Fann den här fina texten i en bok med keltiska böner och välsignelser, här i svensk översättning:

Ofta önskar jag att jag vore lite äldre.

Jag tröttnar på allvaret; på de små fälten;

på denna ruvande ö.

Jag längtar att slippa pliktens tyngd

och att få del av ett rikare liv.

O du, som är vishet och medömkan,

lös mig från längtans herravälde.

Hjälp mig att finna förnöjelse

i att acceptera det som är min uppgift:

I vänliga blickar, i väl utfört arbete;

i förtroendets stillhet, och mest av allt,

i medvetandet om din närvaro i min ande.

Häromdagen köpte jag Nya Testamentet med Psaltaren i fickformat - så lätt och smidig att ta med sig. Jag slog upp boken på måfå och hamnade på psalm nr 69 i Psaltaren.

Rädda mig, Gud!

Vattnet når mig till halsen.

Jag har sjunkit ner i bottenlös dy

och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten,

strömmen vill dra ner mig.

Jag har ropat mig trött,

min strupe är hel.

Mina ögon värker,

jag har väntat länge på min Gud.

~ Ps 69:2-4

Tänk bara vad Psaltaren är full med böner! Och väldigt olika sorters böner dessutom. Det finns en för alla smaker.

Jag tycker, och har alltid tyckt, att det är viktigt med solidaritet. Inte bara för att jag är kristen utan det har jag tyckt ända sedan jag var barn, och jag har inte vuxit upp i ett kristet hem, så det här med tro har kommit långt senare för min del. 

Jag hittade ett fint citat i Bibeln om just solidaritet:

Nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

~ 2 Kor 8:14-15

Så ska det vara, tycker jag, men jag undrar när mänskligheten ska börja leva upp till det. Det känns väldigt fjärran tyvärr, men det hindrar inte mig från att jobba för det och att hoppas.

Jag brukade ha väldigt svårt att komma överens med treenigheten, för jag tyckte att det rimmade illa med en Gud. Först var det en präst som sa åt mig att skippa tanken på treenigheten, och det kändes väldigt befriande så det gjorde jag. Så småningom började jag grubbla över treeenigheten igen, och då var det en annan präst som förklarade den så här:

Gud har skapat allting

Jesus var Gud här på jorden

Den helige Anden är den som kan hjälpa här och nu

Och för mig blev det klockrent:

Gud = perfekt

Jesus = imperfekt

Helige Ande = presens

Det är som att ta tema på ett verb: Skapa, skapade, skapat. Språkvetaren i mig jublar.

Följande citat tycker jag säger allt om vad Gud är. Det är skrivet av mannen som skrivit bokserien som började med Samtal med Gud:

Därför att de flesta människor försöker definiera sig själva, känner de flesta att det är viktigt att på något sätt definiera Gud. Det skulle inte vara så illa om det inte vore för att de flesta människor också behöver tro att deras definitioner av Gud är de enda som är korrekta. Och ändå har svaret på mysteriet om vem Gud är funnits mitt framför oss hela tiden. Gud är... allting. (Min översättning)

~ Neale Donald Walsch

Förut tänkte jag bara på psalmer som psalmer. Det var något man sjöng i kyrkan, och jag som inte är speciellt musikalisk har alltid haft fullt sjå att försöka hänga med och sjunga melodin någorlunda rätt.

Men nu har det hänt något. Jag har tittat igenom hela psalmboken, och där finns fantastiskt fin poesi. Dessutom kan man använda många av psalmerna i Svenska Psalmboken som böner. Jag fastnade nyligen för psalm nr 646 som har blivit en av mina favoritböner:

Grip du mig, helige Ande, / drabba mig, låga klar.

Visa vägens riktning, / ge mina frågor svar.

Rör vid mig, helige Ande, / rör vid mitt dolda jag.

Lär mig tro att Jesus / leder mig varje dag.

Sporra mig, helige Ande, / gör du mig trygg och fri.

Ge mig tjänst och ansvar, / låt mig till glädje bli.

Upplys mig, helige Ande, / så att jag kan förstå:

också nu gör Herren / det som han gjorde då.

Jag har en uppgift att fylla, / Kristus har bruk för mig!

Därför, helige Ande, / vill jag nu tacka dig.

Jag har engagerat mig ideellt i Svenska Kyrkan, både som gudstjänstvärd och som ledare för en samtalsgrupp. Nu har jag dessutom hittat de här spännande sidorna: http://www.svenskakyrkan.se/omoss/volontar-och-ideellt-arbete och http://www.volontarbyran.org/svenskakyrkan/.

Jag skulle vilja pusha lite för det här med ideellt arbete. Alla mår bra av att hjälpa andra och göra en insats. Det har till och med den s k lyckoforskningen konstaterat. Gå gärna in på hemsidorna och se om du hittar något du kan hjälpa till med. Eller hitta på något själv som du kan hjälpa församlingen med. Gör skillnad!

Nu har det som jag kallar för positivismrörelsen även nått Facebook. Alla skriver tre positiva saker om dagen på sin statusrad och skickar vidare till åtminstone två av sina vänner. Jag fick också en sådan inbjudan, men jag valde att avstå, för jag tycker att det vilar något osunt över det hela. Inte det att vara positiv i sig, men just att låtsas vara det, fast ens tillvaro i själva verket håller på att krackelera.

Redan i Gamla Testamentet står det om detta:

Alla, profet som gäst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger: "Allt är väl, allt är väl!" men allt är inte väl.

~ Jer 6:13-14

Och här kommer samma budskap i en modernare - och mer förklarande - variant:

"En människa som för en kamp med livet, må den vara tillfällig eller långdragen, ytlig eller djup, som upplever, smärta, stress eller oro, eller att livet gör illa, och som hela tiden får signaler utifrån om att det inte är okej att uttrycka den inför andra, blir belagd med en skuldbörda för att det den känner och upplever är "fel", att hennes upplevelser och känslor inte är accepterade eller legitima. Dessa signaler blir ett normerande maktspråk som kryper livsutrymmet för den som lider, och kväver den röst och de uttryck som människa behöver i sin process. Det blir ytterligare en pålaga i det som redan känns tungt.

Det talas mycket om att "våga" vara positiv. Jag har väldigt svårt att tro att en människa som uttrycker genuin livssmärta gör det för att den är "rädd" för att vara glad och harmonisk. Det är som att säga att det är ditt eget fel att ditt liv är smärtsamt och om du bara förstod att tänka glada tankar så skulle lidandet försvinna. Att tvingas tränga bort det som gör ont skapar bara mer lidande. För många handlar inte lidandet om enbart tankemönster, utan om genuina svårigheter som de tvingas leva med och hantera från dag till dag. Saker som gör livet till en kamp där glädjen hela tiden måste erövras, något som tar enormt med kraft om man befinner sig i underläge. Alla har inte samma förutsättningar att hjälpa sig själva till glädje. Alla fungerar inte på samma sätt. Många bär på sår som inte syns på ytan och som också i många fall är dolda för den som erfar och känner dem. Att då stänga för möjligheten att uttrycka dem, att ta fram dem i ljuset och titta på dem, vrida och vända på dem tillsammans med andra, söka gemensamma erfarenheter och insikter för att komma vidare, upp ur smärtan och nå läkning och befrielse, är att göra illa. Att bombarderas med positivitet och ryck-upp-dig-mentalitet kan vara direkt kontraproduktivt för en människa som har begränsade möjligheter och vägar att ta sig ur sin situation. Det skapar en pålagd skuld för sin egen situation, för att man inte orkar vara glad och positiv, oavsett hur livet ser ut. Livet är inte bara glädje. Det är en ständig process, ett växande, där alla aspekter av det mänskliga måste få utrymme att finnas till, uttryckas, bearbetas. Jag vill vända på det och säga att de som stänger och ständigt flyr från det svåra, från motståndet och de komplexa och svåra frågeställningarna i livet, bär på en rädsla för vad det innebär att vara människa. Och det är helt okej att göra det valet, men det är inte okej att tvinga andra människor att göra detsamma.

Jag är medveten om att det finns de människor som fasntar i den lidandes identitet, söker det för att kunna få bekräftelse, som medvetet eller undermedvetet utnyttjar det i sina relationer eller kommunikation med omgivningen. Men jag är övertygad om att de är i minoritet. Och dessa människor kommer sannolikt inte att vara mottagliga för en förenklad "tänk positivt"-retorik i vilket fall som helst. För de som faktiskt bär på genuin livssmärta  och behöver få släppa fram den för att bearbeta och läka, är den i många fall provocerande. Vi behöver alla glädje i våra liv för att balansera det som är mörkt och svårt, men den kan inte skapas genom att inte låtsas om det svåra, djupa och komplexa. Vi behöver insikt i alla aspekter av oss själva för att växa och läka, och för att nå dig behöver även den mörkare delen av vår inre värld få utrymme att behandlas tillsammans med varandra, i en gemensam dialog. Att kalla allt som har med det dunkla, dolda djupet i människan för negativitet eller gnäll är att göra både sig själv och sina medmänniskor en otjänst..."

~ Martin Lundmark

Tack Martin Lundmark för den kloka texten!