Igår fick jag vara med om någonting så fantastiskt. Vi var en grupp som tillsammans med prästen fick sätta ihop gårdagens gudstjänst. Jag skrev en text som blev till en predikan som jag fick hålla:

Ordet bebåda betyder förutsäga, och då kan man ju undra om Maria verkligen hade något val. Det sägs att vi i jämförelse med det gamla bondesamhället ställs inför ofantligt många valsituationer varje dag. Om jag bara jämför med när jag var ung, ställs dagens ungdomar inför många fler valsituationer, inte minst när det gäller valet till gymnasiet. Det finns numera ett ofantligt antal olika skolor att välja på, och varje skola har ett nästan oändligt antal olika program att välja på. Ett sådant val är förvisso inte lika livsavgörande som det val Maria ställs inför. Maria är mycket ung, yngre än våra konfirmander till och med. Hon står väldigt ensam i detta. Vad vet man i den åldern om hur livet kan te sig? Det är ingen annan som har gått före henne. Hon har ingen bästa kompis att diskutera med. En ängel kommer till henne, och plötsligt måste Maria bestämma sig. Ja eller nej. Jag tror att Gud behövde Marias ja för att det som skedde skulle kunna hända. Gud tvingar inte in oss i någonting. Ängeln sa till Maria: ”Var inte rädd”, och jag tror att Gud vill säga till var och en av oss att vi inte ska vara rädda utan tro på Honom. Maria stillar sig och lyssnar till Guds ord i tystnad. Det var kanske lättare för Maria, som ännu inte hunnit bli besviken på världen, än för oss, men jag tror ändå att vi lättare kan lyssna till Guds vilja om vi blir tysta och stilla.

Var det en plikt eller var det en nåd att föda Guds son? Ängeln Gabriel kallar Maria ”Du högt benådade”, och vi förstår att det handlar om att hon har fått nåd hos Gud, att hon var utvald till ett viktigt uppdrag. Hon litar helt på Gud, och såvitt vi kan utläsa av evangelietexten tvekar hon inte när hon svarar: ”Jag är Herrens tjänarinna”. Själv var Maria fortfarande – åtminstone i våra moderna ögon – ett barn, och kanske är det det Jesus menar, när han säger: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”, att vi ska våga lita så fullständigt på Honom som ett barn litar på sin förälder. Kanske är det en uppmaning att vi ska behålla barnets oskuldsfullhet och nyfikenhet inom oss. Att våga tänka: ”Vad händer om jag provar så här?” Maria har barnets tillit och dess oskuldsfullhet; hon saknar den misstro och det kontrollbehov många av oss vuxna har. Hon lägger sitt – och Jesus – liv i Guds händer. Hon hoppar ut i det okända och litar på att Guds hand ska fånga henne, ”ty ingenting är omöjligt för Gud”. Maria accepterade att hon inte förstod allting, och kanske var det just därför allting föll på plats för henne. Vi mer eller mindre kräver att vi ska förstå allting: ”Men jag förstår inte den här bibeltexten”, säger vi, och så suckar vi. Maria vågade lyda Guds ord. Det blev en son, ett litet barn, och Guds storhet vilar i honom. Guds stora storhet i detta lilla barn. Små barn blir stora, lika stora som sina fäder.

Mycket i världen har gått via och cirklat kring mannen, men i den här berättelsen kommer allt från kvinnan, från Maria, trots det patriarkat som rådde på den tiden. Och trots det patriarkat som rått även inom kyrkan under många århundraden, når oss den här viktiga berättelsen om Maria fortfarande. Hon var stark – minst lika stark som en man – för vad visste väl Maria, i den här stunden, om att vara mor? Förstod hon vad det kunde innebära? Det krävs mod att underordna sig, att släppa kontrollen och låta mirakler ske. ”Må det ske med mig som du har sagt”, d v s ske Guds vilja, inte min. Då får man ett annorlunda barn. Hur ska man kunna veta vad det betyder, när ingen annan gått före? Vi samlas här i kyrkan tack vare Maria som gav oss Jesus. Maria vågade ta emot gåvan från Gud. Som gengåva fick Gud Marias fullkomliga tro; ”jag är Herrens tjänarinna”, säger hon. Maria var utvald av Gud, och på samma sätt tror jag att Gud väljer ut var och en av oss. Vi får inte alla besök av en ängel som talar om vad Gud har utvalt oss till att göra, utan vi får klura lite själva på det, fundera på vad det är som får oss att säga ja utan att tänka efter – som Maria gjorde. Där tror jag att vårt uppdrag finns. Maria sa ja till Gud och till Jesus. Låt oss också tjäna Gud och säga vårt ja i tro, ja till Guds ord och ja till att låta Jesus födas inom oss.

På åtskilliga ställen i Bibeln uppmanar oss både Gud och Jesus att vi inte ska vara rädda:

Herren sade till honom: "Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö.

Dom 6:23

Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd.

Klag 3:57

Men genast talade Jesus till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda."

Matt 1:27

Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda."

Matt 17:7

Men Jesus som hörde deras ord, sade till föreståndaren: Var inte rädd, tro bara."

Mark 5:36

Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funit nåd hos Gud."

Luk 1:30

Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.

Luk 1:32

Men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda."

Joh 6:20

Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus..."

Matt 28:5

Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd, tro bara, så skall hon bli hjälpt."

Luk 8:50

"Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn."

2 Mos 20:20

Det här är bara ett litet, litet urval av alla ställen i Bibeln där Gud, Jesus eller någon annan uppmanar till att inte vara rädd. Människor var rädda då, och människor är rädda nu. Det är en högst mänsklig egenskap att vara rädd. Jesus uppmanar oss att inte vara rädda utan att tro. Det kanske inte alltid är så lätt, vare sig att inte vara rädd eller att tro, men jag tror att det är så här. Rädslor, liksom tvivel, sitter mycket i huvudet: "Hur ska det gå?", "Finns Gud verkligen?", "Om Gud finns hur kan det då finnas ondska i världen?" osv. Tron sitter i själ och hjärta, den är upplevelse- och känslobaserad istället för att sitta i huvudet. Det är därför rädsla och tro, precis som tro och tvivel, aldrig kan mötas; de kan aldrig prata med varandra för de talar inte samma språk. Jag tänker att man kan lägga rädslorna och tvivlen på hyllan och våga känna på hur det är att tro, att överlämna sig själv till Gud. Rädslorna och tviveln finns kvar - man ser dem där de ligger på hyllan - för jag tror inte att man riktigt kan bli av med dem, men när de ligger på hyllan så dominerar de inte ens liv. Och det kanske är så Gud och Jesus menar: Lyssna mer till din tro än till din rädsla! För rädslan gör oss fångna, och tron gör oss fria.

Jag skrev ett inlägg förut om ansvar, apropå fastan. Det kan du läsa här: http://weboffaith.bloggplatsen.se/2014/03/07/10585868-om-fastan-och-vikten-av-att-ta-ansvar/ Dagen innan skrev jag en dikt som också handlar om ansvar.

"Det var hon."

"Det var han."

Ingen vill ta ansvar

för alla vill vara fria från skuld.

Men ibland är skulden bra.

Den är som GPS:en:

"Ny rutt beräknas."

Man kan ändra riktning

när man har gjort någonting fel.

Att skylla ifrån sig är barnsligt;

man lär sig ingenting.

Det är bara flykt,

men kom ihåg

att den enda du inte kan springa ifrån

är dig själv.

Bibeln talar sitt tydliga språk om att ta ansvar, att inte skyllda vare sig på Gud eller på någon annan. Jag har med två exempel i mitt förra inlägg om ansvar, men jag har också ett mycket konkret exempel.

Jag hade en väninna som har en hund. Jag skriver "hade" för jag har inte längre. Då och då brukade jag hjälpa henne att gå ut med hennes hund, när hon var borta i jobbet. Det gjorde jag gärna, för jag tycker väldigt mycket om hundar. Men för ett par år sedan körde det ihop sig. Jag hade lovat att gå ut med hunden en dag den veckan, vilket jag också gjorde trots att jag hade jättemycket annat att göra och egentligen inte orkade. Sent på kvällen samma dag sms:ade hon mig och frågade om jag kunde gå ut med hunden nästa dag också. Det kunde jag inte. Hon blev så arg så att hon sa upp bekantskapen med mig. Hon kastade bort över 10 års vänskap för att hon lade över ett ansvar på mig som inte var mitt. Hon jobbar som flygvärdinna och är alltså alltid borta i jobbet. Trots det skaffade hon hund, och sedan skyllde hon på mig när jag inte hade möjlighet att gå ut med hunden. Själv tycker jag att det är hennes ansvar att inte skaffa ett djur som hon inte själv har möjlighet att ta hand om, och jag kan inte heller förstå varför människor inte funderar över sitt eget ansvar utan alltid ska skylla på alla. När det gäller min f d väninna så är det här ett etablerat mönster. Jag såg henne göra så här med ett antal andra människor under den tid jag kände henne.

Häromåret hittade jag en av mina gamla urklippsböcker. Det där med att samla på tidningsurklipp i en speciell urklippsbok fick jag från min morfar. Han gjorde det så länge jag kan komma ihåg. Urklipp som hade en eller annan relevans för honom. Och liksom jag troget gjorde i ordning mina fotoalbum så skötte mina urklippsböcker - åtminstone under ett antal år. Det jag tänker på nu höll jag på med under gymnasietiden. Jag hittade ett litet urklipp där som lyder:

"Det finns så många argument för att inte bry sej om. Men alltihop är bara undanflykter, ju. Det är inte sant att man inte kan göra något åt andras problem. Man kan inte lösa dom, det stämmer. Men man kan trösta. Och störst av allt är trösten."

Jag vet inte varifrån urklippet kommer eller vem som har skrivit den, men jag vet att det är så där jag alltid själv har tänkt när det gäller tröst, en uppgift som så många människor skyggar från. I Bibeln står det:

"Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.

~ 2 Kor. 1:4

Det är kanske en helt egen tolkning, men när jag tänker på fastan så tänker jag också på att dela med sig. Det kanske är fasteinsamlingen som inspirerar till det, men jag tänker att fastan innebär att man avstår från något så att man kan ge till någon annan. Om jag avstår från mat, kan jag föda en hemlös. Om jag avstår från pengar, kan jag hjälpa ett svältande barn. Och så vidare.

Den här videon handlar om att ge bort det finaste man har. Det är ju vad Jesus gjorde; han gav bort sig själv till hela mänskligheten. Här är det en treåring som väljer att ge bort det finaste hon har.

Även om Bibeln anses vara Guds ord så vilar det någonting väldigt mänskligt över den i det att den beskriver den mänskliga naturen så väl. Det finns mycket att känna igen både sig själv och andra i. En dålig egenskap som människan tydlligen haft från begynnelsen, en uregenskap om man så vill, finns beskriven i första Moseboken:

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig." Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?" Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt.""

1 Mos. 3:1-13

Det där är sådant som händer varje dag. Människor skyller på andra, på varandra och på situationen istället för att själva ta ansvar för sina handlingar. Om någon har gjort något dumt, har vi nog lättare att förlåta om de är ärliga med det de har ställt till med. Jag tror att oförsonligheten blir större, när man har en människa framför sig som påstår att det var någon annans fel till och med när det är kristallklart vem som ställde till med oredan. Gud vet att vi inte är perfekta, men jag tror att han vill att vi är ärliga mot oss själva och andra genom att ta det ansvar som verkligen är vårt.

I Jakobsbrevet återkommer det här temat:

"Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs."

Jak. 1:13-14

Och jag kommer osökt att tänka på Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar. Man hör många vuxna förmana sina barn om att de måste lära sig att ta ansvar, men hur många vuxna kan egentligen själva den konsten? Och då talar jag inte om att ta ansvar för sitt arbete, för att räkningarna blir betalda och städningen utförd, utan jag talar mer om det som sker på det mentala och känslomässiga planet.

Om en relation tar slut menar många att det måste ha varit den andra partens fel, även om det brukar sägas att "it takes two to tango" . Man kan inte dansa tango ensam; man är alltid två i en relation. Eller man blir arg på någon för att de inte hjälper en att reda ut en situation som man faktiskt själv ställt till med, så arg som min f d väninna som sa upp bekantskapen för någonting som inte var mitt ansvar utan hennes eget. Jämt och samt slänger folk över skulden och ansvaret på någon annan. Titta bara på politikerna; om de får säga det så är det alltid någon annans fel när någonting gått åt skogen.

När man pratar om fastan kommer de flesta kanske att tänka på att man ska avstå från mat eller pengar, men jag tror att fastan kan vara så mycket mer. Det kanske kan vara en sådan tid när vi kan försöka iaktta oss själva lite extra för att se när när det är jag gör så där själv som jag inte tycker om när andra gör - det där med bjälken i ögat, ni vet. Under fastan avstår vi ju från någonting, och jag undrar om det inte handlar om att vi ska iaktta oss själva och se efter i vilka lägen det är vi faller för frestelsen och försöka komma fram till hur vi kan göra istället, d v s att vi bär vårt eget kors istället för att ständigt försöka hiva upp det på någon annans rygg.

Varje dag läser man i tidningen om olika dieter, och en av de mest poplulära just nu är den s k 5:2 dieten. Den går ut på att äta normalt under fem dagar i veckan och så fastar man två dagar i veckan. Men som vanligt finns det ingenting nytt under solen.

Fariséerna var faktiskt först med 5:2 dieten:

"Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper"

Luk. 18:12

Men någonting som dagens fastare har missat är att lämna tionde. Eller varför inte köpa en macka eller en varmkorv till en hemlös den dagen man själv fastar. Då har man ju matpengar över. Här på min lilla ort verkar det som om jag är den enda som gör det. Det står ofta en hemlös utanför mataffären och säljer hemlösas tidning. Jag hjälper gärna till, men min lilla sjukersättning räcker inte så långt, och då undrar jag. Varför kan inte människor med mer pengar hjälpa till? Åtminstone lite grann, för många bäckar små...