Jag tänker på predikan i söndags där prästen pratade om att vandra den smala vägen. Men jag är nog inte riktigt med på den tanken. Jag tänker att vägen faktiskt måste vara ganska bred, väl upptrampad. För det är så många som har vandrat den före oss, och vi är många som vandrar den nu samtidigt. Och om alla vi ska få plats så måste både vägen och porten faktiskt vara ganska breda. Annars får vi ju inte plats, och då kanske många skulle fall bort. Det kan jag inte se någon vits med, så jag tror att det är rätt gott om plats. Visst, man måste så klart vandra Vägen, men det finns plats för alla som vill.

Nu har det som jag kallar för positivismrörelsen även nått Facebook. Alla skriver tre positiva saker om dagen på sin statusrad och skickar vidare till åtminstone två av sina vänner. Jag fick också en sådan inbjudan, men jag valde att avstå, för jag tycker att det vilar något osunt över det hela. Inte det att vara positiv i sig, men just att låtsas vara det, fast ens tillvaro i själva verket håller på att krackelera.

Redan i Gamla Testamentet står det om detta:

Alla, profet som gäst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger: "Allt är väl, allt är väl!" men allt är inte väl.

~ Jer 6:13-14

Och här kommer samma budskap i en modernare - och mer förklarande - variant:

"En människa som för en kamp med livet, må den vara tillfällig eller långdragen, ytlig eller djup, som upplever, smärta, stress eller oro, eller att livet gör illa, och som hela tiden får signaler utifrån om att det inte är okej att uttrycka den inför andra, blir belagd med en skuldbörda för att det den känner och upplever är "fel", att hennes upplevelser och känslor inte är accepterade eller legitima. Dessa signaler blir ett normerande maktspråk som kryper livsutrymmet för den som lider, och kväver den röst och de uttryck som människa behöver i sin process. Det blir ytterligare en pålaga i det som redan känns tungt.

Det talas mycket om att "våga" vara positiv. Jag har väldigt svårt att tro att en människa som uttrycker genuin livssmärta gör det för att den är "rädd" för att vara glad och harmonisk. Det är som att säga att det är ditt eget fel att ditt liv är smärtsamt och om du bara förstod att tänka glada tankar så skulle lidandet försvinna. Att tvingas tränga bort det som gör ont skapar bara mer lidande. För många handlar inte lidandet om enbart tankemönster, utan om genuina svårigheter som de tvingas leva med och hantera från dag till dag. Saker som gör livet till en kamp där glädjen hela tiden måste erövras, något som tar enormt med kraft om man befinner sig i underläge. Alla har inte samma förutsättningar att hjälpa sig själva till glädje. Alla fungerar inte på samma sätt. Många bär på sår som inte syns på ytan och som också i många fall är dolda för den som erfar och känner dem. Att då stänga för möjligheten att uttrycka dem, att ta fram dem i ljuset och titta på dem, vrida och vända på dem tillsammans med andra, söka gemensamma erfarenheter och insikter för att komma vidare, upp ur smärtan och nå läkning och befrielse, är att göra illa. Att bombarderas med positivitet och ryck-upp-dig-mentalitet kan vara direkt kontraproduktivt för en människa som har begränsade möjligheter och vägar att ta sig ur sin situation. Det skapar en pålagd skuld för sin egen situation, för att man inte orkar vara glad och positiv, oavsett hur livet ser ut. Livet är inte bara glädje. Det är en ständig process, ett växande, där alla aspekter av det mänskliga måste få utrymme att finnas till, uttryckas, bearbetas. Jag vill vända på det och säga att de som stänger och ständigt flyr från det svåra, från motståndet och de komplexa och svåra frågeställningarna i livet, bär på en rädsla för vad det innebär att vara människa. Och det är helt okej att göra det valet, men det är inte okej att tvinga andra människor att göra detsamma.

Jag är medveten om att det finns de människor som fasntar i den lidandes identitet, söker det för att kunna få bekräftelse, som medvetet eller undermedvetet utnyttjar det i sina relationer eller kommunikation med omgivningen. Men jag är övertygad om att de är i minoritet. Och dessa människor kommer sannolikt inte att vara mottagliga för en förenklad "tänk positivt"-retorik i vilket fall som helst. För de som faktiskt bär på genuin livssmärta  och behöver få släppa fram den för att bearbeta och läka, är den i många fall provocerande. Vi behöver alla glädje i våra liv för att balansera det som är mörkt och svårt, men den kan inte skapas genom att inte låtsas om det svåra, djupa och komplexa. Vi behöver insikt i alla aspekter av oss själva för att växa och läka, och för att nå dig behöver även den mörkare delen av vår inre värld få utrymme att behandlas tillsammans med varandra, i en gemensam dialog. Att kalla allt som har med det dunkla, dolda djupet i människan för negativitet eller gnäll är att göra både sig själv och sina medmänniskor en otjänst..."

~ Martin Lundmark

Tack Martin Lundmark för den kloka texten!

Ibland när människor pratar om Gud, Guds allmakt, och vad de ber Gud om, tänker jag att de verkar tro att Gud är en trollkarl som kan fixa till allting. Och då ser jag framför mig Gud som trollkarlen i barnvisan som drack upp sig själv. Kommer ni ihåg?

I Indialand bak Himalayas rand

där händer det konstiga saker ibland.

Det bodde en trollkarl, han trollade så

att åtta blev nitton och nitton blev två.

Han trollade så att ett berg kunde bli,

en fettisdagsbulle med vispgrädde i.

Så vattnet som rann i en flod ett tu tre,

förvandlades till både kaffe och te.

Han trolleritrollade också så att,

ett nötskal skack ut som en ståtlig fregatt.

Och stjärnorna regnade ner som guldsand,

och månen blev till en citron i hans hand.

Men kejsarn av Kina han sa jag slår vad,

att ingen förvandlar sig till lemonad.

Haha, ropte trollkarln, se då på min kraft,

och simsalabim blev han till ett glas saft.

Men solen sken het över risfält och älv,

och trollkarln blev törstig och drack opp sig själv.

Det skedde av misstag som ni nog förstår

och det har han ångrat i sjuhundra år.

Gud gjorde sig själv till människa och dog. Är inte Gud död då? Och i så fall kan han väl inte trolla tillbaka sig.

Dagens barnsliga tankar...

Arvssynden är ett begrepp som jag har brottats mycket med. Jag har haft väldigt svårt att komma till rätta med att man skulle kunna ärva någon form av synd, ända tills jag kom fram till följande som för mig gör arvssynden begriplig.

Jag tänker på arvssynden som destruktiva beteendemönster som finns inom familjen. Ofta går det här beteendemönstret i arv i generation efter generation - typ "Jag fick minsann stryk av min farsa så jag vet att ungar behöver ett kok stryk då och då." Och ibland tänker man att det kan fortsätta i det oändliga med att offret blir förövare; det går så att säga i arv från föräldrar till barn.

MEN - och det här är ett stort men - det här mönstret går att bryta. Det går att bli medveten om att man följer ett gammalt destruktivt mönster. Det går att besluta sig för att bryta. Och det går att bryta; det går att ta reda på vad det är som ligger i tunnorna och skramlar, vad för dysfunktionellt beteendemönster det är man har ärvt.

Jag såg en ikon av Maria och Jesusbarnet för en tid sedan och kom på någonting som inte slagit mig tidigare. Så klart representerar den just Jesus och Maria, men den representerar också oss själva. Den inre föräldern som håller det inre barnet.

#Maria #Jesus #ikon

Det är kanske en helt egen tolkning, men när jag tänker på fastan så tänker jag också på att dela med sig. Det kanske är fasteinsamlingen som inspirerar till det, men jag tänker att fastan innebär att man avstår från något så att man kan ge till någon annan. Om jag avstår från mat, kan jag föda en hemlös. Om jag avstår från pengar, kan jag hjälpa ett svältande barn. Och så vidare.

Den här videon handlar om att ge bort det finaste man har. Det är ju vad Jesus gjorde; han gav bort sig själv till hela mänskligheten. Här är det en treåring som väljer att ge bort det finaste hon har.

För något år sedan deltog jag i ett katekumenat, ett sätt att som vuxen utforska min tro. Och jag ska väl säga att min tro var relativt tvivlande då, även om jag hade insett att den faktiskt var starkare än jag trodde. Hur som helst blev jag ombedd att skriva om katekumenatet i församlingsblade, och jag skrev så här:

”'Gud har verkligen sökt dig!' utbrast en präst i en annan församling till mig härom året, när vi satt i samtal för att diskutera tro, tvivel och livets svårigheter. Lite smått chockad fick jag erkänna att ja, Gud har ju faktiskt knackat på min dörr. Men hur gör man för att tro då? Och vad gör man med sina tvivel? Det var inget den prästen ville svara på, för hon tyckte att jag redan hade en tro. Själv kände jag att det är en sak att Gud tror på mig men en helt annan för mig att tro på Gud. Jag har tvivlat som mest, när livet varit som jobbigast, och det är ju precis just då jag skulle behövt ha en tro. ”Katekume-vad-då-för-nå’t?” frågade alla jag berättade för, när jag jublade av glädje över att jag hittat det jag letat efter, nämligen ett katekumenat. Hur skulle jag annars kunna utforska min tro?

En kväll i höstas när jag körde hem i mörkret från en av de första träffarna, märkte jag speciellt tydligt hur det enda som stoppade mig från att köra av vägen, när jag blev bländad av mötande bilars strålkastare, var de vita strecken vid vägkanten, och då kom det. Det stod plötsligt så klart för mig att det jag önskade att katekumenatet skulle leda fram till var att jag ville att min tro skulle bli som när jag fäster blicken på de vita strecken vid vägkanten vid mörkerkörning. När jag inte ser något annat i mörkret – inte minst för att jag blir bländad av mötande bilars strålkastare – tittar jag på de vita strecken på högerkanten och med hjälp av dem håller jag mig kvar på vägen. Så även på trons väg.

Jag vet inte riktigt själv hur det har gått till, men så har det blivit. Jag har lärt mig att jag kan be, trots att jag trott att jag lider av bönekramp, och jag har lärt mig att det aldrig är Gud som stänger dörren; det är min dörr som slår igen när livet blir för svårt. Men nu har jag lärt mig att inte tvivla på min tro och att inte tro på mina tvivel. Efter att ha provat olika sätt att närma mig Gud, har jag nu lärt mig mitt alldeles egna knep för hur jag ska peta upp dörren igen. När hopplösheten och tvivlen ansätter mig, slår jag mig ner och fattar min penna. Då skriver Gud in hopp och ljus i mina dikter, i mitt liv och mitt mörker; jag ser de vita strecken och slipper köra av vägen och in i tvivlen igen.

Till alla er som inte redan har deltagit i ett katekumenat säger jag: Kör!"

Kör på Guds väg. Vi vill så gärna att Gud ska visa oss vägen och tala om precis var vi ska svänga höger och var vi ska svänga vänster. Ja, vi vill till och med att han ska hålla i ratten. Men Gud är som de vita strecken vid vägkanten. Han gör så att vi kan uppfatta när vägen svänger, men det är upp till oss både att hålla utkik och att svänga där det behövs. Och som GPS har han gett oss våra känslor. Ofta försöker vi trycka undan känslorna, åtminstone dem som vi uppfattar som jobbiga. Vi vill bli som robotar för att slippa känna den där sorgen, smärtan eller vreden. Men hur skulle vi kunna ändra riktning om vi inte kände den där skulden, medkänslan eller vad det nu är för något?

                                           © Vågrörelser

Jag tror det var meningen att människan skulle äta av kunskapens frukt. Annars hade Gud aldrig skapat den. Han tänkte nog på människan som ett trotsigt barn:

"Hur ska jag få henne att äta frukten? Jo, jag förbjuder den! Det är det säkraste sättet."

Och det fungerade.