Jag har blivit publicerad i de här fina inspirationsboken utgiven av Argument förlag - sex stycken av mina dikter finns med. Häromdagen fick jag hem mitt ex, och jag måste säga att boken är otroligt fin. De har en duktig redaktör på förlaget.

Jag har själv tagit fotot på boken.

Direkt när jag först hörde talas om Frälsarkransen kände jag mig lockad och skaffade mig en, en som man köpte ihop med en bok. Senare skaffade jag fler böcker om Frälsarkrasen och läste lite här och lite där.

Frälsarkransen följde mig mer och mer men ändå kunde jag inte riktigt komma den nära trots en stor längtan och trots att jag oftast har den med mig, inte på mig utan i väskan.

Häromveckan trillade jag på ett bananskal in i en samtalsgrupp runt Frälsarkransen, och det första tillfället pratade vi om jagpärlan. Hemma tillkom så en dikt om just jagpärlan och dess plats i Frälsarkransen:

Mellan mig och Gud
Tystnaden.
Ty endast i tystnaden kan jag höra
Hans viskningar.
Mellan mig och Jesus
Ingenting.
I dopet är jag hans.

Jag lade in dikten i gruppen Frälsarkransen på Facebook och vips blev jag tillfrågad av Verbum om de fick publicera min dikt på deras blogg om Frälsarkransen, vilket gladde mig oerhört: https://fralsarkransen.wordpress.com/2015/10/09/jagparlan-en-dikt-av-lena-posselwhite/

Igår besökt jag Nydala kloster. Eller Nydala klosterkyrka, eftersom det finns mycket lite kvar av själva klostret. På hemväg därifrån skrev jag den här lilla limericken i huvudet:

En gammal munk från Nydala kloster

han satte på ett nygammalt plåster

på häl och på tå

för att senare gå

till sängs och be Pater Noster.

Text och bild: © Vågrörelser bloggen 2014

Så som du tar emot mig,

så tar jag emot förlåtelsen,

som ett nyfött barn,

heligt och varmt.

Som ett nyfött barn

tar jag emot din förlåtelse.

Så som du tar emot mig,

så tar jag emot välsignelsen,

som en gåva

lik själva solen.

Med värme

tar jag emot din välsignelse.

© Vågrörelser

© Vågrörelser

Håll ihop mig

Jag ber dig, Jesus, kliv ner från ditt kors

och omfamna mig.

Håll ihop mig som armeringsjärn

håller ihop betong,

som en mor famnar

sitt nyfödda barn,

som kronbladen på en blomma

omfamnar blommans ömtåliga mitt.

Håll ihop mig som häftklamrar

håller ihop vilsegångna papper,

som herden håller ihop

sin fårflock,

som Gud håller ihop

universum.

Håll i mig som ett barn

håller i sin käraste nalle,

och håll mig uppe som trädet sin krona.

Håll mig uppe som fågeln i skyn.

Säg till mig ”Ta din säng och gå”,

och jag ska följa dig till tidens ände.

Till tidens ände och bortanför

ska jag gå med dig

om du håller om mig.

© Vågrörelser

Idag bjuder jag på en dikt som jag skrev en sömnlös natt:

Uppståndelse

En helt vanlig måndag.

Kan inte sova, kan inte läsa.

Längtar bort härifrån,

till horisonten.

Tiill den strimma ljus som finns

när solen gått ner.

Var finns solen efter solnedgången?

Och var finns du i mitt mörker?

Dina ord i mitt hjärta

väcker mig till liv igen.

I den grönskande våren

en helt vanlig måndag

väcker du mig till liv igen.

Jag var död,

men jag lever igen.

Jag funderar över temat döden. Det är ju ett stort ämne som kan vara väldigt svårt att prata om för en del människor. Och när det gäller tunga och svåra ämnen får man försöka hitta olika typer av ingångar. Musik och dikter har en förmåga att sippra inoch öppna upp någonting som ma inte alltid annars kommer åt att tänka eller känna.

Jag började leta i psalmboken efter psalmer som handlar om sorg och död, och till min förskräckelse fanns det knappt någonting alls. I alla fall nästa inga psalmer som verkligen tar upp död, sorg och saknad, vilket jag tycker är det man vill ha på en begravning. Däremot finns det en massa psalmer som jag tycker uttrycker hejsan tjosan, vad kul att någon har dött - nu överdriver jag för att få fram mitt budskap. Nej, jag tycker att ämnet är vara allvarligare än så. Det kan ju vara så att det för den person som dött är en lättnad, men som anhörig eller god vän står man ju mitt i sorgen och saknaden. Då är det väldigt svårt att se några fördelar med att ens älskade människa har dött, och jag tänker att man i den situationen behöver någon annan som satt ord på det man känner, kanske i en psalm eller en dikt.

Jag har hittat några dikter på temat döden som jag tycker om:

Vi vet ingenting
Vi anar ingenting

från det enda ögonblicket

till det andra

bara detta, att det måste ske

att det inte kan uppskjutas

Så skall vår andedräkt fly

som när en bok faller ur

den trötte läsarens händer

eller som när ett löv

sliter sig från grenen.

~ Bo Setterlind

I avskedet stund
trycker jag din hand

men orden

jag vill ge dig

finner jag inte.

Då lägger jag

i dina händer

mina tårar

min längtans

och min smärtas

ordlösa språk.

I dina kupade händer

skall du bära

tårarnas hemliga tecken.

Och du skall se

ut över havet

och din längtansblick

ljusnar

när vågorna tystnar

och allt blir stilla.

~ Ivar Karlstrand

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satt mig i k orgen

och när jag somnat började han gå.

Döden tänker jag mig så.

~ Bo Setterlind

Livlöst är livet
Där inte du är kvar.

Världen är ett väldigt skal

Som ingen kärna har.

~ Karin Boye

Och så första versen i psalm 619 i Den svenska psalmboken:

Jag går mot döden var jag går,

och snart skallden mig hinna.

Jag ej en dag, en timme får

där jag kan trygghet finna.

Ett flyktigt andetag,

så slutar livets dag,

jag inför evigheten står.

Jag går mot döden var jag går.