Alla inlägg under mars 2017

Av Lena P - 2 mars 2017 20:30


På söndag är det den första söndagen i fastan, och temat är prövningens stund.


Fastan är en tid då vi faktiskt får tala om det svåra. Under fastetiden vandrar vi med Jesus på hans sista vandring till Jerusalem. Men idag ska vi vandra en annan väg tillsammans också. Vi ska vandra genom Peru, och vi kommer att möta en del vänner, för vi behöver hjälp på vägen. Vi börjar vår vandring på Perus västkust, vid Stilla Havet. I Bibeln brukar vatten vara en symbol för kaos. Det är här det stormar, men det är också här vi möter Jesus, när han går på vattnet, och när han stillar en storm. Vandrar vi österut kommer vi snart till öknen.


Precis som vatten, förekommer även öknar i Bibeln. I öknen ställs vi inför livets realiteter. Här är vi helt skyddslösa, och vi pressas till vårt yttersta. Här blir allting avskalat, och genom att vi inte får en massa andra intryck, blir öknen den plats där vi möter oss själva. Det är en eftertänksamhetens tid, när vi kan fundera över det som är bra och det som är dåligt, både med livet och med oss själva. Så småningom blir det en sorts fasta, en metod för att flytta fokus från sig själv till relationen med Gud och medmänniskan. Vi öppnar ögonen för den här världens lidande. Vi kan välja att avstå från Facebook och istället närma oss människor ansikte mot ansikte. Vi kan avstå från låtsad välvilja och visa riktig omsorg om vår nästa. Vi kan bli medvandrare, inte bara i tron utan också i varandras lidande. När inget annat distraherar kan vi lyssna på andra. Vi kan visa ’ombrydelse’ som min brorsdotter en gång så adekvat uttryckte det. Vi kan se varandra som de människor vi verkligen är, och vi får träna oss på medlidande utan att hamna i ett klämkäckt avfärdande, skuldbeläggande eller förakt. Gud ser allt vårt lidande, och han är fylld av medlidande, för vi har en Gud som vet vad mänskligt lidande innebär. Allt det svåra som det innebär att vara människa har Jesus också upplevt. Ibland är det kanske så att Gud leder oss ut i öknen, därför att det är där vi bäst kan höra honom.


När vi fortsätter österut på vår vandring genom Peru, tar öknen slut, och vi kommer till en av världens mäktigaste bergskedjor, Anderna. Lika skiftande som vädret är uppe i Anderna, lika skiftande kan själva livet vara. Prövningens stund kan drabba oss som en blixt från en klar himmel, och plötsligt ser vi hela bergskedjan breda ut sig. När vi tittar upp mot toppen känns det som en omöjlighet att bestiga berget vi har framför oss. I Anderna finns de höga höjderna som är så svåra att bestiga, därför att syret inte räcker till. Allt vi kan göra är att ta ett steg i taget, men ibland är livet så svårt att vi inte vet hur vi ska orka fortsätta. När hoppet om framtiden förstörs, vänder vi oss inåt, och vi märker inte längre Guds närvaro. Vi tvivlar. Just när vi skulle behöva tron som allra mest, har vi tappat den; den har blivit inkapslad i sorg eller vrede. Men Guds sårbarhet står i förbindelse med vår egen sårbarhet. Då kan vi skicka ut vårt SOS:


Hjälp mig att inte fly smärtan

utan ge mig modet att stanna kvar i den,

både andras och min egen

så att jag anar hur korset och kärleken hör samman. (KG Hammar i En liten bönbok)


Vårt nödrop är en bön, och rätt som det är, ger dörren vika av allt vårt bankande. Den dörr som leder till Mötesrummet, där vi träffar Gud. Även i Bibeln står det ofta just om bergen, de är heliga och att det är den plats där människor möter Gud.


En del av er känner kanske till barnböckerna om björnen Paddington som sägs komma från ”det mörkaste Peru”. I många år funderade jag över vad författaren menade med ”mörkaste Peru”. Men det upptäckte jag en gång, när jag skulle gå från en by till en annan uppe i Anderna – i kompakt mörker. Det var så mörkt att jag inte ens såg var jag satte fötterna. Det blev ett slags vandring i tillit. Jag fick lita på att marken skulle hålla under fötterna. Allt jag kunde göra var att sätta den ena foten framför den andra. Gång på gång. Det är precis så tar man sig upp på ett berg också. Jag läste en bok en gång, skriven av en kvinna som besökt Peru. I boken beskriver hon, hur de som hade lättast att gå uppe på de höga höjderna, tog sin plats bakom dem som hade det allra svårast. Den stöttande närvaron bakom gjorde att de som hade det jobbigast orkade fortsätta framåt, ett steg i taget.


Man får tvivla och till och med vara arg på Gud. Bara i Psaltaren är det många som ropar ut sin förtvivlan och vrede – och sin rädsla. Job ropade också i mörkret – och Jesus. För vet ni vad, man får vara rädd. Det är inget skamfyllt i att känna att man inte klarar av livet. Det är inte vårt fel att vi drabbas av livets svårigheter. Inför Gud får vi vara trasiga. Självklart blir man rädd, för man vet inte om man kan ta sig upp på det där höga berget, där syret bara blir mindre och mindre ju närmare toppen man kommer. Frestelsen blir då självklart att ge upp, och då kan fastan bli att avstå från att ge upp.


Ni som har läst Nalle Puh känner kanske igen det jag ska säga nu. En gång när livet blev riktigt kaotiskt för Puh och Nasse, blev Nasse tvungen att göra något modigt; han blev tvungen att göra något han var väldigt rädd för. Han darrade av skräck, men han gjorde det han måste, för att rädda de andra. Efteråt sa Puh till honom: ”Du darrade bara invärtes, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett mycket Litet Djur.” Det fick Nasse att inse att han faktiskt var Modig. Jag är modig om jag vågar darra. Man kan faktiskt darra sig ända fram till himlen. Vägen till delaktighet med Livet går just genom smärtan. Om man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra når man till slut toppen. Det är mod. För ibland går man nära kanten av stupet. Ibland går man i rasmassor och riskerar att rasa hela vägen ända ner till foten av berget. Och på något märkligt sätt kan man ändå hitta lugnet i det. Ibland kan man få vila i de grönaste dalgångar. En av dem heter faktiskt ”Den heliga dalen”, men jag skulle vilja kalla den för ”Den heliga vilan”.


Berg kan vara väldigt olika svåra att bestiga från olika håll. Det beror på från vilket håll man har turen – eller oturen – att komma ifrån. Men när man väl har nått toppen, får man en utsikt – en överblick – över Guds skapelse som man aldrig hade kunnat drömma om. På andra sidan bergen ser man djungeln, frodig och grön. Man ser livets källa strömma nerför berget, ner i Amazonas som flyter genom världens lunga och ut i havet på andra sidan av den latinamerikanska kontinenten.


Så är vi där igen. I vattnet möter vi kaos. Då behövs en som kan stilla ett vatten. Då behövs en som kan stilla en storm. I öknen möter vi oss själva och lär oss att lyssna till Gud. Uppe på berget möter vi en nådig Gud. Det är ju inte så att Gud är frånvarande i vattnet och öknen. Det är bara det att då är vi så upptagna av oss själva och våra egna rädslor att vi inte märker hans närvaro. Men när vi har skrikit ut all vår sorg och all vår smärta, får Gud plats igen i våra liv. Kanske är det så att vi måste spricka och växa ur den gudsbild vi haft. Vi kanske måste växa i en ny bild av Gud. En Gud som tar inte bort det svåra, men som är hos oss i de ondaste av alla ögonblick. Ofta är det inte förrän i efterhand vi kan se att Gud faktiskt var med och bar oss i vårt lidande. Ibland är det som ser ut som mörker i själva verket ett ljus som är så starkt att det till att börja med gör en helt blind.


När Gud skapade jorden satte han en gräns för vattnet, öknen och bergen. När han skapade ljuset satte han även en gräns för mörkret. När vi avstår från att ge upp, kan fastan också bli en tid av väntan. Väntan i bön. Bön i väntan. Som Margareta Melin skriver i sin dikt ”I det outhärdliga” (i Kärleken en bro):


Min enda uppgift nu

att uthärda, överleva.

Att invänta gryningen.


För även om du slutar tro på Gud, så slutar Han aldrig att tro på dig.




Sv. Ps. 779

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards