Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":

"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."

Har ni tänkt på att ordet "lovsång" bara är ett par bokstäver ifrån engelskans "love song". Det är alltså kärlekssånger vi sjunger när vi sjunger lovsånger.

Förut tänkte jag bara på psalmer som psalmer. Det var något man sjöng i kyrkan, och jag som inte är speciellt musikalisk har alltid haft fullt sjå att försöka hänga med och sjunga melodin någorlunda rätt.

Men nu har det hänt något. Jag har tittat igenom hela psalmboken, och där finns fantastiskt fin poesi. Dessutom kan man använda många av psalmerna i Svenska Psalmboken som böner. Jag fastnade nyligen för psalm nr 646 som har blivit en av mina favoritböner:

Grip du mig, helige Ande, / drabba mig, låga klar.

Visa vägens riktning, / ge mina frågor svar.

Rör vid mig, helige Ande, / rör vid mitt dolda jag.

Lär mig tro att Jesus / leder mig varje dag.

Sporra mig, helige Ande, / gör du mig trygg och fri.

Ge mig tjänst och ansvar, / låt mig till glädje bli.

Upplys mig, helige Ande, / så att jag kan förstå:

också nu gör Herren / det som han gjorde då.

Jag har en uppgift att fylla, / Kristus har bruk för mig!

Därför, helige Ande, / vill jag nu tacka dig.

Idag är en dag när jag verkligen känner att jag behöver möta Gud. I flera dagar har jag försökt hålla humöret uppe och har gått omkring och gnolat den gnolvänliga psalmen nr 729:

Nu öppnar vi våra hjärtan

och mottar brödet som ger oss livet.

...

Idag däremot, efter en dålig natt med tidernas mardröm, känns det mer som om ett konstant bedjande av Jesusbönen skulle passa mig:

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.

Och på Carolina Johanssons blogg Rambling Thoughts http://carolinajohansson.wordpress.com/ hittade jag följande ord som jag ändå tror blir de som följer mig idag:

Vad min fader har gett mig är större än allt annat.

Jag funderar över temat döden. Det är ju ett stort ämne som kan vara väldigt svårt att prata om för en del människor. Och när det gäller tunga och svåra ämnen får man försöka hitta olika typer av ingångar. Musik och dikter har en förmåga att sippra inoch öppna upp någonting som ma inte alltid annars kommer åt att tänka eller känna.

Jag började leta i psalmboken efter psalmer som handlar om sorg och död, och till min förskräckelse fanns det knappt någonting alls. I alla fall nästa inga psalmer som verkligen tar upp död, sorg och saknad, vilket jag tycker är det man vill ha på en begravning. Däremot finns det en massa psalmer som jag tycker uttrycker hejsan tjosan, vad kul att någon har dött - nu överdriver jag för att få fram mitt budskap. Nej, jag tycker att ämnet är vara allvarligare än så. Det kan ju vara så att det för den person som dött är en lättnad, men som anhörig eller god vän står man ju mitt i sorgen och saknaden. Då är det väldigt svårt att se några fördelar med att ens älskade människa har dött, och jag tänker att man i den situationen behöver någon annan som satt ord på det man känner, kanske i en psalm eller en dikt.

Jag har hittat några dikter på temat döden som jag tycker om:

Vi vet ingenting
Vi anar ingenting

från det enda ögonblicket

till det andra

bara detta, att det måste ske

att det inte kan uppskjutas

Så skall vår andedräkt fly

som när en bok faller ur

den trötte läsarens händer

eller som när ett löv

sliter sig från grenen.

~ Bo Setterlind

I avskedet stund
trycker jag din hand

men orden

jag vill ge dig

finner jag inte.

Då lägger jag

i dina händer

mina tårar

min längtans

och min smärtas

ordlösa språk.

I dina kupade händer

skall du bära

tårarnas hemliga tecken.

Och du skall se

ut över havet

och din längtansblick

ljusnar

när vågorna tystnar

och allt blir stilla.

~ Ivar Karlstrand

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satt mig i k orgen

och när jag somnat började han gå.

Döden tänker jag mig så.

~ Bo Setterlind

Livlöst är livet
Där inte du är kvar.

Världen är ett väldigt skal

Som ingen kärna har.

~ Karin Boye

Och så första versen i psalm 619 i Den svenska psalmboken:

Jag går mot döden var jag går,

och snart skallden mig hinna.

Jag ej en dag, en timme får

där jag kan trygghet finna.

Ett flyktigt andetag,

så slutar livets dag,

jag inför evigheten står.

Jag går mot döden var jag går.