Alla inlägg under januari 2014

Av Lena P - 26 januari 2014 16:04


När jag nu ändå varit inne på det här med pilgrimskap började jag läsa mer i Anna Alebos Vandra med frälsarkransen. Och vips blev den full med små klisterklappar som markerar ställen i boken där det står något bra. Och för att vara en så pass liten (rent storleksmässigt) så blev det ofantligt många lappar i den. Jag kommer i det närmaste att tänka på en igelkott. Jag ska inte citera precis hela boken, men här kommer två citat till som jag verkligen tycker om:


"I brev och anteckningar finns en del av Broder Lorens tankar bevarade. Vid ett tillfälle skriver han: 'Jag vänder min lilla omelett i stekpannan av kärlek till Gud. När den sedan är färdig och om jag inte har något annat att göra, böjer jag mig till jorden och tillber min Gud, som gett mig nåden att få tillaga den, och därefter reser jag mig lyckligare än någon kung.'


Medan Broder Lorens ansade och sköljde de jordiga morötterna från klostrets köksträdgård samtalade han med den Gud som skapat allt levande. Han var hela tiden medveten om att dett spår av Gud fanns i varje lök han skalade och varje fisk han benade ur. Broder Lorens kände till en hemlighet."


"Varje människa

- en helig plats"


Och jag kan inte annat än komma på en övning vi ska göra i samtalsgruppen nästa gång, när vi ska prata om pilgrimer.


 

ANNONS
Av Lena P - 23 januari 2014 16:15


När jag funderade över vad jag skulle skriva som svar på kommentaren till mitt förra och första inlägg om att vara pilgrim, "Att vara pilgrim 1", insåg jag snabbt att det finns så mycket att säga om det att jag behöver ett helt eget inlägg till det. Jag insåg, när jag i mitt funderande började läsa, att jag näppeligen är ensam om min definition av att vara pilgrim.


Jag börjar med att citera Anna Alebo, Svenska Kyrkans i Lunds stift pilgrimsvandringsexpert och södra Sveriges pilgrimsvandringsguru. I sin bok Vandra med frälsarkransen skriver hon om pilgrimsvandring, och jag citerar ur boken:


"'Har du inte vandrat till Santiago?' Mannen som ställde frågan hade just kommit hem från Caminon i Spanien när han mötte en pilgrim i Lund. 'Nej,' svarade pilgrimen, 'men jag har vandrat i tio år som pilgrim här hemma i Skåne.' Vänligt men bestämt svarade då den nyfrälste caminovandraren: 'Jag är ledsen, men om du inte vandrat till Santiago så är du faktiskt ingen riktig pilgrim.


Pilgrimsvandring är mycket mer och större än en fotvandring till Santiago de Compostela....


Att vara pilgrim innebär inte bara att vandra eller färdas till yttre pilgrimsmål utan handlar minst lika mycket om en livsstil, ett förhållningssätt till hela livet...


[D]e flesta av våra dagar lever vi just i vardagen! Så även om en flera veckor lång pilgrimsvandring är ett stort och fantastiskt äventyr är kanske det allra största äventyret att våga vara pilgrim hemma och därmed låta hela livet förändras...


Den yttre vandringen med den heliga platsen som mål är viktig men samtidigt sker en osynlig inre vandring i varje människa som är på väg. Vandringen inåt går nämligen mot den heligaste platsen av alla, den i varje människas innersta där det viktigaste mötet kan ske. Pilgrimen ger sig alltså av hemifrån för att hitta hem och det hon söker har hon redan med sig i sitt eget innersta djup. Varför ska hon då vandra? Det behöver hon egentligen inte, men vandringen kan vara ett redskap, ett verktyg och en hjälp för att göra denna inre resa. Överallt i varje människas vardag finns platser som kan öppna för den djupare dimensionen i tillvaron. Man behöver alltså inte vandra 80 mil längs Caminon för att nå målet. Med lite övning kan varje plats öppna för meditation, närvaro, stillhet, eftertanke och bön...


Eva Andersen från Danmark är en av alla som vandrat till Santiago de Compostela. I en artikel i den danska tidskriften Pilgrimmen berättar hon om en betydligt kortare pilgrimsresa som hon gjorde efter att hon kommit hem från Spanien. Hon hade hört att det fanns en vandring med Frälsarkransen i Lunds domkyrka som man kunde gå på egen hand eller tillsammans med andra. Så hon tog tåget över Öresundsbron från Köpenhamn till Lund. I katedralen i Lund fick hon låna ett radband och vandra tillsammans med en vägledare till olika platser i det heliga rummet som motsvarade de olika pärlorna. Vandringen tog bara en timme, men upplevelsen av frid var precis densamma, berättar hon, som när hon kom fram till katedralen i Santiago. På en enda dag hade hon gjort samma vandring som det tog henne fem veckor att göra i Spanien. Man behöver alltså inte vandra långt eller länge för att vara pilgrim. Allt handlar om den egna öppenheten och inställningen."


I boken föreslår Anna Alebo sju olika vandringar, alla med mål i stil med:


- en trädgård

- ett torg

- ett kök

- en affärsgata

- en matbutik

- en järnvägsstation

- ett fruktträd

- en kulle

- ett sjukhus


I somras kunde den morgontidiga pilgrimen vandra med Anna i en labyrint (gjord i stenläggningen) utanför domkyrkan i Lund. En minipilgrimsvandring, men inte mindre meningsfull för det.


Och jag tänker också att man kan pilgrimsvandra på andra ställen än på pilgrimsvägar. Jag vandrade själv uppe i Anderna en gång, ingen pilgrimsvandring i traditionell betydelse, men jag är säker på att min upplevelse av Guds heliga Skapelse inte var mindre för det. Inte heller känslan av frid, av att stå i kontakt med Gud och vara ett med Alltet. För mig kan det nog till och med vara så att det känns heligare att vandra ute i Guds fantastiska Skapelse än att vandra i eller till en plats som skapats av människan.


Livet självt bjuder många gånger på mycket som är svårt, och jag tänker att det svåra i tillvaron kan representera strapatserna under en vandring på en pilgrimsväg, och därför menar jag att man kan vandra som pilgrim till och med när man går ut med soporna. För det viktiga är resan inåt och att man gör den resan. Inte vart den går i den fysiska världen.


ANNONS
Av Lena P - 23 januari 2014 11:45


Att pilgrimsvandra har kommit på modet igen. Det var ju otroligt vanligt förr. Vi tänker oss många gånger att det ju inte var så lätt att resa förr och att människor bodde på en plats hela livet och knappt såg någonting annat, men när man läser om det tycker jag det verkar ha varit förvånansvärt vanligt med pilgrimsvandringar. Jag tänker på Geoffrey Chaucers Canterbury Tales från 1300-talet som handlar om ett gäng pilgrimer som vandrar tillsammans till just Canterbury. Det fanns heliga platser lite varstans, och det var inte nödvändigtvis till Jerusalem man pilgrimsvandrade, även om många gjorde det. Den heliga Birgitta var, vad jag förstår en flitig pilgrim, och hon levde också på 1300-talet.


Jag tänker som så att man kan pilgrimsvandra var som helst; jag menar, man måste inte ge sig ut på en lång vandring. Om allting är heligt - och det måste det ju vara eftersom det är skapat av Gud - då går det att pilgrimsvandra precis var som helst. För det viktiga är resan inåt, inte hur många steg man tar eller vart man går.


Lyssna till dina steg. Lyssnandet leder inåt, till ditt försummade inre. Och du är också helig och skapad av Gud.


På det viset kan det bli en pilgrimsvandring att sätta in disken i köksskåpen eller att gå ut med soppåsen.


 

Av Lena P - 16 januari 2014 15:15


Häromdagen träffade jag en god vän till mig, och som alltid när vi träffas kommer vi in på diskussioner om Gud. Hon är icke-troende och jag är troende, och båda älskar vi att diskutera fram och tillbaka. Hon vill gärna tro, min vän, men hon snubblar och faller på att hon alltid helt och hållet kopplar in intellektet. Det blir alldeles för många Hur? och Varför? som sätter stopp för henne, eftersom det aldrig någonsin går att i ord uttrycka vad Gud är. Orden räcker inte till, speciellt som vi aldrig, aldrig, aldrig kan förstå vem Gud är. Våra mänskliga begränsade intellekt kan inte förstå oändlighet. Lika lite som vi kan greppa att universum är oändligt, lika lite kan vi fatta Gud oändlighet, Guds oändliga kärlek. Det är någonting man måste känna.


Hur som helst, nu senaste slängde hon ur sig följande:


"Om människan är skapad till Guds avbild och människan är både ond och god, då måste ju Gud också vara både ond och god."


"Det är möjligt," svarade jag, "att Gud har varit både ond och god, för om man läser Gamla Testamentet så är Gud både arg, grym, härskar- och hämdlysten. Men sedan är jag övertygad om att han valde det goda, i samband med Jesus."


"Men," svarade hon, " har då Gud gett efter för att människan ville att Gud ska vara god? I så fall är det ju ingen Gud att ha, om människorna kan bestämma över honom."


"Det kan jag hålla med om," sa jag, "men Gud fattar sina egna beslut, oavsett vad vi tycker och tänker om det."


"Men," kom det igen - hon har hur många "men..." som helst, "om Gud finns, och han fattar sina egna beslut, varför ska vi då be till honom?"


"Det kanske är," försökte jag, "något man gör för sin egen skull, för att upprätta förbindelsen mellan sig själv och Gud, så att man känner att han faktiskt delar ens lidande, även om han inte kan ingripa."


"Men," ja nu var det färdigt igen, "varför ingriper inte Gud då? Varför räddade han inte judarna under andra världskriget, och varför låter han krig pågå i Syrien...?" osv.


"Jag tänker på Gud som en förälder som har myndiga barn. Man älskar sitt barn över allt annat på jorden," var mitt svar, "men ens myndiga barn har en egen vilja. Man kan inte lägga sig i och bestämma över dem. Däremot kan man finnas där och ta emot när de faller."


"Men," hon grillade mig riktigt ordentligt, "om människan har en fri vilja... Judarna hade ju inget val."


"Jag tror att det är så här att den gången valde tyskarna. Bara för att man har en egen vilja innebär det ju inte att man alltid har ett reellt valt. Ibland drabbas man av någon annans vilja, vare sig man själv vill eller inte. Nej, judarna fick inte välja om de skulle till Auschwitz eller inte, men de kunde välja hur de såg på situationen, hur de reagerade och agerade. För många år sedan nu träffade jag Ferenc Göndör, en ungersk jude som överlevt Auschwitz. Han fick frågan av en av mina klasskamrater: 'När man har varit med om något sådant, blir man inte bitter då?' Men Ferenc svarade något i stil med att man inte kan bli bitter, när det finns så många fina, goda och trevliga människor i världen. Det är valfrihet. Ingen hade klandrat honom om han blivit bitter, men både han själv och alla i hans omgivning mådde så klart mycket bättre av att han inte var bitter."


 

Gud
Av Lena P - 14 januari 2014 13:21


Jag har precis läst K G Hammars bok Fred är en väg till fred. I ett kapitel som heter "Freden som växer inifrån - fredens spirirualitet" skriver han:


"En fredens spiritualitet är inklusiv. Den vill inkludera alla relationer, alla levande och allt framtida liv. De tre tomma stolarnas spiritualitet: de fattiga, kommande generationer och de hotade arternas tysta närvaro när vi gör våra val. De tre tomma stolarna är en bild för närvaron i styrelserum där beslut fattas med avgöran betydelse för dem som är frånvarande. Två av stolarna kommer alltid att vara tomma; de hotade arternas och kommande generationers. Här måste vår inlevelseförmåga tänjas till det yttersta. Den tredje stolen, de fattigas stol, är nästan alltid tom när avgörande beslut fattas med avgörande betydelse för jordens framtid."


Och jag tänker som han att hur ska vi någonsin kunna få fred på jorden, hur ska vi kunna bygga Guds rike på jorden om vissa alltid ska exkluderas? Nej, fred, en fridens fred, måste alltid vara inkluderande.


 

Av Lena P - 12 januari 2014 16:52

Jag tänker ofta att Gud gjorde en miss när Han skapade människan.


Missen var att Han satte henne direkt i paradiset.


Men man kan inte komma till paradiset utan att första ha varit i helvetet. Det kan aldrig fungera, för har man inget att jämföra med så kan det inte vara ett paradis, utan ett det blir ett paradis i jämförelse med någonting annat, något sämre.


Därför var Adam och Eva tvungna att äta av kunskapens frukt och människan tvungen att uppleva syndafallet, för att sedan kunna leta sig tillbaka till paradiset.


   

Gud
Av Lena P - 11 januari 2014 14:26


Jag tror det var meningen att människan skulle äta av kunskapens frukt. Annars hade Gud aldrig skapat den. Han tänkte nog på människan som ett trotsigt barn:


"Hur ska jag få henne att äta frukten? Jo, jag förbjuder den! Det är det säkraste sättet."


Och det fungerade.


 

Av Lena P - 10 januari 2014 09:42


Ibland - och alldeles för ofta tycks det mig - blir livet så jobbigt att jag känner hopplöshet och tappar tron, och ändå så finns det alltid längst, längst inne en liten strimma av hopp som aldrig lämnar mig. Ibland har jag till och med velat bli av med den där lilla gnuttan hopp, för jag tänker att det vore enklare att slippa hoppas. Då skulle man ju slippa bli besviken, slippa rasa ner på botten av brunnen igen och slippa försöka kravla sig upp igen.


I efterhand har jag läst dikter jag skrivit, när livet varit som smärtsammast, och trots mörkret som jag har känt när jag skrivit, så finns där ett hopp i dikterna som jag inte vet var det kommit ifrån.


Hoppet är envist; det ger sig inte. Det finns där vad jag än gör. Och det får mig att tänka att det är hoppet som är Gud, som är den gnista av Gud vi alla har inom oss. För det är den gnistan av hopp som fått mig att kliva ur sängen varje morgon under alla många och långa jobbiga år. Det är den gnistan av hopp som fått mig att orka en bit till och en bit till varje dag. Det är den gnistan som fått mig att kämpa för att mina barn ska ha det bra, och det är den gnistan som fått mig att gå i mål ibland med vissa projekt.


Det är hoppet. Det är gnistan. Det är Gud...


 

Gud

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se