Inlägg publicerade under kategorin Jesus

Av Lena P - 19 december 2016 17:17


Herrens Moder


För snart nio månader sedan sa Maria ”ja” till Gud. Erik Axel Karlfeldt skrev en gång ”Intet är som väntanstider”. I dikten är naturen en metafor för väntan, och vad kan vara mer naturligt än en kvinna som väntar barn? ”Knoppningstider” är också ett ord som han uppfann, och som kan användas för att på ett väldigt vackert sätt beskriva en graviditet. Bilden av ett havandeskap är talande. Gud vill bo i oss som Jesus bodde i Maria under nio månader. Advent är ju en tid när vi väntar på att Jesus ska födas. Om och om igen. Varje jul läser vi julevangeliet. Det är en mäktig berättelse.


Mitt första möte med julevangeliet var i boken Marias lilla åsna av Gunhild Sehlin. ”Kejsaren har befallt att allt folk i hans rike ska skattskrivas. Alla ska skrivas in i stora böcker. Och man måste resa till den staden som släkten har kommit från”, läste min mamma för mig när jag var tre år. Och jag var fast. Jag älskade berättelsen om åsnan, Maria, Josef och det lilla Jesusbarnet. I en av mina söners barnbiblar börjar julevangeliet så här: ”Den store kejsaren i Rom, Augustus, ville ta reda på hur mycket skatt han kunde få in. Han befallde, att alla som bodde i hans kejsardöme skulle skattskrivas.” I 1917 års bibelöversättning uttryckte man det lite poetiskt, men i Bibel 2000 går man mer rakt på sak. Vilken variant man än använder, är julevangeliet nog den berättelse som har lästs flest gånger i världshistorien.


Det är spännande med berättelser, för man kan uttrycka samma sak på olika sätt, och budskapet förblir ändå detsamma. Det finns många dimensioner i berättelserna om Jesus, och kanske är det därför de existerar i många olika varianter. Det kanske till och med är omöjligt att få med alla dimensioner i en enda berättelse, men när man kommer till slutet av julevangeliet, vilken variant man än väljer, står det klart att julen handlar om ett nyfött barn, om glädje och kärlek. Jag tänker att det finns mycket gott att hämta från barnens sätt att vara, lekfullheten, nyfikenheten, oskuldsfullheten och förmågan att avstå från förutfattade meningar. Att ha ett öppet sinne och våga tänka: ”Vad händer om jag provar så här?”


Gud valde Maria, och hon sa ja. Hon ger oss den kvinnliga närvaro som ofta saknas i den maskulina bilden av tillvaron, som Bibeln så ofta ger uttryck åt. I våra svenska kyrkor försvann Maria nästan efter reformationen, men hon är väldigt viktig i julens sammanhang. Det var ju hon som födde Guds Son. Just nu för mer än tvåtusen år sedan väntade Maria, och jag undrar om hon kände bävan eller förväntansfull glädje inför att få detta annorlunda barn. Vad visste väl Maria i den här stunden om att vara mor? Hon måste ha haft tusen obesvarade frågor som snurrade i huvudet. Det är omtumlande nog att föda ett barn, men att ge liv åt Guds son… Hur gick hennes tankar? Kände hon panik över att det inte fanns någon plats för dem i Betlehem? Eller lyckades hon med att bara vänta och se? Tänkte hon på profetian? Hur uppfostrar man Guds son? Maria var tvungen att hantera verkligheten precis sådan som den var. ”Var inte rädd, Maria”, hade ängeln sagt. Det krävs mod att underordna sig, att släppa kontrollen och låta mirakler ske. Hon förstod inte allt som hände i hennes liv, men hon accepterade det.


Det allra mest otroliga hände när Maria födde Jesus. Guds son föddes som ett litet hjälplöst barn. Maria bar Guds löfte i famnen. Vi som inte var med när det hände kan aldrig riktigt förstå hur det kändes för Maria att få detta mycket speciella barn. Jag tror att vi har nästan lika många obesvarade frågor som hon, och ändå tror vi på det barn som föddes i Betlehem för så länge sedan, det barn som gav upphov till berättelsernas berättelse. För Jesus är vår berättelse om livet och döden och om det som finns bortom. Vi tror på julens mysterium, som är inkarnationens mysterium. Det är ett mysterium därför att vi inte kan förstå det, men med Guds hjälp kan vi ana, ”med en aning som gränsar till visshet” som någon klok människa har uttryckt det.


Evangeliet lär oss något om den hemligheten. ”Ordet blev människa” står det i Johannesevangeliet (Joh. 1:14). Jesus är Guds Ord men föddes som människa. Evangelisterna Lukas och Matteus berättar om Jesu födelse på olika sätt, och ändå är det samma historia de berättar. Båda två har skrivit om sådant som föreföll viktigt för just den evangelisten. Lukas berättar om bebådelsen, Jesu födelse och herdarna. Matteus berättar om stjärnan, stjärntydarna och flykten till Egypten. En och samma berättelse blir till många olika. Vi får väva samman deras berättelser för att bilden ska klarna något. De berättar hur främlingar andäktigt böjer knä för det lilla barnet. Och ändå blev Josef, Maria och Jesus tvungna att fly till Egypten, där de möttes av ett annat språk, en annan kultur och en annan religion. Vad hade hänt om någon hade stoppat dem vid gränsen och sagt: ”Nej, hos oss får ni inte asyl! Här får ni inte komma in.” Var hade vi stått idag om Jesus hade blivit dödad redan som barn?


Men Maria fick ta emot Guds storhet i sin famn som en liten bebis! Det kristna livet är ett liv i väntan, kan man säga, och vem kan lära oss mer om att vänta än Maria? Messias kunde inte födas utan en ung flickas samtycke. Om du låter Jesus födas inom dig blir du också en kärlekens budbärare. Bered ditt inre rum för Gud. Julmysteriet är inget som händer utanför dig. Det är ingenting om det inte fullbordas inom dig. Att Gud har avslöjat sig själv för dig är din största julklapp. Barnet som föds och som du möter i julnattens mörker är din Frälsare.


Gud rörde vid dig, Maria,
och du vart välsignad.
Och vi tackar dig för det,
du som gav oss Jesus.


Amen


#advent #jul #herrensmoder #maria #jesufödelse

ANNONS
Av Lena P - 10 december 2015 19:00


Den här predikan håller jag i en kvällsmässa just precis nu i samma ögonblick som den läggs ut på bloggen:


På söndag är det tredje advent, och temat är Bana väg för Herren. Johannes Döparen kallas ofta för vägröjaren. Det var ju han som gick före och banade väg för Jesus. Det var hans uppgift att peka på och förbereda folket för Messias, som skulle komma efter honom. Det behövdes alltså en förberedelsetid innan Jesus kom till världen, och nu i advent handlar det om din förberedelse inför Jesu ankomst. Nu är det din uppgift att bana väg för Herren. Han som en gång kom till världen vill komma även till ditt hjärta.

 

Vad gör vi då när det finns hinder på vägen? Jo, vi skickar så klart dit någon som kan röja. Om det t ex har snöat, skickar vi ut folk som kan ploga. Men nu gäller det att ta bort de hinder som finns för att Guds rike ska kunna uppstå på jorden. I det här fallet handlar det inte om att röja bort rent fysiska hinder utan om att rensa vägen till – och från – våra hjärtan. Att bana väg för Gud är att skapa utrymme för Gud, och det gör vi genom att rensa bort gammalt skräp ur våra hjärtan. Det är livet som är vägen, och vägen är ständigt ny. Vi är ständigt på väg. Faktum är att vi lever i en konstant förändring. Just förändring är en av de stora stressfaktorerna i livet, och när vi är stressade är det väldigt lätt att tappa riktningen. Ibland känns kanske terrängen oländig, och vi tvivlar på att vi ska kunna bana väg där. Vi ska inte inbilla oss att det är helt lätt, men det är då vi får lita på att Gud röjer vägen från sitt håll; vi får lita på att vi inte är ensamma.

 

Att bana väg för Herren handlar mycket om att se varandra. Budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” handlar om att bryta självcentreringen och inkröktheten som vi människor så lätt hamnar i. Gud är alltid på väg, genom dig – och genom andra. När vi öppnar våra hjärtan, det är då vi kan känna. Att känna är att vara sårbar, men det är bara i sårbarheten och svagheten som mod kan födas. Men tyvärr är det så att människor blir väldigt obekväma och rädda när man är öppen med sin sårbarhet. Vi ser svagheten som en defekt, som något att skämmas över, men som Paulus säger i andra Korintierbrevet är det så att just ” svagheten blir kraften störst”. I mötet mellan en sårbar människa och en annan, där verkar Gud; där blir man hel. Gud är som närmast när vi är som svagast. När vi vågar möta andra utifrån vår egen sårbarhet så det händer något med oss. Gud är med oss, och vi börjar läka. Många döljer medvetet sin sårbarhet och visar den inte. Men om vi vågar visa oss sårbara, börjar vi läka. Gud har i sin klokhet gjort så att vi behöver varandra för att bli hela. Och på så vis kan vi faktiskt utföra under både för andra och för oss själva. Vi kan påbörja läkningen.

 

Själv har jag gått in i väggen. Jag brände ut mig på att dygnet runt ta hand om mina två funktionshindrade barn. Dessutom har jag blivit multisjuk. Hur ska man kunna bana väg för Herren när man inte ens kan bana väg för sig själv? kan man ju undra då. Men jag har hittat en väg. Här står jag och är sårbar. När vi möter en annan människa utifrån vår egen inre smärta, det är då det blir äkta möten mellan äkta människor, och den kärleken som uppstår i de mötena är transformerande. Kärlek handlar först och främst om tillit, att våga vara sårbar inför en annan människa. Bara den som tagit risken att vara sårbar kan respektera en annan människas sårbarhet, men någon måste ju våga börja. Nu har jag gjort det, och din och min berättelse kan vara det som låser upp en annan människas fångenskap i sig själv. Människans styrka föds i svagheten och blir till i mötet, i det äkta mötet, med en annan människa. Vi kan helt enkelt inte hitta vägen, och vi kan inte röja den, ensamma. Vi behöver varandra. I vår sårbarhet är vi jämlika. Vi behöver öppna oss, inte bara för vår egen sårbarhet utan även för varandras. Jesus var alltid lyhörd för människors sårbarhet – och även för sin egen. Sårbarheten öppnar människors hjärtan och det är den vägen vi behöver bana för Herren. Det är i vår sårbarhet som Jesus kan födas i våra brustna hjärtan.

 

När Jesus dog på korset brast förhänget i templet mitt itu, dvs han öppnade vägen direkt till Gud, precis som vi banar vägen för Gud till våra hjärtan när vi öppnar dem. Jesus uppmanar oss att ta emot Guds rike som ett barn, och är det någonting barn har så är det öppna hjärtan. Där två av oss möts i sårbarhet, där finns Gud. Hans ende son dog på korset; han vet vad sårbarhet vill säga. Låt oss se varandra och se Jesu lidande i andra. Ja, se Kristus i våra medmänniskor! Låt oss tänka på varandra som nyfödda bebisar, lika värnlösa som jesusbarnet var i krubban. Då mjuknar våra hjärtan.

 

Istället för att önska varandra god jul, skulle vi nu till jul kunna säga till varandra: Må Kristus födas inom dig!

 

Jesus var sårbar.

Jag är sårbar.

Är du?


 

ANNONS
Av Lena P - 13 oktober 2015 10:07


Direkt när jag först hörde talas om Frälsarkransen kände jag mig lockad och skaffade mig en, en som man köpte ihop med en bok. Senare skaffade jag fler böcker om Frälsarkrasen och läste lite här och lite där.


Frälsarkransen följde mig mer och mer men ändå kunde jag inte riktigt komma den nära trots en stor längtan och trots att jag oftast har den med mig, inte på mig utan i väskan.


Häromveckan trillade jag på ett bananskal in i en samtalsgrupp runt Frälsarkransen, och det första tillfället pratade vi om jagpärlan. Hemma tillkom så en dikt om just jagpärlan och dess plats i Frälsarkransen:


Mellan mig och Gud
Tystnaden.
Ty endast i tystnaden kan jag höra
Hans viskningar.
Mellan mig och Jesus
Ingenting.
I dopet är jag hans.


Jag lade in dikten i gruppen Frälsarkransen på Facebook och vips blev jag tillfrågad av Verbum om de fick publicera min dikt på deras blogg om Frälsarkransen, vilket gladde mig oerhört: https://fralsarkransen.wordpress.com/2015/10/09/jagparlan-en-dikt-av-lena-posselwhite/



Av Lena P - 11 juli 2015 16:32


Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":


"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

 

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

 

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

 

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

 

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

 

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."

 

 

Av Lena P - 26 januari 2015 15:18


För ett par år sedan läste jag en liten bok som heter Den goda ensamheten och som är skriven av Inga-Märtha Ericsson. Jag vill dela med mig några bra och tänkvärda citat från boken:


"Varför dör Jesus? För att dela varje människas smygande skräck inför den yttersta ensamheten."


"Den som vågat möta sin ensamhet och funnit sin inre trygghet kan leva nära andra människor utan att klamra sig fast vid dem. Den som har trygga relationer till andra människor vågar gå in i ensamheten."


Men vi kan också behöva varandra:


"Vi kan behöva hjälp både i bön och samtal för att våga tro att Gud möter oss med nåd och att vi får vara hans barn trots allt."


 

Av Lena P - 5 januari 2015 14:31


Jag har antagit utmaningen. Har du? Vilken utmaning? undrar du kanske. Jo, den som det står om på

http://antautmaningen.se/ - det finns även en facebooksida - nämligen att läsa hela, halva eller en fjärdedel av Bibeln på ett år. Man väljer själv "spår", d v s hur pass mycket man är beredd att läsa varje dag. Jag kör på halva, och hittills har det funkat bra.


Nog för att jag har läst i stort sett hela Bibeln förut, men man upptäcker alltid nya saker.


 

Av Lena P - 7 september 2014 18:49


Häromdagen skulle min mamma gå iväg till en diskussionskväll i kyrkan med söndagens tema "Friheten i Kristus".


"Vad ska man säga om det?" frågade hon mig innan hon skulle iväg.


Om det kan man väl säga mycket, tyckte jag, inte minst att Jesus dog för att vi ska få förlåtelse och bli fria från synd.


"Nej", sa mamma. "Så kan jag inte alls se det. Frihet betyder bara att man inte är slav."


Okej, menade jag, men då kan du väl lyssna på vad de andra har att säga. Det kan ju vara intressant.


"Men man måste ju få säga vad man tycker", hävdade mamma.


Visst, tänker jag, men om hon diskuterar en sak som inte ens har med saken att göra, och de andra diskuterar en annan sak, så lär de aldrig förstå varandra.


Friheten i Kristus innebär så mycket så jag vet inte ens om jag skulle kunna formulera det i ord. Och jag ska inte försöka göra det just nu heller, då jag inte alls är pigg.


  

Av Lena P - 27 augusti 2014 20:15

 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se