Inlägg publicerade under kategorin Gud

Av Lena P - 21 december 2018 11:30


När Jesus föddes här på jorden, förde han in Guds rike i världen. Evangelisten Lukas berättar att fariséerna frågar Jesus när Gud rike ska komma, och Jesus svarar: ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” Guds rike är inte en avgränsad geografisk yta, utan det finns överallt – i oss alla. Ja, Guds rike är så näraatt det redan finns inom oss – om än inte i helt perfekt form, för vi är ju bara människor. Men jag tror att det finns ett frö inom var och en av oss, som kan vattnas och vårdas och växa. Det finns en helt fantastisk tillväxtmöjlighet för Guds rike här i världen.


Jag tror att jag så här före jul kanske inte är ensam om att ha dåligt samvete; bland annat för att jag inte hinner och orkar allt jag skulle vilja, och för att jag inte kan leva upp till egna och andras krav på hur julen ska firas. Nu på andra advent befinner vi oss nästan mitt emellan Domsöndagen och jul, vår Frälsares födelsedag, han som i sin Faders namn kan förlåta alla våra synder. Vi pratar ofta om Guds förlåtelse, ganska ofta om hur svårt det kan vara att förlåta andra, men vi talar rätt lite om hur svårt det är att förlåta sig själv. Vår oförmåga att förlåta oss själva påverkar inte bara ossnegativt. Vår oförmåga att försonas med oss själva projicerar vi omedvetet på andra människor. Den påverkar alltså relationen till människorna i vår omgivning – ja, till och med relationen till Gud påverkas. 


Så länge vi tror att vi har kontroll, och så länge vi eftersträvar perfektion, kommer vi aldrig att nå upp till våra egna höga ideal. Kan vi då inte släppa drömmen om det omöjliga idealet, blir det väldigt svårt att förlåta oss själva när vi begår misstag. En klok kvinna till mig en gång: ”Bestäm dig för att göra någonting halvdant.” Så skönt, tänkte jag, för då finns det ju inget att förlåta, när det jag gör bara blir… halvdant. Vi behöver lära oss att stå ut med alla våra begränsningar. Vi behöver lära oss att vila i att vi ärofullkomliga.


Jag vet inte hur det är med er, men jag har ibland svårt att ta emot Guds förlåtelse, därför att jag inte kan förlåta mig själv. Men Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans. Vi har alla olika egenskaper, därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte viändra på det genom att sätta fulplumpar på oss själva. När vi dömer oss själva, sätter vi oss ju faktiskt till doms till och med över Gud. Han förlåter våra synder, men om vi inte förlåter oss själva så säger vi ju att Gud har fel! Men Gud tar bort fulplumparna vi sätter på oss själva; Han rätar våra krökta ryggar – och Han sätter dit guldstjärnor istället.


Vi har plågat oss själva länge nog nu! Det är dags att vi helhjärtat tar emot Guds förlåtelse, så att vi kan förlåta oss själva och även andra. Det är början på Guds rike här på jorden. Vi är med och bygger Hans rike här och nu. Himmelriket har sina rötter här hos oss, men det sträcker sig in i evigheten.


Nu är det vår tur att hjälpa Johannes Döparens att bereda vägen för Herren. Låt oss öppna vår dörr och släppa in Guds förlåtelse – helt och hållet! Det är ju Gud som arbetar med oss. Han tankar näring till det frö av Guds rike som vi bär inom oss, så att det fröet kan växa. Låt oss nu göra våra julförberedelser halvdant, släppa vårt dåliga samvete, förlåta oss själva – och bara njuta av adventstiden och julfriden! Himlen är runt hörnet.

Av Lena P - 2 mars 2017 20:30


På söndag är det den första söndagen i fastan, och temat är prövningens stund.


Fastan är en tid då vi faktiskt får tala om det svåra. Under fastetiden vandrar vi med Jesus på hans sista vandring till Jerusalem. Men idag ska vi vandra en annan väg tillsammans också. Vi ska vandra genom Peru, och vi kommer att möta en del vänner, för vi behöver hjälp på vägen. Vi börjar vår vandring på Perus västkust, vid Stilla Havet. I Bibeln brukar vatten vara en symbol för kaos. Det är här det stormar, men det är också här vi möter Jesus, när han går på vattnet, och när han stillar en storm. Vandrar vi österut kommer vi snart till öknen.


Precis som vatten, förekommer även öknar i Bibeln. I öknen ställs vi inför livets realiteter. Här är vi helt skyddslösa, och vi pressas till vårt yttersta. Här blir allting avskalat, och genom att vi inte får en massa andra intryck, blir öknen den plats där vi möter oss själva. Det är en eftertänksamhetens tid, när vi kan fundera över det som är bra och det som är dåligt, både med livet och med oss själva. Så småningom blir det en sorts fasta, en metod för att flytta fokus från sig själv till relationen med Gud och medmänniskan. Vi öppnar ögonen för den här världens lidande. Vi kan välja att avstå från Facebook och istället närma oss människor ansikte mot ansikte. Vi kan avstå från låtsad välvilja och visa riktig omsorg om vår nästa. Vi kan bli medvandrare, inte bara i tron utan också i varandras lidande. När inget annat distraherar kan vi lyssna på andra. Vi kan visa ’ombrydelse’ som min brorsdotter en gång så adekvat uttryckte det. Vi kan se varandra som de människor vi verkligen är, och vi får träna oss på medlidande utan att hamna i ett klämkäckt avfärdande, skuldbeläggande eller förakt. Gud ser allt vårt lidande, och han är fylld av medlidande, för vi har en Gud som vet vad mänskligt lidande innebär. Allt det svåra som det innebär att vara människa har Jesus också upplevt. Ibland är det kanske så att Gud leder oss ut i öknen, därför att det är där vi bäst kan höra honom.


När vi fortsätter österut på vår vandring genom Peru, tar öknen slut, och vi kommer till en av världens mäktigaste bergskedjor, Anderna. Lika skiftande som vädret är uppe i Anderna, lika skiftande kan själva livet vara. Prövningens stund kan drabba oss som en blixt från en klar himmel, och plötsligt ser vi hela bergskedjan breda ut sig. När vi tittar upp mot toppen känns det som en omöjlighet att bestiga berget vi har framför oss. I Anderna finns de höga höjderna som är så svåra att bestiga, därför att syret inte räcker till. Allt vi kan göra är att ta ett steg i taget, men ibland är livet så svårt att vi inte vet hur vi ska orka fortsätta. När hoppet om framtiden förstörs, vänder vi oss inåt, och vi märker inte längre Guds närvaro. Vi tvivlar. Just när vi skulle behöva tron som allra mest, har vi tappat den; den har blivit inkapslad i sorg eller vrede. Men Guds sårbarhet står i förbindelse med vår egen sårbarhet. Då kan vi skicka ut vårt SOS:


Hjälp mig att inte fly smärtan

utan ge mig modet att stanna kvar i den,

både andras och min egen

så att jag anar hur korset och kärleken hör samman. (KG Hammar i En liten bönbok)


Vårt nödrop är en bön, och rätt som det är, ger dörren vika av allt vårt bankande. Den dörr som leder till Mötesrummet, där vi träffar Gud. Även i Bibeln står det ofta just om bergen, de är heliga och att det är den plats där människor möter Gud.


En del av er känner kanske till barnböckerna om björnen Paddington som sägs komma från ”det mörkaste Peru”. I många år funderade jag över vad författaren menade med ”mörkaste Peru”. Men det upptäckte jag en gång, när jag skulle gå från en by till en annan uppe i Anderna – i kompakt mörker. Det var så mörkt att jag inte ens såg var jag satte fötterna. Det blev ett slags vandring i tillit. Jag fick lita på att marken skulle hålla under fötterna. Allt jag kunde göra var att sätta den ena foten framför den andra. Gång på gång. Det är precis så tar man sig upp på ett berg också. Jag läste en bok en gång, skriven av en kvinna som besökt Peru. I boken beskriver hon, hur de som hade lättast att gå uppe på de höga höjderna, tog sin plats bakom dem som hade det allra svårast. Den stöttande närvaron bakom gjorde att de som hade det jobbigast orkade fortsätta framåt, ett steg i taget.


Man får tvivla och till och med vara arg på Gud. Bara i Psaltaren är det många som ropar ut sin förtvivlan och vrede – och sin rädsla. Job ropade också i mörkret – och Jesus. För vet ni vad, man får vara rädd. Det är inget skamfyllt i att känna att man inte klarar av livet. Det är inte vårt fel att vi drabbas av livets svårigheter. Inför Gud får vi vara trasiga. Självklart blir man rädd, för man vet inte om man kan ta sig upp på det där höga berget, där syret bara blir mindre och mindre ju närmare toppen man kommer. Frestelsen blir då självklart att ge upp, och då kan fastan bli att avstå från att ge upp.


Ni som har läst Nalle Puh känner kanske igen det jag ska säga nu. En gång när livet blev riktigt kaotiskt för Puh och Nasse, blev Nasse tvungen att göra något modigt; han blev tvungen att göra något han var väldigt rädd för. Han darrade av skräck, men han gjorde det han måste, för att rädda de andra. Efteråt sa Puh till honom: ”Du darrade bara invärtes, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett mycket Litet Djur.” Det fick Nasse att inse att han faktiskt var Modig. Jag är modig om jag vågar darra. Man kan faktiskt darra sig ända fram till himlen. Vägen till delaktighet med Livet går just genom smärtan. Om man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra når man till slut toppen. Det är mod. För ibland går man nära kanten av stupet. Ibland går man i rasmassor och riskerar att rasa hela vägen ända ner till foten av berget. Och på något märkligt sätt kan man ändå hitta lugnet i det. Ibland kan man få vila i de grönaste dalgångar. En av dem heter faktiskt ”Den heliga dalen”, men jag skulle vilja kalla den för ”Den heliga vilan”.


Berg kan vara väldigt olika svåra att bestiga från olika håll. Det beror på från vilket håll man har turen – eller oturen – att komma ifrån. Men när man väl har nått toppen, får man en utsikt – en överblick – över Guds skapelse som man aldrig hade kunnat drömma om. På andra sidan bergen ser man djungeln, frodig och grön. Man ser livets källa strömma nerför berget, ner i Amazonas som flyter genom världens lunga och ut i havet på andra sidan av den latinamerikanska kontinenten.


Så är vi där igen. I vattnet möter vi kaos. Då behövs en som kan stilla ett vatten. Då behövs en som kan stilla en storm. I öknen möter vi oss själva och lär oss att lyssna till Gud. Uppe på berget möter vi en nådig Gud. Det är ju inte så att Gud är frånvarande i vattnet och öknen. Det är bara det att då är vi så upptagna av oss själva och våra egna rädslor att vi inte märker hans närvaro. Men när vi har skrikit ut all vår sorg och all vår smärta, får Gud plats igen i våra liv. Kanske är det så att vi måste spricka och växa ur den gudsbild vi haft. Vi kanske måste växa i en ny bild av Gud. En Gud som tar inte bort det svåra, men som är hos oss i de ondaste av alla ögonblick. Ofta är det inte förrän i efterhand vi kan se att Gud faktiskt var med och bar oss i vårt lidande. Ibland är det som ser ut som mörker i själva verket ett ljus som är så starkt att det till att börja med gör en helt blind.


När Gud skapade jorden satte han en gräns för vattnet, öknen och bergen. När han skapade ljuset satte han även en gräns för mörkret. När vi avstår från att ge upp, kan fastan också bli en tid av väntan. Väntan i bön. Bön i väntan. Som Margareta Melin skriver i sin dikt ”I det outhärdliga” (i Kärleken en bro):


Min enda uppgift nu

att uthärda, överleva.

Att invänta gryningen.


För även om du slutar tro på Gud, så slutar Han aldrig att tro på dig.




Sv. Ps. 779

Av Lena P - 21 januari 2016 11:00


Och så var det då dags för en betraktelse igen - eller en minipredikan som någon uttryckte det - som jag skrev till en morgonbön:


Gud gör allting nytt

 

Det har blivit nytt år sedan vi var här förra gången. I söndags var temat ”Livets källa”, och jag tänker att det vatten som kommer ur en källa är ständigt nytt – och ändå är det på något märkligt sätt samma vatten. Jag tror att vi alla har en törst efter det nya, även om vi på samma gång kan bli rädda för förändringar. ”Se, jag gör allting nytt”, säger Herren i Uppenbarelseboken, och varje dag ger han oss en ny morgon.

 

Gud ger oss livet i gåva varje morgon, men har vi då någon gengåva som vi kan ge till Gud? Jo, kanske. Nämligen det som vi tycker är allra svårast att ge bort. Det fula, det som vi inte är nöjda med. På kvällen kan vi tänka oss att vi på en whiteboardtavla skriver upp det som har vi har gjort under dagen och som vi inte är nöjda med. Men istället för att själva läsa det vi skrivit och sparka oss där bak och tänka: ”Åh, jag missade…”, ”Tänk om jag inte…” osv, så ger vi tavlan till Gud. På natten medan vi sover läser Gud på whiteboardtavlan, för han förstår att uppskatta värdet av de gåvorna som vi lämnar ifrån oss under sådan vånda. Sedan när vi vaknar på morgonen har Gud – som en städersonal om natten – torkat tavlorna rena så att vi kan få börja om varje morgon. Det är nåd! I Klagovisorna står det: ”Men Herrens nåd tar inte slut…/Varje morgon är den ny.”

 

Gud lyfter oss i håret upp ur våra djupa hjulspår. Med hans hjälp kan vi förändra det som vi inte förmår på egen hand; vi kan skapa nytt. Skapelseprocessen pågår ständigt. Skapelsen var inte någonting som skedde i tidernas begynnelse och sedan var det färdigt. Gud skapar om oss inifrån; våra celler förnyas ständigt, och vi i vår tur är celler i Kristi kropp och medskapare till Gud. Vi skapar om och om igen. Vi skapar oss själva i varje ögonblick, och blir någonting fel så kan vi ändra på det; vi kan ändra kurs.

 

Även om allt blir sig likt till det yttre, så förnyar vi vår insida; vi förändras som människor. Vid det här laget är jag säkert minst: ”Lena version 10.0”

 

 


Av Lena P - 10 december 2015 19:00


Den här predikan håller jag i en kvällsmässa just precis nu i samma ögonblick som den läggs ut på bloggen:


På söndag är det tredje advent, och temat är Bana väg för Herren. Johannes Döparen kallas ofta för vägröjaren. Det var ju han som gick före och banade väg för Jesus. Det var hans uppgift att peka på och förbereda folket för Messias, som skulle komma efter honom. Det behövdes alltså en förberedelsetid innan Jesus kom till världen, och nu i advent handlar det om din förberedelse inför Jesu ankomst. Nu är det din uppgift att bana väg för Herren. Han som en gång kom till världen vill komma även till ditt hjärta.

 

Vad gör vi då när det finns hinder på vägen? Jo, vi skickar så klart dit någon som kan röja. Om det t ex har snöat, skickar vi ut folk som kan ploga. Men nu gäller det att ta bort de hinder som finns för att Guds rike ska kunna uppstå på jorden. I det här fallet handlar det inte om att röja bort rent fysiska hinder utan om att rensa vägen till – och från – våra hjärtan. Att bana väg för Gud är att skapa utrymme för Gud, och det gör vi genom att rensa bort gammalt skräp ur våra hjärtan. Det är livet som är vägen, och vägen är ständigt ny. Vi är ständigt på väg. Faktum är att vi lever i en konstant förändring. Just förändring är en av de stora stressfaktorerna i livet, och när vi är stressade är det väldigt lätt att tappa riktningen. Ibland känns kanske terrängen oländig, och vi tvivlar på att vi ska kunna bana väg där. Vi ska inte inbilla oss att det är helt lätt, men det är då vi får lita på att Gud röjer vägen från sitt håll; vi får lita på att vi inte är ensamma.

 

Att bana väg för Herren handlar mycket om att se varandra. Budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” handlar om att bryta självcentreringen och inkröktheten som vi människor så lätt hamnar i. Gud är alltid på väg, genom dig – och genom andra. När vi öppnar våra hjärtan, det är då vi kan känna. Att känna är att vara sårbar, men det är bara i sårbarheten och svagheten som mod kan födas. Men tyvärr är det så att människor blir väldigt obekväma och rädda när man är öppen med sin sårbarhet. Vi ser svagheten som en defekt, som något att skämmas över, men som Paulus säger i andra Korintierbrevet är det så att just ” svagheten blir kraften störst”. I mötet mellan en sårbar människa och en annan, där verkar Gud; där blir man hel. Gud är som närmast när vi är som svagast. När vi vågar möta andra utifrån vår egen sårbarhet så det händer något med oss. Gud är med oss, och vi börjar läka. Många döljer medvetet sin sårbarhet och visar den inte. Men om vi vågar visa oss sårbara, börjar vi läka. Gud har i sin klokhet gjort så att vi behöver varandra för att bli hela. Och på så vis kan vi faktiskt utföra under både för andra och för oss själva. Vi kan påbörja läkningen.

 

Själv har jag gått in i väggen. Jag brände ut mig på att dygnet runt ta hand om mina två funktionshindrade barn. Dessutom har jag blivit multisjuk. Hur ska man kunna bana väg för Herren när man inte ens kan bana väg för sig själv? kan man ju undra då. Men jag har hittat en väg. Här står jag och är sårbar. När vi möter en annan människa utifrån vår egen inre smärta, det är då det blir äkta möten mellan äkta människor, och den kärleken som uppstår i de mötena är transformerande. Kärlek handlar först och främst om tillit, att våga vara sårbar inför en annan människa. Bara den som tagit risken att vara sårbar kan respektera en annan människas sårbarhet, men någon måste ju våga börja. Nu har jag gjort det, och din och min berättelse kan vara det som låser upp en annan människas fångenskap i sig själv. Människans styrka föds i svagheten och blir till i mötet, i det äkta mötet, med en annan människa. Vi kan helt enkelt inte hitta vägen, och vi kan inte röja den, ensamma. Vi behöver varandra. I vår sårbarhet är vi jämlika. Vi behöver öppna oss, inte bara för vår egen sårbarhet utan även för varandras. Jesus var alltid lyhörd för människors sårbarhet – och även för sin egen. Sårbarheten öppnar människors hjärtan och det är den vägen vi behöver bana för Herren. Det är i vår sårbarhet som Jesus kan födas i våra brustna hjärtan.

 

När Jesus dog på korset brast förhänget i templet mitt itu, dvs han öppnade vägen direkt till Gud, precis som vi banar vägen för Gud till våra hjärtan när vi öppnar dem. Jesus uppmanar oss att ta emot Guds rike som ett barn, och är det någonting barn har så är det öppna hjärtan. Där två av oss möts i sårbarhet, där finns Gud. Hans ende son dog på korset; han vet vad sårbarhet vill säga. Låt oss se varandra och se Jesu lidande i andra. Ja, se Kristus i våra medmänniskor! Låt oss tänka på varandra som nyfödda bebisar, lika värnlösa som jesusbarnet var i krubban. Då mjuknar våra hjärtan.

 

Istället för att önska varandra god jul, skulle vi nu till jul kunna säga till varandra: Må Kristus födas inom dig!

 

Jesus var sårbar.

Jag är sårbar.

Är du?


 

Av Lena P - 13 oktober 2015 10:07


Direkt när jag först hörde talas om Frälsarkransen kände jag mig lockad och skaffade mig en, en som man köpte ihop med en bok. Senare skaffade jag fler böcker om Frälsarkrasen och läste lite här och lite där.


Frälsarkransen följde mig mer och mer men ändå kunde jag inte riktigt komma den nära trots en stor längtan och trots att jag oftast har den med mig, inte på mig utan i väskan.


Häromveckan trillade jag på ett bananskal in i en samtalsgrupp runt Frälsarkransen, och det första tillfället pratade vi om jagpärlan. Hemma tillkom så en dikt om just jagpärlan och dess plats i Frälsarkransen:


Mellan mig och Gud
Tystnaden.
Ty endast i tystnaden kan jag höra
Hans viskningar.
Mellan mig och Jesus
Ingenting.
I dopet är jag hans.


Jag lade in dikten i gruppen Frälsarkransen på Facebook och vips blev jag tillfrågad av Verbum om de fick publicera min dikt på deras blogg om Frälsarkransen, vilket gladde mig oerhört: https://fralsarkransen.wordpress.com/2015/10/09/jagparlan-en-dikt-av-lena-posselwhite/



Av Lena P - 11 juli 2015 16:32


Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":


"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

 

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

 

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

 

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

 

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

 

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."

 

 

Av Lena P - 5 maj 2015 10:29


Har ni tänkt på att ordet "lovsång" bara är ett par bokstäver ifrån engelskans "love song". Det är alltså kärlekssånger vi sjunger när vi sjunger lovsånger.



Av Lena P - 26 januari 2015 15:18


För ett par år sedan läste jag en liten bok som heter Den goda ensamheten och som är skriven av Inga-Märtha Ericsson. Jag vill dela med mig några bra och tänkvärda citat från boken:


"Varför dör Jesus? För att dela varje människas smygande skräck inför den yttersta ensamheten."


"Den som vågat möta sin ensamhet och funnit sin inre trygghet kan leva nära andra människor utan att klamra sig fast vid dem. Den som har trygga relationer till andra människor vågar gå in i ensamheten."


Men vi kan också behöva varandra:


"Vi kan behöva hjälp både i bön och samtal för att våga tro att Gud möter oss med nåd och att vi får vara hans barn trots allt."


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards