Inlägg publicerade under kategorin Predikningar

Av Lena P - 11 juli 2015 16:32


Den fjärde söndagen efter Trefaldighet hade jag glädjen att få vara med och dialogpredika i en församling igen. Temat för söndagen var: "Att inte döma":


"”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” frågar Jesus i evangelietexten vi nyss hörde. Om han hade levat idag hade han kanske använt psykologspråk och talat om projiceringar, d v s att vi tillskriver andra de av våra fel och brister som vi inte förmår att se hos oss själva, men det är i vårt eget mörker vi kan hitta ljuset. Det är i relation till andra som vi får chansen att lära känna oss själva.

 

Jag läste nyligen en fin liten berättelse som heter Du är värdefull. I början av boken går figurerna runt och sätter fulplumpar på varandra. När jag var barn fick jag också fulplumpar. Några sådana var: skyskrapan brinner, plugghäst, lärarbarn och högfärdig. Men jag var inte högfärdig; jag var blyg, och det hade varit lättare att komma över blygheten om jag inte hade fått den där fulplumpen, för det ansågs ju inte fint att vara blyg. Vi har alla olika egenskaper därför att Gud har gjort oss alla unika. Det är för att han ska känna igen oss, och då ska väl inte vi ändra på det genom att sätta fulplumpar på varandra och säga att någon är fel. När jag blev vuxen och fick barn med osynliga funktionshinder satte människor fulplumpar på både barnen och mig. På barnens fulplumpar stod det ”ouppfostrade” och på mina stod det ”dålig mamma”, fastän jag försökte tala om att det faktiskt stavades ”autism” respektive ”engagerad men sliten mamma”. En del människor får guldstjärnor istället för fulplumpar – hur orättvist är inte det? Jag tror att vi alla vet hur det känns när vi fått fulplumpar på oss.

 

Faktum är att vi aldrig någonsin har hela bilden av en annan människa klar för oss. Vi ser bara en liten bråkdel av den människans liv, och ofta dömer vi helt utifrån våra egna fördomar. I mötet med andra människor får vi bara ögonblicksbilder av dem vi träffar, och ändå tror vi att vi så att säga har sett hela filmen – ja, t o m hela trilogin. När Jesus stod framför Pilatus ropade folket: ”Korsfäst! Korsfäst!”. Vi människor har alltid varit så snabba att korsfästa varandra, men vi är inte satta här på jorden för att lägga sten på andras bördor, utan vi är här för att bära varandras bördor. Förringa aldrig en annan människas börda för du vet inte vad hon kämpar med. Paulus skriver att när vi dömer någon annan så dömer vi oss själva, för i Kristus är vi alla ett. När vi klistrar fulplumpar på andra, kommer vi själva också att få fulplumpar.

 

Men det finns en som tar bort alla fulplumpar som andra har klistrat på oss, och det är Han som har skapat oss. För Gud säger att vi är fina därför att vi är Hans; vi är fina för att det är Han som har gjort oss. Det är bara Gud ensam som vet vad vi alla har att kämpa med, och därför är det bara Gud som kan döma. Låt oss därför lämna över dömandet av andra – och oss själva – åt Gud, såsom vi överlämnar oss själva med alla våra fel och brister i överlåtelsebönen. Jag tror att Gud då tänker något i stil med: ”Jag vet att du hade det tufft just då, så jag förlåter dig”. Med Gud får jag vara en helt vanlig människa; jag behöver inte förställa mig. Jag behöver inte sätta upp en framgångsrik fasad. Jag får vara sårbar och bli accepterad precis sådan som jag är i min sårbarhet. Tänk vilken lättnad att även kunna få möta en annan människa som inte dömer mig på grund av det som drabbat mig – vilken befrielse!

 

Människan har fjärmat sig från Gud, från ljuset, kärleken, förlåtelsen och från helheten. Vi syndar allihop hela tiden, och värst är kanske de där småsynderna man inte själv är medveten om men som ändå skadar andra, fulplumparna. Men vi kan faktiskt alltid göra bättring; vi kan alltid vända om. Vi kan alltid sluta döma andra och istället fundera över vad vi kan förbättra hos oss själva. Vi kan ta hem projiceringarna, ta bort bjälken ur vårt eget öga. Då ser vi allting så mycket klarare. Det är inte lätt, och ingen har sagt att det ska vara lätt, men vi kan alltid, alltid sträva efter att bli bättre. Ett sätt att bära andras bördor kan vara att bestämma sig för att inte sätta dit fulplumpar på andra, att avstå från dömandet. För egentligen är ju fulplumparna våra egna, och det är dem behöver vi titta på. Inte för att döma oss själva, utan för att lära oss. För att bli medvetna. Vi behöver träna oss på att tänka goda tankar; då kommer även våra handlingar att bli goda.

 

Hur botar man då dömandet? Med kärlek, med förlåtelse och med bön! Vi får ta emot Guds kärlek, Hans förlåtelse och Hans nåd, och då kan vi väl försöka ge de här gåvorna vidare till våra medmänniskor. Men vi behöver bränsle för att orka förändra oss. Även i våra relationer behöver vi bränsle. Vi kan tänka oss vår tro som en bensinmack, men istället för 95 Oktan, Diesel och Etanol står det Kärlek, Förlåtelse och Bön på pumparna. Då kan vi regelbundet tanka det vi behöver för att sedan kunna ge vidare till andra. Jesus sade. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, och som Jonas Helgesson sagt: ”Etiketter sätter man på julklappar, inte på människor.” Och förresten så fastnar inte fulplumparna om vi tycker att vi duger. Våga överlämna dig till Gud och ta emot Guds kärlek för kärleken dömer inte, och kärleken vill ingen något ont."

 

 

ANNONS
Av Lena P - 13 april 2014 17:21


I den judiska traditionen har man en försoningsdag, där man bekänner sin synd och ber om förlåtelse. Man tar sitt ansvar helt enkelt. Ursprungsbetydelsen av det hebreiska ordet för försoning är att man ”täcker över” eller ”torkar bort” synd och orenhet. I den kristna traditionen är Jesus försonaren. ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”, skriver Johannes. Allting i tillvaron består av paradoxer: dömas/räddas, mörker/ljus, ont/gott, dåligt/bra osv. Jag ser de här motsatserna framför mig som en gungbräda. Först är man ute på den ena änden, och då slår den i marken. Sedan är man ute på den andra änden, och då är det den som slår i marken.


Jag tycker verkligen om att tänka på de riktigt goda människor som har funnits och som finns i vår värld. De har alltid varit få, och de flesta har fått utstå en hel del. Och ändå har de valt godhetens och kärlekens väg. Nelson Mandela dog för inte så länge sedan, en rejäl förlust för mänskligheten, men ändå en sådan vinst att han har funnits här och med sitt sätt gjort vad han har kunnat för att göra världen till en bättre plats. Underbart! Det värmer ända in i hjärte­rötterna. Det Jesus, Mandela och alla andra goda människor gjort, har varit att helt enkelt visa oss andra att vi alltid har ett val. Vi kan alltid välja barmhärtighet, godhet och medmänsklig­het – om vi vill – framför alla andra beteenden. Och vi ska inte glömma att om vi inte väljer så har vi ändå gjort ett val, och då har vi faktiskt valt bort det goda. Det handlar inte bara om att tänka goda tankar, utan det handlar om att agera, om att leva efter godhetens principer. Men istället för att ta på oss vårt ansvar, säger vi ”Det var inte mitt fel” och slår ifrån oss.


Vi pratar om försoning i dag. Men var finns den när en människa blir misshandlad till döds, med fotbollen som täckmantel? Försoning innebär också ett ansvar att inte vända bort huvudet i stället för att göra något när sådant här händer. Vi har ett ansvar att tillsammans visa att vi bryr oss om vår nästa. Detta innebär inte att vi skall agera polis eller väktare, men vi kan slå larm och visa att vi ser och inte accepterar det som sker. Visa att de som slår är observerade och därför riskerar att ställas till ansvar för sina handlingar. Vi människor ser inte varandra längre; vi tittar bara på våra mobiler och datorer. Kan det vara det som leder till den ökade aggressiviteten, både på nätet i form av näthat, inom fotbolls­kulturen och även i trafiken? Kan det vara så att man gör vad som helst för att synas, upp­märksammas och för att komma först? Man tar onödiga risker och gör vansinnesomkörningar, man misshandlar en människa till döds för att visa att man hör till ”rätt” fotbollslag.


Jesus är försonaren, den som kom för att få oss andra att försonas och den som kom för att sona våra synder, men tyvärr finns det fortfarande människor som väljer mörkret, som väljer det onda. ”Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset”. Så vad kan vi göra då? Vi har ju fortfarande vår fria vilja, och den ska vi använda. Vi kan börja med att bli medvetna om att vi i varje situation har ett val. Vi kan välja det goda och agera därefter, så att det blir uppenbart både för oss själva, för Gud och för andra människor att vi har valt ljuset, att vi har valt sanningens väg, för Jesus är vägen, sanningen och livet. Försoning kan ske där sanningen nämns, och kanske är det så att det är just Jesus vi ska komma ihåg att nämna. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger han. Jag tror att ljuset omsluter mörkret, så när vi sitter och tycker att allting är mörkt finns ljuset ändå runt omkring, och när vår fasad krackelerar under tyngden av det som hänt så skiner ljuset in genom sprickan.


Vi är inne i fastans tid, och låt oss tippa över gungbrädan så att vi får mer balans mellan ljus och mörker i världen genom att avstå från egot och fokusera på att beröra andra människor på ett positivt sätt. Det är vår ute, och naturen återföds. Varför inte låta det bli till ett tillfälle för oss själva att återfödas, att försonas med andra, med oss själva, med livet, och födas på nytt i Anden? Försoning handlar om att kunna gå vidare – trots de misstag vi gör – och det gör vi genom att älska. Älska Gud, vår nästa och oss själva. Om vi öppnar oss för kärleken kan vi nå försoning. Gud älskar oss så mycket att han finns i våra hjärtan – om vi vågar titta tillräckligt djupt inåt, titta genom alla lager av skam som vi går och bär på. Vi kan låta förlåtelsen ske. Vi har Gud och Jesus i våra hjärtan, och genom dem är förlåtelse och försoning alltid möjlig, om vi låter den ske. Guds kärlek är ofattbart stor. Han älskar oss så mycket att han lät sin ende son dö för vår skull. Jesus älskar oss så mycket att han dog på korset för vår skull – vilken kärlekshandling! Han gav sitt liv för vår skull; vi måste sluta tro att vi inte duger. Jag tror att en del av försoningens mysterium är att vi har dömt oss själva och att vi behöver försonas med oss själva och med varandra och inse att Gud älskar oss, även när vi gör våra misstag. Försoning bygger på förlåtelse, men försoning är det som gör en relation hel. Jesus dömdes av det onda, och jag tror att vi behöver känna igen oss själva både i den dömde och i den som dömer. Vi måste förstå att vi har ett ansvar. Först då är försoning möjlig. Jag tror att det finns något positivt i den judiska traditionen, där man sätter ord på sina synder. Vi behöver inte skuldbelägga eller känna skuld, men vi behöver inse att var och en av oss har ett ansvar och ett val, vilket Jesus påminde oss om när han gav oss den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”


 

ANNONS

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se