Inlägg publicerade under kategorin Sakrament

Av Lena P - 8 december 2018 11:33

 

De flesta av er har nog sett Frälsarkransen förut, skapad av Martin Lönnebo. Den här fina guldiga pärlan är Gudspärlan, och den här stora vita pärlan kallas för Doppärlan. Fast jag tänker på den som Jesuspärlan. Mitt emellanGudspärlan och Jesuspärlan sitter den lilla vackra Jagpärlan. På ena sidan vakar Gud över oss och på den andra Jesus.


Det grekiska ordet för dop betyder bland annat ”färga”. Dopet färgar oss – jag vet inte om ni ser det, men Jagpärlan har nästan samma färg som doppärlan. Det betyder också ”doppa”, och från början sänkte man ner hela människan i vatten, vilket symboliserade att man blev delaktig i Jesu död, och när man kom upp ur vattnet, återuppstod man tillsammans med Jesus. Dopet förenar oss med honom, och jag tänker att vi behöver få syn på det gudomliga i oss själva – och i andra människor. Johannes och Paulus uppmanar oss att leva förenade med Jesus. Vi döps ”in i Kristus Jesus”.Dopet färgar oss alltså och gör oss lite kristuslika.


När ett barn föds, tänker vi på det som alldeles nytt, men det föds in i en värld som redan är ond och orättvis, och som man genom dopet vill skydda barnet från. I teologins värld tänker man att den gamla människan dör – densom föddes av en människa och den som man var föredopet – och att vi föds på nytt i dopet, som nyamänniskor. I evangelietexten uttrycker Jesus det som att vi i dopet blir vi födda ”av vatten och ande”.


I dopet kan man säga att vattnet inte enbart betyder liv, utan det representerar även död, kaos och mörker. Men genom dopet får människan del i det liv som inget mörker rår på. Nu är det ju i och för sig inte själva vattnet som verkar i dopet, utan det är Guds Ord och den heliga Anden, men jag kan inte låta bli att tänka att dopet även är en sorts recycling – eller återbruk som vi säger på svenska. Om jag har förstått vetenskapen rätt, kan vattnet vi döps i faktiskt innehålla molekyler som en gång varit del i Jesu fysiska kropp. Gud är världsbäst på återbruk! Själva använder vi Bibeln lite på samma sätt; det är en bok som räcker i evighet. Vi återanvänder Bibelns texter, på samma sätt som vi kan återvända till dopet, gång på gång. För dopet – liksom nattvarden – snuddar vid evigheten.


När jag blev kristen och började fundera över mitt dop, frågade jag min mamma om det. Jag fick då veta att jag blev döpt hemma, av en präst som var granne och god vän till mina föräldrar. Och så fick jag höra berättelsen om den skål som fick göra tjänst som dopfunt vid mitt dop.


När min morfar var ung var han en i ett gäng på fem unga killar som kallade sig för Urgänget, och som höll ihop i ur och skur. Hela livet faktiskt. Min morfar blev den förste av dem att gifta sig, och han fick då skålen i gåva av de andra i gänget, som ett förstapris. Så man kan säga att skålen gick från att symbolisera engemenskap till en helt annangemenskap, kyrkans. För trots att jag döptes hemma med enbart familj, släkt och vänner närvarande, så blev jag döpt in i kyrkans gemenskap, Guds familj.


Vi döps in i Kristi gemenskap. Reformatorn Martin Luther menade att kyrkan är gemenskapen för dem som har fått tron i gåva av Gud, och vi som har döpts och fåtttrons gåva, vi kan litapå Guds löfte. Luther sa också att ”det kristna livet inte är något annat än ett dagligt dop”. Det är alltså ingen engångsgrej, utan vi kan återvända till dopet varje dag och hämta styrka därifrån. Vi ärbara människor, och vi fallergång på gång, men vi har alltidmöjligheten att börja om på nytt.


Om vi behåller siktet på dopet, kan vi klara ökenvandringarna också, de tillfällen när livet prövar oss extra mycket. Det är inte så långt som vi kan tro mellan öknenoch doppärlan. Det finns lite tystnademellan bara. Kanske ska vi försöka låta allt bli stilla när vi befinner oss i öknen och låta Jesus komma till oss, istället för att göra oss ännu mer upptagna, i ett försök att slippa känna det jobbiga.


Dopet är en bekräftelse på att vi duger, att vi har varit älskade ända från början. Dopet är ett löfte från Gud om att vi aldrig behöver vandra genom livet ensamma. Gud söker gemenskap med oss människor, så allra först kommer Guds ’ja’ till oss i dopet. Sedan, i konfirmationen, som är kyrkans andra sakrament, kommer vårt eget ’ja’ till Gud. I dopet ger han oss ett löfte som vi alltidkan komma tillbaka till. Varje gång vi tar emot nattvarden, blir vi påminda om hans löfte. Hela det kristna livet är en vandring mellan dopet och nattvardsbordet. Faktiskt så ser ju många dopfuntar till formen ut som en stor nattvardskalk.


Gud har lovat att alltid vara med oss; han har lovat oss evigt liv, förlåtelse och tillhörighet till hans kyrka. Det är ett löftevi kan luta oss emot, när vardagen är trasslig. Dopet visar oss vägen ut ur livets kriser. Men vi behöver även varandra, för att kunna vara kristna; vi behöver samtalen och gemenskapen i kyrkan.


Biskop Fredrik Modéus har skrivit i sin ämbetsberättelse, att vi som är döpta är ”kallade till uppdraget… att föra det glada budskapet om Jesus Kristus vidare”. Gud bor inte i kyrkan, utan han följer med oss ut i vardagslivet. Vikan göra Gud synlig för andra människor, och vikan sprida hans kärlek vidare. Vi är kallade att vara som ringar på vattnet, så låt oss inte bli urvattnade av ett samhälle som blir alltmer intolerant, utan låt oss tillsammans– gång på gång – återvända till dopetoch till den källa som ger liv. För när vi lever så att vi gagnar andra, då lever vi fullt ut i vårt dop och vår tro.


Dopet är både en gåva och en gemensam kallelse till tjänst, inte bara i kyrkan utan även i samhället. Eller som en god vän till mig sa häromdagen: ”Vi kristna är ju reklampelare för Jesus, och då vill jag vara en brareklampelare.”

Av Lena P - 16 maj 2014 22:56


I söndags tjänstgjorde jag för första gången som gudstjänsvärd vid en konfirmation, och det är jag väldigt glad att jag gjorde, för det var verkligen en upplyftande upplevelse. Det var dessutom den första konfirmationen jag bevistat sedan jag själv konfirmerade för många, många år sedan.


De var så söta konfirmanderna, men blir de inte yngre för varje år som går? De redovisade på olika sätt det de lärt sig under konfirmationstiden, och det hade varit väldigt roligt att höra vad de sa, men de pratade alla för tyst, så inte ens med hjälp av mikrofonerna gick det att uppfatta. Tyvärr. Men så är det väl; det var ett nervöst gäng. Det som verkligen hördes, det var en kille som spelade en psalm på saxofon. Men det jag verkligen tar med mig därifrån var en kille som kastade sig rakt in i famnen på prästen och kramade honom både länge och hjärtligt innan han tog emot sin Bibel. Underbart! Det skulle inte förvåna mig om den killen blir präst en dag, och det gläder mig.


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards