ser jag att hela Europa är på väg åt samma håll som Tyskland på 30-talet, och jag tänker inte hålla tyst. Så fort man delar upp mänskligheten i "vi" och "dom", som de främlingsfientliga partierna gör, så är man illa ute, för då finns det ofelbart människor som kommer att betrakta andra som mindre värda, ja till och med oönskade, och då tänker jag inte hålla tyst.


För Ferenc' och alla andras skull kommer jag inte att hålla tyst. Jag kokmmer att skrika ut mitt budskap från alptopparna, och om jag tystnar så kommer stenarna att ropa.


Låt oss aldrig glömma!


 

Av Lena P - 24 maj 2014 15:36


Idag bjuder jag på en dikt som jag skrev en sömnlös natt:


Uppståndelse


En helt vanlig måndag.

Kan inte sova, kan inte läsa.

Längtar bort härifrån,

till horisonten.

Tiill den strimma ljus som finns

när solen gått ner.

Var finns solen efter solnedgången?

Och var finns du i mitt mörker?

Dina ord i mitt hjärta

väcker mig till liv igen.

I den grönskande våren

en helt vanlig måndag

väcker du mig till liv igen.

Jag var död,

men jag lever igen.



 

Av Lena P - 16 maj 2014 22:56


I söndags tjänstgjorde jag för första gången som gudstjänsvärd vid en konfirmation, och det är jag väldigt glad att jag gjorde, för det var verkligen en upplyftande upplevelse. Det var dessutom den första konfirmationen jag bevistat sedan jag själv konfirmerade för många, många år sedan.


De var så söta konfirmanderna, men blir de inte yngre för varje år som går? De redovisade på olika sätt det de lärt sig under konfirmationstiden, och det hade varit väldigt roligt att höra vad de sa, men de pratade alla för tyst, så inte ens med hjälp av mikrofonerna gick det att uppfatta. Tyvärr. Men så är det väl; det var ett nervöst gäng. Det som verkligen hördes, det var en kille som spelade en psalm på saxofon. Men det jag verkligen tar med mig därifrån var en kille som kastade sig rakt in i famnen på prästen och kramade honom både länge och hjärtligt innan han tog emot sin Bibel. Underbart! Det skulle inte förvåna mig om den killen blir präst en dag, och det gläder mig.


 

Av Lena P - 12 maj 2014 12:24


"Utan tårar kan ingen bli frälst. Under Andens ledning uppstår insikt i den personliga verkligheten och en het längtan efter Gud. Insikten och längtan behöver tårarnas språk. Det tårfyllda ögat ser längre in i Guds värld än den vetenskapliga blicken."
 
Så skriver Peter Halldorf, och jag tänker att det är väldigt goda nyheter för mig som är en gråterska av stora mått. Han skriver också att:
 
"Tårarna är tecknet på att Gud varit på besök... Sett ur Guds perspektiv är tårarna viktiga för varje människa.
 
Enligt Peter Halldorf väcker tårar kärlek och medkänsa till andra. Att gråta är att låta sig beröras av världens smärta. Tårar är en gåva från Gud och den som får gåvan gråter med alla och för alla, och som en av dem alla.
 
Tårar är också ett tecken på förundran... ett gensvar på en oväntad erfarenhet som övergår all beskrivning.
 
- Tårar och förundran hör samman. Det förhärdade hjärtat består inte så mycket i utstuderad ondska som i förlusten av förmåga att förundras, säger Peter
 
På samma sätt kan tårar vara ett tecken på förkrosselse.
 

– Förkrosselsen är en smärta som drabbar människan, ett styng i hjärtat när hon ställs inför sanningen om sig själv och inte kan slippa undan.


Och detta är inte att förväxla med tårar som bygger på besvikelse, självömkan eller sentimentalitet, menar han.


– Den gråt som enbart är ett beklagande över den egna oförmögenheten är en återvändsgränd i själen. Det är skillnad mellan att sakligt "veta" att man gjort fel och att erfara en genuin ånger över det fel man begått.


[...]


Och det är här blicken renas, i "tårarnas dop". Tårar är något som hör hemma i bönelivet, och förlusten av tårar i det andliga livet kan vara ett tecken på högmod, menar Peter.


– Alltför få kristna har förstått radikaliteten i Paulus ord: "i svagheten blir kraften störst". Ofullkomligheten är den enda möjliga vägen till sann andlig mognad, och denna ofullkomlighet bor i våra tårar, säger Peter Halldorf.


Tårar signalerar skörhet, sårbarhet och brustenhet. Själva motsatsen till allt som förknippas med styrka.

– Men det är genom de sönderslagna fönstren som Anden träder in i våra liv för att uppenbara Guds oerhörda kraft."


Jag är oerhört tacksam för min gråt, och jag tänker att det är något väldigt vackert med tårar.


Här är länken om du vill läsa hela artikeln: http://m.dagen.se/vardag/peter-halldorf-ofullkomligheten-bor-i-vara-tarar/


 © Vågrörelser



Av Lena P - 10 maj 2014 13:10


Imorgon är det fjärde söndagen i påsktiden, och jag ska tjänstgöra som gudstjänstvärd i min hemförsamling. Temat för söndagen är:


Vägen till livet


Och förbönen jag har skrivit till imorgon lyder så här:


Gud, vi kommer till dig med vår bön. Du som är alltings ursprung och livgivare, vi tackar dig och ber att ditt ljus ska leda oss och ge oss mod och vilja att välja vägen, sanningen och livet. Vi ber för dem som vi har sårat och för dem som sårat oss. Hjälp oss att genom din nåd förlåta varandra och få vandra din väg i fred och frihet.

 

Kärlekens Gud, hjälp oss att se varandras nöd och att våga sträcka ut en hjälpande hand. Vi ber för alla som tror på dig. Låt oss mötas över alla gränser och hjälp oss att förstå att var och en av oss kan göra skillnad. Hjälp oss att känna att din tålmodiga kärlek och inse att den är vägen till livet. Vi lyfter fram vår församling inför dig, Gud. Visa oss vägen för din kyrka, var med oss i möten med våra medmänniskor och öppna våra sinnen för nya möjligheter.

 

Ljusets Gud, rör vid våra ögon så att vi vågar se vår verklighet som den är, och hjälp oss att hitta styrkan i vår svaghet. Låt hoppets låga brinna för alla nödställda, ensamma och ångestfyllda människor. Du har kallat oss från mörkret till ditt underbara ljus, och låt så var och en av oss vara en förmedlare av hopp och ljus till dem vi möter. Vi ber tyst för alla dem som vi saknar här, men som vi ändå bär med oss i våra hjärtan.


 

 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards