Temat för den här söndagen är Försonaren, och jag undrar om inte mycket av allt elände i samhället - jag tänker bl a på näthat, misshandel i fotbollens namn, vansinnesomkörningar på vägarna osv - har att göra med att vi inte på något vis kan försona oss med oss själva. Och inte med andra heller. Oförsonlighet tycks vara något många människor vårdar ömt. "Det finns saker man inte kan förlåta", säger de med hätsk röst. Och jag tänker att jo, med Guds hjälp, med Guds kärleks hjälp, kan vi nå både förlåtelse och försoning. Om vi vill. Men om vi stänger portarna och vägrar låta det ske, är loppet kört. Gud gör inget mot vår vilja. Han vill att vi ska bli medvetna, att vi ska förstå, att vi ska ta vårt ansvar och inte skylla på andra. Han vill att vi ska förlåta, försonas och älska varandra. Det är ju det han har offrat sin ende son för.

Igår fick jag vara med om någonting så fantastiskt. Vi var en grupp som tillsammans med prästen fick sätta ihop gårdagens gudstjänst. Jag skrev en text som blev till en predikan som jag fick hålla:

Ordet bebåda betyder förutsäga, och då kan man ju undra om Maria verkligen hade något val. Det sägs att vi i jämförelse med det gamla bondesamhället ställs inför ofantligt många valsituationer varje dag. Om jag bara jämför med när jag var ung, ställs dagens ungdomar inför många fler valsituationer, inte minst när det gäller valet till gymnasiet. Det finns numera ett ofantligt antal olika skolor att välja på, och varje skola har ett nästan oändligt antal olika program att välja på. Ett sådant val är förvisso inte lika livsavgörande som det val Maria ställs inför. Maria är mycket ung, yngre än våra konfirmander till och med. Hon står väldigt ensam i detta. Vad vet man i den åldern om hur livet kan te sig? Det är ingen annan som har gått före henne. Hon har ingen bästa kompis att diskutera med. En ängel kommer till henne, och plötsligt måste Maria bestämma sig. Ja eller nej. Jag tror att Gud behövde Marias ja för att det som skedde skulle kunna hända. Gud tvingar inte in oss i någonting. Ängeln sa till Maria: ”Var inte rädd”, och jag tror att Gud vill säga till var och en av oss att vi inte ska vara rädda utan tro på Honom. Maria stillar sig och lyssnar till Guds ord i tystnad. Det var kanske lättare för Maria, som ännu inte hunnit bli besviken på världen, än för oss, men jag tror ändå att vi lättare kan lyssna till Guds vilja om vi blir tysta och stilla.

Var det en plikt eller var det en nåd att föda Guds son? Ängeln Gabriel kallar Maria ”Du högt benådade”, och vi förstår att det handlar om att hon har fått nåd hos Gud, att hon var utvald till ett viktigt uppdrag. Hon litar helt på Gud, och såvitt vi kan utläsa av evangelietexten tvekar hon inte när hon svarar: ”Jag är Herrens tjänarinna”. Själv var Maria fortfarande – åtminstone i våra moderna ögon – ett barn, och kanske är det det Jesus menar, när han säger: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”, att vi ska våga lita så fullständigt på Honom som ett barn litar på sin förälder. Kanske är det en uppmaning att vi ska behålla barnets oskuldsfullhet och nyfikenhet inom oss. Att våga tänka: ”Vad händer om jag provar så här?” Maria har barnets tillit och dess oskuldsfullhet; hon saknar den misstro och det kontrollbehov många av oss vuxna har. Hon lägger sitt – och Jesus – liv i Guds händer. Hon hoppar ut i det okända och litar på att Guds hand ska fånga henne, ”ty ingenting är omöjligt för Gud”. Maria accepterade att hon inte förstod allting, och kanske var det just därför allting föll på plats för henne. Vi mer eller mindre kräver att vi ska förstå allting: ”Men jag förstår inte den här bibeltexten”, säger vi, och så suckar vi. Maria vågade lyda Guds ord. Det blev en son, ett litet barn, och Guds storhet vilar i honom. Guds stora storhet i detta lilla barn. Små barn blir stora, lika stora som sina fäder.

Mycket i världen har gått via och cirklat kring mannen, men i den här berättelsen kommer allt från kvinnan, från Maria, trots det patriarkat som rådde på den tiden. Och trots det patriarkat som rått även inom kyrkan under många århundraden, når oss den här viktiga berättelsen om Maria fortfarande. Hon var stark – minst lika stark som en man – för vad visste väl Maria, i den här stunden, om att vara mor? Förstod hon vad det kunde innebära? Det krävs mod att underordna sig, att släppa kontrollen och låta mirakler ske. ”Må det ske med mig som du har sagt”, d v s ske Guds vilja, inte min. Då får man ett annorlunda barn. Hur ska man kunna veta vad det betyder, när ingen annan gått före? Vi samlas här i kyrkan tack vare Maria som gav oss Jesus. Maria vågade ta emot gåvan från Gud. Som gengåva fick Gud Marias fullkomliga tro; ”jag är Herrens tjänarinna”, säger hon. Maria var utvald av Gud, och på samma sätt tror jag att Gud väljer ut var och en av oss. Vi får inte alla besök av en ängel som talar om vad Gud har utvalt oss till att göra, utan vi får klura lite själva på det, fundera på vad det är som får oss att säga ja utan att tänka efter – som Maria gjorde. Där tror jag att vårt uppdrag finns. Maria sa ja till Gud och till Jesus. Låt oss också tjäna Gud och säga vårt ja i tro, ja till Guds ord och ja till att låta Jesus födas inom oss.

Det är kanske en helt egen tolkning, men när jag tänker på fastan så tänker jag också på att dela med sig. Det kanske är fasteinsamlingen som inspirerar till det, men jag tänker att fastan innebär att man avstår från något så att man kan ge till någon annan. Om jag avstår från mat, kan jag föda en hemlös. Om jag avstår från pengar, kan jag hjälpa ett svältande barn. Och så vidare.

Den här videon handlar om att ge bort det finaste man har. Det är ju vad Jesus gjorde; han gav bort sig själv till hela mänskligheten. Här är det en treåring som väljer att ge bort det finaste hon har.

Även om Bibeln anses vara Guds ord så vilar det någonting väldigt mänskligt över den i det att den beskriver den mänskliga naturen så väl. Det finns mycket att känna igen både sig själv och andra i. En dålig egenskap som människan tydlligen haft från begynnelsen, en uregenskap om man så vill, finns beskriven i första Moseboken:

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig." Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?" Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt.""

1 Mos. 3:1-13

Det där är sådant som händer varje dag. Människor skyller på andra, på varandra och på situationen istället för att själva ta ansvar för sina handlingar. Om någon har gjort något dumt, har vi nog lättare att förlåta om de är ärliga med det de har ställt till med. Jag tror att oförsonligheten blir större, när man har en människa framför sig som påstår att det var någon annans fel till och med när det är kristallklart vem som ställde till med oredan. Gud vet att vi inte är perfekta, men jag tror att han vill att vi är ärliga mot oss själva och andra genom att ta det ansvar som verkligen är vårt.

I Jakobsbrevet återkommer det här temat:

"Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs."

Jak. 1:13-14

Och jag kommer osökt att tänka på Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar. Man hör många vuxna förmana sina barn om att de måste lära sig att ta ansvar, men hur många vuxna kan egentligen själva den konsten? Och då talar jag inte om att ta ansvar för sitt arbete, för att räkningarna blir betalda och städningen utförd, utan jag talar mer om det som sker på det mentala och känslomässiga planet.

Om en relation tar slut menar många att det måste ha varit den andra partens fel, även om det brukar sägas att "it takes two to tango" . Man kan inte dansa tango ensam; man är alltid två i en relation. Eller man blir arg på någon för att de inte hjälper en att reda ut en situation som man faktiskt själv ställt till med, så arg som min f d väninna som sa upp bekantskapen för någonting som inte var mitt ansvar utan hennes eget. Jämt och samt slänger folk över skulden och ansvaret på någon annan. Titta bara på politikerna; om de får säga det så är det alltid någon annans fel när någonting gått åt skogen.

När man pratar om fastan kommer de flesta kanske att tänka på att man ska avstå från mat eller pengar, men jag tror att fastan kan vara så mycket mer. Det kanske kan vara en sådan tid när vi kan försöka iaktta oss själva lite extra för att se när när det är jag gör så där själv som jag inte tycker om när andra gör - det där med bjälken i ögat, ni vet. Under fastan avstår vi ju från någonting, och jag undrar om det inte handlar om att vi ska iaktta oss själva och se efter i vilka lägen det är vi faller för frestelsen och försöka komma fram till hur vi kan göra istället, d v s att vi bär vårt eget kors istället för att ständigt försöka hiva upp det på någon annans rygg.