Inlägg publicerade under kategorin Döden

Av Lena P - 10 november 2016 11:00


I söndags var temat ”vårt evighetshopp”, så jag tänkte prata lite om hopp. När man tänker på triaden tro, hopp och kärlek kan det ligga nära till hands att tänka på symbolerna för de tre orden: ett kors, ett ankare och ett hjärta. Förr fungerade inte alls hoppets symbol för mig. Jag såg ankaret som en boja som håller en kvar på samma plats och som gör att man inte kan få till stånd någon förändring. Och ibland är det kanske just en förändring av något slag som behövs, för att vi ska kunna hoppas.


Vad är det då vi gör när vi hoppas? Jo, vi hoppar ju lite grann ut i det okända, så min symbol för hoppet blev istället en delfin som hoppar i vattnet – så där som delfiner gör. Ibland behöver vi våga göra det där hoppet och släppa fram smärtan – eller släppa ut den – för att få plats med hoppet. När vi släpper ut sorgen och smärtan över de – eller det – som har dött ifrån oss, kan vi passa på att släppa ut all annan smärta och frustration också. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, diktade Karin Boye, men hennes dikt slutar så här hoppingivande:


glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.


Nuet, den här sekunden, är vårt ögonblick av evigheten. Det är bara i nuet vi kan agera. Men vi kan längta framåt – eller fasa för framtiden. Och vi kan alltid hoppas. När det känns som att Gud är som allra längst bort från oss, går Jesus vid vår sida, men inför de svåraste stunderna i livet prövas vårt hopp. Ibland kan vi inte göra så mycket mer än att konstatera ”Så här är det just nu”, och så får vi stilla oss och vänta. Vänta på att murar ska falla – de murar som vi själva byggt upp mellan oss och Gud, trots att vi egentligen vill vara så nära. Ibland vill vi styra över vår relation till Gud, men vi behöver lämna utrymme för Honom att göra på Hans sätt, inte vårt. Det gamla måste dö för att det nya ska kunna tränga fram.


”På samma sätt som graven öppnade sig för den uppståndne Jesus, gror frön, brister knoppar och växer liv” (Tradition och liv av Martin Modéus). Vi sår frön i ett evigt kretslopp. Gud sår frön av tro och hopp i oss, som vi i vår tur kan ge vidare. Genom årtusendena strålar Jesu ord ut hopp och ljus som får frön att gro. Gud är en Gud som bryr sig om alla, och Han tröstar oss (2 Kor. 1:3-4) så att vi ska kunna fungera som ett ställföreträdande hopp åt varandra.


”Detta hopp är vår själs ankare” står det i Hebréerbrevet (10:23), och numera funkar bilden av hoppet som ankare för mig. Gud förankrar min tro med hoppet han ger mig; han ger mig rötter att växa ur och en förvissning om att man kan hitta hoppet på de mest oväntade ställen. Hopp hör ihop med tillit, och tillit är ett ord att lita på; det blir likadant vare sig man läser det framlänges eller baklänges.


#hopp

ANNONS
Av Lena P - 19 februari 2014 14:45


Jag funderar över temat döden. Det är ju ett stort ämne som kan vara väldigt svårt att prata om för en del människor. Och när det gäller tunga och svåra ämnen får man försöka hitta olika typer av ingångar. Musik och dikter har en förmåga att sippra inoch öppna upp någonting som ma inte alltid annars kommer åt att tänka eller känna.


Jag började leta i psalmboken efter psalmer som handlar om sorg och död, och till min förskräckelse fanns det knappt någonting alls. I alla fall nästa inga psalmer som verkligen tar upp död, sorg och saknad, vilket jag tycker är det man vill ha på en begravning. Däremot finns det en massa psalmer som jag tycker uttrycker hejsan tjosan, vad kul att någon har dött - nu överdriver jag för att få fram mitt budskap. Nej, jag tycker att ämnet är vara allvarligare än så. Det kan ju vara så att det för den person som dött är en lättnad, men som anhörig eller god vän står man ju mitt i sorgen och saknaden. Då är det väldigt svårt att se några fördelar med att ens älskade människa har dött, och jag tänker att man i den situationen behöver någon annan som satt ord på det man känner, kanske i en psalm eller en dikt.


Jag har hittat några dikter på temat döden som jag tycker om:


Vi vet ingenting
Vi anar ingenting

från det enda ögonblicket

till det andra

bara detta, att det måste ske

att det inte kan uppskjutas

Så skall vår andedräkt fly

som när en bok faller ur

den trötte läsarens händer

eller som när ett löv

sliter sig från grenen.

~ Bo Setterlind


I avskedet stund
trycker jag din hand

men orden

jag vill ge dig

finner jag inte.

Då lägger jag

i dina händer

mina tårar

min längtans

och min smärtas

ordlösa språk.


I dina kupade händer

skall du bära

tårarnas hemliga tecken.

Och du skall se

ut över havet

och din längtansblick

ljusnar

när vågorna tystnar

och allt blir stilla.

~ Ivar Karlstrand


Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satt mig i k orgen

och när jag somnat började han gå.

Döden tänker jag mig så.

~ Bo Setterlind


Livlöst är livet
Där inte du är kvar.

Världen är ett väldigt skal

Som ingen kärna har.

~ Karin Boye


Och så första versen i psalm 619 i Den svenska psalmboken:


Jag går mot döden var jag går,

och snart skallden mig hinna.

Jag ej en dag, en timme får

där jag kan trygghet finna.

Ett flyktigt andetag,

så slutar livets dag,

jag inför evigheten står.

Jag går mot döden var jag går.


 

ANNONS

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se