Inlägg publicerade under kategorin Citat

Av Lena P - 10 november 2016 11:00


I söndags var temat ”vårt evighetshopp”, så jag tänkte prata lite om hopp. När man tänker på triaden tro, hopp och kärlek kan det ligga nära till hands att tänka på symbolerna för de tre orden: ett kors, ett ankare och ett hjärta. Förr fungerade inte alls hoppets symbol för mig. Jag såg ankaret som en boja som håller en kvar på samma plats och som gör att man inte kan få till stånd någon förändring. Och ibland är det kanske just en förändring av något slag som behövs, för att vi ska kunna hoppas.


Vad är det då vi gör när vi hoppas? Jo, vi hoppar ju lite grann ut i det okända, så min symbol för hoppet blev istället en delfin som hoppar i vattnet – så där som delfiner gör. Ibland behöver vi våga göra det där hoppet och släppa fram smärtan – eller släppa ut den – för att få plats med hoppet. När vi släpper ut sorgen och smärtan över de – eller det – som har dött ifrån oss, kan vi passa på att släppa ut all annan smärta och frustration också. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, diktade Karin Boye, men hennes dikt slutar så här hoppingivande:


glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.


Nuet, den här sekunden, är vårt ögonblick av evigheten. Det är bara i nuet vi kan agera. Men vi kan längta framåt – eller fasa för framtiden. Och vi kan alltid hoppas. När det känns som att Gud är som allra längst bort från oss, går Jesus vid vår sida, men inför de svåraste stunderna i livet prövas vårt hopp. Ibland kan vi inte göra så mycket mer än att konstatera ”Så här är det just nu”, och så får vi stilla oss och vänta. Vänta på att murar ska falla – de murar som vi själva byggt upp mellan oss och Gud, trots att vi egentligen vill vara så nära. Ibland vill vi styra över vår relation till Gud, men vi behöver lämna utrymme för Honom att göra på Hans sätt, inte vårt. Det gamla måste dö för att det nya ska kunna tränga fram.


”På samma sätt som graven öppnade sig för den uppståndne Jesus, gror frön, brister knoppar och växer liv” (Tradition och liv av Martin Modéus). Vi sår frön i ett evigt kretslopp. Gud sår frön av tro och hopp i oss, som vi i vår tur kan ge vidare. Genom årtusendena strålar Jesu ord ut hopp och ljus som får frön att gro. Gud är en Gud som bryr sig om alla, och Han tröstar oss (2 Kor. 1:3-4) så att vi ska kunna fungera som ett ställföreträdande hopp åt varandra.


”Detta hopp är vår själs ankare” står det i Hebréerbrevet (10:23), och numera funkar bilden av hoppet som ankare för mig. Gud förankrar min tro med hoppet han ger mig; han ger mig rötter att växa ur och en förvissning om att man kan hitta hoppet på de mest oväntade ställen. Hopp hör ihop med tillit, och tillit är ett ord att lita på; det blir likadant vare sig man läser det framlänges eller baklänges.


#hopp

ANNONS
Av Lena P - 10 januari 2015 16:34


Jag blev nyligen av en god vän rekommenderad att läsa boken Det blå arkivet - liten bok om liv och död av Lars H Gustafsson, och det har jag sannerligen inte ångrat. Faktum är att jag säkert kommer att återvända till boken. Det är ingen bok man nödvändigtvis måste läsa från pärm tlll pärm - fast det gjorde jag - utan varje kapitel har mer eller mindre sitt tema, och man kan läsa en bit i taget precis när man vill.


Här är ett litet citat jag vill delge er:


"Utgångspunkten för Armstrong har varit Den gyllene regeln, i den kristna versionen känd från Jesu bergspredikan: 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem' (Matt 7:12). Det är en regel som finns i alla de stora världsreligionerna, om än lite olika forumlerad. Armstrong ser den som den bärande principen i all religionsutövning. Det räcker inte med ett antal trosdoktriner. Om vi ska komma i kontakt med Gud måste vi handla. Först när vi möter en annan människa med inlevelse och kärlek, oavsett vem hon är eller varifrån hon kommer, kan vi ana vem Gud är. Och vår medkänsla får aldrig begränsas till vår egen grupp, våra egna trosfränder - den måste gälla alla."


Så skriver Gustafsson i sin bok, och jag kan bara instämma.


 



ANNONS
Av Lena P - 23 september 2014 08:00


I söndags var det den 14:e söndagen efter Trefaldighet, och temat var: Enheten i Kristus. I boken Vindens barn har Margareta Melin skrivit följande ord som jag tycker passar så väl in nu efter valet, då det blev klart att SD fick så många röster:


Enheten finns - vår uppgift är att finna den. Allt är ett, framsprunget ur samma källa. Alla färger emanerar ur samma ljus, alla ljud föds ur samma tystnad. Problemet är vår oförmåga att se igenom mångfalden till enheten.


Ett återkommande misstag i all enhetssträvan är likriktningen. Man håller ihop en grupp, ett samfnd, ett samhälle genom att utradera individers och minoriteters särart. Att höra ihop blir liktydigt med att vara lika, tycka, tänka, klä sig lika - och att utesluta dem som avviker från mönstret. Allt som hålls samman på bekostnad av mångfald och frihet är dock dömt att sönderfalla med tiden.


Det finns två i grunden olika sätt att hålla ihop en gemenskap: antingen genom gränser som alla ska hålla sig innanför eller genom ett centrum som alla utgår ifrån.


 


Av Lena P - 21 augusti 2014 17:22


Det talas och frågas ofta om Guds allsmäktighet. Jag har just läst Handbok i Livets Konst av Epiktetos. Det står bl a att Epiktetos svarade så här på en fråga om just det:


"Någon frågade honom, hur det kunde ådagaläggas att gudomen ser alla ens handlingar. Han svarade:


Anser du inte att alla delar av världsalltet stå i förbindelse med varandra? Det anser jag.


Ja, du ser ju till exempel, huru växterna förhålla sig: liksom på en guds befallning, som skulle säga till dem: 'blomma!' så blomma de; 'grönska!' så grönska de; 'sätten frukt!' så sätter de frukt; 'mognen!' så mogna de; 'fällen löven!' så fälla de dem... Då månen tilltar eller avtar, då solen stiger eller sjunker, inträffa ju motsvarande förändringar hos de jordiska företeelserna? Då nu allt levande och själva våra kroppar sålunda stå i föbindelse och växelverkan med det hela, skulle då icke våra själar göra det så mycket mera? Själarna äro ju till den grad förbundna och förenade med gudomen, att de äro manifesterade delar därav; måste icke då varje deras rörelse, såsom inneboende i och sammanvuxen med gudomens väsen, förnimmas av denna? Nåväl, du själv förmår ju anställa betraktelser över den gudomliga världsordningen och alla gudomliga ting, och på samma gång erfara tusentals sinnesförnimmelser av de yttre tingen; på samma gång tänka, bejaka och förneka; du hyser inom dig oräkneliga mångskiftande sinnesbilder, som du bevarar inom ditt psyke; utgående från föreställningarna om med varandra likartade företeelser, kommer du till abstraktioner; du hyser i ditt minne de konstrikaste idéförbindelser och bevarar minnet av tusentals föremål. Skulle då gudomen inte mäkta övervaka allt och leva med i allt och så att säga ingjuta sig i allt? Solen mäktar ju genomstråla en så väldig del av världsalltet: förmörkade bli ju endst de delar, som skuggas av fasta kroppar; och den som har danat solen - vilken dock endast är en omätligt liten del av världsalltet - han skulle inte kunna förnimma allt?"


  


Av Lena P - 9 juni 2014 15:46


Jag tycker, och har alltid tyckt, att det är viktigt med solidaritet. Inte bara för att jag är kristen utan det har jag tyckt ända sedan jag var barn, och jag har inte vuxit upp i ett kristet hem, så det här med tro har kommit långt senare för min del. 


Jag hittade ett fint citat i Bibeln om just solidaritet:


Nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

~ 2 Kor 8:14-15


Så ska det vara, tycker jag, men jag undrar när mänskligheten ska börja leva upp till det. Det känns väldigt fjärran tyvärr, men det hindrar inte mig från att jobba för det och att hoppas.


 

Av Lena P - 12 maj 2014 12:24


"Utan tårar kan ingen bli frälst. Under Andens ledning uppstår insikt i den personliga verkligheten och en het längtan efter Gud. Insikten och längtan behöver tårarnas språk. Det tårfyllda ögat ser längre in i Guds värld än den vetenskapliga blicken."
 
Så skriver Peter Halldorf, och jag tänker att det är väldigt goda nyheter för mig som är en gråterska av stora mått. Han skriver också att:
 
"Tårarna är tecknet på att Gud varit på besök... Sett ur Guds perspektiv är tårarna viktiga för varje människa.
 
Enligt Peter Halldorf väcker tårar kärlek och medkänsa till andra. Att gråta är att låta sig beröras av världens smärta. Tårar är en gåva från Gud och den som får gåvan gråter med alla och för alla, och som en av dem alla.
 
Tårar är också ett tecken på förundran... ett gensvar på en oväntad erfarenhet som övergår all beskrivning.
 
- Tårar och förundran hör samman. Det förhärdade hjärtat består inte så mycket i utstuderad ondska som i förlusten av förmåga att förundras, säger Peter
 
På samma sätt kan tårar vara ett tecken på förkrosselse.
 

– Förkrosselsen är en smärta som drabbar människan, ett styng i hjärtat när hon ställs inför sanningen om sig själv och inte kan slippa undan.


Och detta är inte att förväxla med tårar som bygger på besvikelse, självömkan eller sentimentalitet, menar han.


– Den gråt som enbart är ett beklagande över den egna oförmögenheten är en återvändsgränd i själen. Det är skillnad mellan att sakligt "veta" att man gjort fel och att erfara en genuin ånger över det fel man begått.


[...]


Och det är här blicken renas, i "tårarnas dop". Tårar är något som hör hemma i bönelivet, och förlusten av tårar i det andliga livet kan vara ett tecken på högmod, menar Peter.


– Alltför få kristna har förstått radikaliteten i Paulus ord: "i svagheten blir kraften störst". Ofullkomligheten är den enda möjliga vägen till sann andlig mognad, och denna ofullkomlighet bor i våra tårar, säger Peter Halldorf.


Tårar signalerar skörhet, sårbarhet och brustenhet. Själva motsatsen till allt som förknippas med styrka.

– Men det är genom de sönderslagna fönstren som Anden träder in i våra liv för att uppenbara Guds oerhörda kraft."


Jag är oerhört tacksam för min gråt, och jag tänker att det är något väldigt vackert med tårar.


Här är länken om du vill läsa hela artikeln: http://m.dagen.se/vardag/peter-halldorf-ofullkomligheten-bor-i-vara-tarar/


 © Vågrörelser



Av Lena P - 17 april 2014 11:49


Den här texten har jag lånat av Annika Stacke, församlingspräst i Lammhult. Jag tyckte den var så bra så jag ville dela med mig av den.


Äppelkärnan är liten och obetydlig, och tappar man den på marken, så är den svår att hitta igen. Under årens lopp har vi alla kastat bort tiotusentals äppelkärnor, då vi ätit upp fruktköttet.


Men denna lilla kärna är bärare av en oerhörd potential. Planterar jag den i marken, ser till att den får fukt och värme, och håller ogräset borta, så kommer den att gro, spria och sakta, men säkert, kkommer den att växa. Det tar lång tid, men så småningom är den ett stort träd. Trädet liknar inte alls kärnan, men de har samma DNA.uppsättning


När jag möter medmänniskor i mitt arbete som präst, brukar jag tänka på den process som utvecklar äppelkärnan till ett fullvuxet träd. Vissa människor är trosstarka och frimodiga, likt ett träd som ger frukt. Andra känner sig mera osäkra på sin tro, som en planta några centimeter över marken, och man vet inte vad det är för någon sorts växt. Andra åter säger sig inte ha någon tro, som en kärna som inte börjat gro.


Det viktiga är DNA-uppsättningen. Oavsett om det är ett fullvuxet träd eller spirande grön stjälk, eller "bara" en kärna, så bär vårt livs äppelkärna på det andliga DNA, som är det eviga liv som Gud lagt ned i oss människor.


När du äter ditt nästa äpple, spara gärna en äppelkärna och lägg den i din plånbok!


 

Av Lena P - 14 januari 2014 13:21


Jag har precis läst K G Hammars bok Fred är en väg till fred. I ett kapitel som heter "Freden som växer inifrån - fredens spirirualitet" skriver han:


"En fredens spiritualitet är inklusiv. Den vill inkludera alla relationer, alla levande och allt framtida liv. De tre tomma stolarnas spiritualitet: de fattiga, kommande generationer och de hotade arternas tysta närvaro när vi gör våra val. De tre tomma stolarna är en bild för närvaron i styrelserum där beslut fattas med avgöran betydelse för dem som är frånvarande. Två av stolarna kommer alltid att vara tomma; de hotade arternas och kommande generationers. Här måste vår inlevelseförmåga tänjas till det yttersta. Den tredje stolen, de fattigas stol, är nästan alltid tom när avgörande beslut fattas med avgörande betydelse för jordens framtid."


Och jag tänker som han att hur ska vi någonsin kunna få fred på jorden, hur ska vi kunna bygga Guds rike på jorden om vissa alltid ska exkluderas? Nej, fred, en fridens fred, måste alltid vara inkluderande.


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se