Inlägg publicerade under kategorin Egna foton
Jag har blivit publicerad i de här fina inspirationsboken utgiven av Argument förlag - sex stycken av mina dikter finns med. Häromdagen fick jag hem mitt ex, och jag måste säga att boken är otroligt fin. De har en duktig redaktör på förlaget.
Jag har själv tagit fotot på boken.
Igår besökt jag Nydala kloster. Eller Nydala klosterkyrka, eftersom det finns mycket lite kvar av själva klostret. På hemväg därifrån skrev jag den här lilla limericken i huvudet:
En gammal munk från Nydala kloster
han satte på ett nygammalt plåster
på häl och på tå
för att senare gå
till sängs och be Pater Noster.
Text och bild: © Vågrörelser bloggen 2014
Så som du tar emot mig,
så tar jag emot förlåtelsen,
som ett nyfött barn,
heligt och varmt.
Som ett nyfött barn
tar jag emot din förlåtelse.
Så som du tar emot mig,
så tar jag emot välsignelsen,
som en gåva
lik själva solen.
Med värme
tar jag emot din välsignelse.
© Vågrörelser
© Vågrörelser
Som den klaraste sol,
som den vitaste måne
och den allra vackraste utsikt
lyser ditt ansikte ner till
oss på jorden.
Du lyser bort all skuld och skam,
du älskar bort all världens synd.
Lys för oss, Herre!
Lys!
– Förkrosselsen är en smärta som drabbar människan, ett styng i hjärtat när hon ställs inför sanningen om sig själv och inte kan slippa undan.
Och detta är inte att förväxla med tårar som bygger på besvikelse, självömkan eller sentimentalitet, menar han.
– Den gråt som enbart är ett beklagande över den egna oförmögenheten är en återvändsgränd i själen. Det är skillnad mellan att sakligt "veta" att man gjort fel och att erfara en genuin ånger över det fel man begått.
[...]
Och det är här blicken renas, i "tårarnas dop". Tårar är något som hör hemma i bönelivet, och förlusten av tårar i det andliga livet kan vara ett tecken på högmod, menar Peter.
– Alltför få kristna har förstått radikaliteten i Paulus ord: "i svagheten blir kraften störst". Ofullkomligheten är den enda möjliga vägen till sann andlig mognad, och denna ofullkomlighet bor i våra tårar, säger Peter Halldorf.
Tårar signalerar skörhet, sårbarhet och brustenhet. Själva motsatsen till allt som förknippas med styrka.
– Men det är genom de sönderslagna fönstren som Anden träder in i våra liv för att uppenbara Guds oerhörda kraft."
Jag är oerhört tacksam för min gråt, och jag tänker att det är något väldigt vackert med tårar.
Här är länken om du vill läsa hela artikeln: http://m.dagen.se/vardag/peter-halldorf-ofullkomligheten-bor-i-vara-tarar/
Imorgon är det fjärde söndagen i påsktiden, och jag ska tjänstgöra som gudstjänstvärd i min hemförsamling. Temat för söndagen är:
Vägen till livet
Och förbönen jag har skrivit till imorgon lyder så här:
Gud, vi kommer till dig med vår bön. Du som är alltings ursprung och livgivare, vi tackar dig och ber att ditt ljus ska leda oss och ge oss mod och vilja att välja vägen, sanningen och livet. Vi ber för dem som vi har sårat och för dem som sårat oss. Hjälp oss att genom din nåd förlåta varandra och få vandra din väg i fred och frihet.
Kärlekens Gud, hjälp oss att se varandras nöd och att våga sträcka ut en hjälpande hand. Vi ber för alla som tror på dig. Låt oss mötas över alla gränser och hjälp oss att förstå att var och en av oss kan göra skillnad. Hjälp oss att känna att din tålmodiga kärlek och inse att den är vägen till livet. Vi lyfter fram vår församling inför dig, Gud. Visa oss vägen för din kyrka, var med oss i möten med våra medmänniskor och öppna våra sinnen för nya möjligheter.
Ljusets Gud, rör vid våra ögon så att vi vågar se vår verklighet som den är, och hjälp oss att hitta styrkan i vår svaghet. Låt hoppets låga brinna för alla nödställda, ensamma och ångestfyllda människor. Du har kallat oss från mörkret till ditt underbara ljus, och låt så var och en av oss vara en förmedlare av hopp och ljus till dem vi möter. Vi ber tyst för alla dem som vi saknar här, men som vi ändå bär med oss i våra hjärtan.
Temat för kommande söndag är "Den gode herden", och söndagens psaltarpsalm känner nog de allra flesta igen:
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.
Så viktigt det är för många människor att passa in. Det sägs ju att människan är ett flockdjur, och en del gör nästan vad som helst för att inte hamna utanför. Själv har jag gått från ensamvarg till att försöka passa in bland mina jämnåriga när jag växte upp. Sedan blev jag något av en ensamvarg igen; ensamheten var påtvingad men också delvis självvald. Och tänk nu har jag blivit en i fårflocken, för jag har hittat vägen till kyrkan, till tron och till den gode herden. Jag har hittat hem helt enkelt.
Jag såg en ikon av Maria och Jesusbarnet för en tid sedan och kom på någonting som inte slagit mig tidigare. Så klart representerar den just Jesus och Maria, men den representerar också oss själva. Den inre föräldern som håller det inre barnet.