Inlägg publicerade under kategorin Egna texter

Av Lena P - Torsdag 2 mars 20:30


På söndag är det den första söndagen i fastan, och temat är prövningens stund.


Fastan är en tid då vi faktiskt får tala om det svåra. Under fastetiden vandrar vi med Jesus på hans sista vandring till Jerusalem. Men idag ska vi vandra en annan väg tillsammans också. Vi ska vandra genom Peru, och vi kommer att möta en del vänner, för vi behöver hjälp på vägen. Vi börjar vår vandring på Perus västkust, vid Stilla Havet. I Bibeln brukar vatten vara en symbol för kaos. Det är här det stormar, men det är också här vi möter Jesus, när han går på vattnet, och när han stillar en storm. Vandrar vi österut kommer vi snart till öknen.


Precis som vatten, förekommer även öknar i Bibeln. I öknen ställs vi inför livets realiteter. Här är vi helt skyddslösa, och vi pressas till vårt yttersta. Här blir allting avskalat, och genom att vi inte får en massa andra intryck, blir öknen den plats där vi möter oss själva. Det är en eftertänksamhetens tid, när vi kan fundera över det som är bra och det som är dåligt, både med livet och med oss själva. Så småningom blir det en sorts fasta, en metod för att flytta fokus från sig själv till relationen med Gud och medmänniskan. Vi öppnar ögonen för den här världens lidande. Vi kan välja att avstå från Facebook och istället närma oss människor ansikte mot ansikte. Vi kan avstå från låtsad välvilja och visa riktig omsorg om vår nästa. Vi kan bli medvandrare, inte bara i tron utan också i varandras lidande. När inget annat distraherar kan vi lyssna på andra. Vi kan visa ’ombrydelse’ som min brorsdotter en gång så adekvat uttryckte det. Vi kan se varandra som de människor vi verkligen är, och vi får träna oss på medlidande utan att hamna i ett klämkäckt avfärdande, skuldbeläggande eller förakt. Gud ser allt vårt lidande, och han är fylld av medlidande, för vi har en Gud som vet vad mänskligt lidande innebär. Allt det svåra som det innebär att vara människa har Jesus också upplevt. Ibland är det kanske så att Gud leder oss ut i öknen, därför att det är där vi bäst kan höra honom.


När vi fortsätter österut på vår vandring genom Peru, tar öknen slut, och vi kommer till en av världens mäktigaste bergskedjor, Anderna. Lika skiftande som vädret är uppe i Anderna, lika skiftande kan själva livet vara. Prövningens stund kan drabba oss som en blixt från en klar himmel, och plötsligt ser vi hela bergskedjan breda ut sig. När vi tittar upp mot toppen känns det som en omöjlighet att bestiga berget vi har framför oss. I Anderna finns de höga höjderna som är så svåra att bestiga, därför att syret inte räcker till. Allt vi kan göra är att ta ett steg i taget, men ibland är livet så svårt att vi inte vet hur vi ska orka fortsätta. När hoppet om framtiden förstörs, vänder vi oss inåt, och vi märker inte längre Guds närvaro. Vi tvivlar. Just när vi skulle behöva tron som allra mest, har vi tappat den; den har blivit inkapslad i sorg eller vrede. Men Guds sårbarhet står i förbindelse med vår egen sårbarhet. Då kan vi skicka ut vårt SOS:


Hjälp mig att inte fly smärtan

utan ge mig modet att stanna kvar i den,

både andras och min egen

så att jag anar hur korset och kärleken hör samman. (KG Hammar i En liten bönbok)


Vårt nödrop är en bön, och rätt som det är, ger dörren vika av allt vårt bankande. Den dörr som leder till Mötesrummet, där vi träffar Gud. Även i Bibeln står det ofta just om bergen, de är heliga och att det är den plats där människor möter Gud.


En del av er känner kanske till barnböckerna om björnen Paddington som sägs komma från ”det mörkaste Peru”. I många år funderade jag över vad författaren menade med ”mörkaste Peru”. Men det upptäckte jag en gång, när jag skulle gå från en by till en annan uppe i Anderna – i kompakt mörker. Det var så mörkt att jag inte ens såg var jag satte fötterna. Det blev ett slags vandring i tillit. Jag fick lita på att marken skulle hålla under fötterna. Allt jag kunde göra var att sätta den ena foten framför den andra. Gång på gång. Det är precis så tar man sig upp på ett berg också. Jag läste en bok en gång, skriven av en kvinna som besökt Peru. I boken beskriver hon, hur de som hade lättast att gå uppe på de höga höjderna, tog sin plats bakom dem som hade det allra svårast. Den stöttande närvaron bakom gjorde att de som hade det jobbigast orkade fortsätta framåt, ett steg i taget.


Man får tvivla och till och med vara arg på Gud. Bara i Psaltaren är det många som ropar ut sin förtvivlan och vrede – och sin rädsla. Job ropade också i mörkret – och Jesus. För vet ni vad, man får vara rädd. Det är inget skamfyllt i att känna att man inte klarar av livet. Det är inte vårt fel att vi drabbas av livets svårigheter. Inför Gud får vi vara trasiga. Självklart blir man rädd, för man vet inte om man kan ta sig upp på det där höga berget, där syret bara blir mindre och mindre ju närmare toppen man kommer. Frestelsen blir då självklart att ge upp, och då kan fastan bli att avstå från att ge upp.


Ni som har läst Nalle Puh känner kanske igen det jag ska säga nu. En gång när livet blev riktigt kaotiskt för Puh och Nasse, blev Nasse tvungen att göra något modigt; han blev tvungen att göra något han var väldigt rädd för. Han darrade av skräck, men han gjorde det han måste, för att rädda de andra. Efteråt sa Puh till honom: ”Du darrade bara invärtes, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett mycket Litet Djur.” Det fick Nasse att inse att han faktiskt var Modig. Jag är modig om jag vågar darra. Man kan faktiskt darra sig ända fram till himlen. Vägen till delaktighet med Livet går just genom smärtan. Om man fortsätter att sätta den ena foten framför den andra når man till slut toppen. Det är mod. För ibland går man nära kanten av stupet. Ibland går man i rasmassor och riskerar att rasa hela vägen ända ner till foten av berget. Och på något märkligt sätt kan man ändå hitta lugnet i det. Ibland kan man få vila i de grönaste dalgångar. En av dem heter faktiskt ”Den heliga dalen”, men jag skulle vilja kalla den för ”Den heliga vilan”.


Berg kan vara väldigt olika svåra att bestiga från olika håll. Det beror på från vilket håll man har turen – eller oturen – att komma ifrån. Men när man väl har nått toppen, får man en utsikt – en överblick – över Guds skapelse som man aldrig hade kunnat drömma om. På andra sidan bergen ser man djungeln, frodig och grön. Man ser livets källa strömma nerför berget, ner i Amazonas som flyter genom världens lunga och ut i havet på andra sidan av den latinamerikanska kontinenten.


Så är vi där igen. I vattnet möter vi kaos. Då behövs en som kan stilla ett vatten. Då behövs en som kan stilla en storm. I öknen möter vi oss själva och lär oss att lyssna till Gud. Uppe på berget möter vi en nådig Gud. Det är ju inte så att Gud är frånvarande i vattnet och öknen. Det är bara det att då är vi så upptagna av oss själva och våra egna rädslor att vi inte märker hans närvaro. Men när vi har skrikit ut all vår sorg och all vår smärta, får Gud plats igen i våra liv. Kanske är det så att vi måste spricka och växa ur den gudsbild vi haft. Vi kanske måste växa i en ny bild av Gud. En Gud som tar inte bort det svåra, men som är hos oss i de ondaste av alla ögonblick. Ofta är det inte förrän i efterhand vi kan se att Gud faktiskt var med och bar oss i vårt lidande. Ibland är det som ser ut som mörker i själva verket ett ljus som är så starkt att det till att börja med gör en helt blind.


När Gud skapade jorden satte han en gräns för vattnet, öknen och bergen. När han skapade ljuset satte han även en gräns för mörkret. När vi avstår från att ge upp, kan fastan också bli en tid av väntan. Väntan i bön. Bön i väntan. Som Margareta Melin skriver i sin dikt ”I det outhärdliga” (i Kärleken en bro):


Min enda uppgift nu

att uthärda, överleva.

Att invänta gryningen.


För även om du slutar tro på Gud, så slutar Han aldrig att tro på dig.




Sv. Ps. 779

ANNONS
Av Lena P - 18 augusti 2016 16:52


Jag har blivit publicerad i de här fina inspirationsboken utgiven av Argument förlag - sex stycken av mina dikter finns med. Häromdagen fick jag hem mitt ex, och jag måste säga att boken är otroligt fin. De har en duktig redaktör på förlaget.


 

Jag har själv tagit fotot på boken.

ANNONS
Av Lena P - 11 juli 2015 16:32


Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":


"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

 

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

 

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

 

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

 

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

 

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."

 

 

Av Lena P - 21 september 2014 14:54


Igår besökt jag Nydala kloster. Eller Nydala klosterkyrka, eftersom det finns mycket lite kvar av själva klostret. På hemväg därifrån skrev jag den här lilla limericken i huvudet:


En gammal munk från Nydala kloster

han satte på ett nygammalt plåster

på häl och på tå

för att senare gå

till sängs och be Pater Noster.


  

Text och bild: © Vågrörelser bloggen 2014


Av Lena P - 8 augusti 2014 12:15


Så som du tar emot mig,

så tar jag emot förlåtelsen,

som ett nyfött barn,

heligt och varmt.

Som ett nyfött barn

tar jag emot din förlåtelse.


Så som du tar emot mig,

så tar jag emot välsignelsen,

som en gåva

lik själva solen.

Med värme

tar jag emot din välsignelse.


© Vågrörelser


© Vågrörelser

Av Lena P - 29 juli 2014 21:41


Som den klaraste sol,

som den vitaste måne

och den allra vackraste utsikt

lyser ditt ansikte ner till

oss på jorden.

Du lyser bort all skuld och skam,

du älskar bort all världens synd.

Lys för oss, Herre!

Lys!


   © Vågrörelser

Av Lena P - 26 juli 2014 12:20


Håll ihop mig


Jag ber dig, Jesus, kliv ner från ditt kors

och omfamna mig.

Håll ihop mig som armeringsjärn

håller ihop betong,

som en mor famnar

sitt nyfödda barn,

som kronbladen på en blomma

omfamnar blommans ömtåliga mitt.

Håll ihop mig som häftklamrar

håller ihop vilsegångna papper,

som herden håller ihop

sin fårflock,

som Gud håller ihop

universum.

Håll i mig som ett barn

håller i sin käraste nalle,

och håll mig uppe som trädet sin krona.

Håll mig uppe som fågeln i skyn.

Säg till mig ”Ta din säng och gå”,

och jag ska följa dig till tidens ände.

Till tidens ände och bortanför

ska jag gå med dig

om du håller om mig.


© Vågrörelser



 

Av Lena P - 24 juli 2014 21:57


Gemenskapens och kärlekens Gud,

låt mig få vara den klippa

min son kan luta sig mot

när hela tillvaron sviker.

Visa mig hur jag ska kunna

lysa upp hans liv.

Jag ber dig, visa honom vägen

som du har visat mig

och låt oss få vandra

den tillsammans.

Ge honom hopp, mod,

förtröstan och en tro

på dig och på framtiden.

Amen

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Tidigare år

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se