Idag är en dag när jag verkligen känner att jag behöver möta Gud. I flera dagar har jag försökt hålla humöret uppe och har gått omkring och gnolat den gnolvänliga psalmen nr 729:

Nu öppnar vi våra hjärtan

och mottar brödet som ger oss livet.

...

Idag däremot, efter en dålig natt med tidernas mardröm, känns det mer som om ett konstant bedjande av Jesusbönen skulle passa mig:

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.

Och på Carolina Johanssons blogg Rambling Thoughts http://carolinajohansson.wordpress.com/ hittade jag följande ord som jag ändå tror blir de som följer mig idag:

Vad min fader har gett mig är större än allt annat.

Temat för kommande söndag är "Den gode herden", och söndagens psaltarpsalm känner nog de allra flesta igen:

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Så viktigt det är för många människor att passa in. Det sägs ju att människan är ett flockdjur, och en del gör nästan vad som helst för att inte hamna utanför. Själv har jag gått från ensamvarg till att försöka passa in bland mina jämnåriga när jag växte upp. Sedan blev jag något av en ensamvarg igen; ensamheten var påtvingad men också delvis självvald. Och tänk nu har jag blivit en i fårflocken, för jag har hittat vägen till kyrkan, till tron och till den gode herden. Jag har hittat hem helt enkelt.