Jag brukade ha väldigt svårt att komma överens med treenigheten, för jag tyckte att det rimmade illa med en Gud. Först var det en präst som sa åt mig att skippa tanken på treenigheten, och det kändes väldigt befriande så det gjorde jag. Så småningom började jag grubbla över treeenigheten igen, och då var det en annan präst som förklarade den så här:

Gud har skapat allting

Jesus var Gud här på jorden

Den helige Anden är den som kan hjälpa här och nu

Och för mig blev det klockrent:

Gud = perfekt

Jesus = imperfekt

Helige Ande = presens

Det är som att ta tema på ett verb: Skapa, skapade, skapat. Språkvetaren i mig jublar.

Följande citat tycker jag säger allt om vad Gud är. Det är skrivet av mannen som skrivit bokserien som började med Samtal med Gud:

Därför att de flesta människor försöker definiera sig själva, känner de flesta att det är viktigt att på något sätt definiera Gud. Det skulle inte vara så illa om det inte vore för att de flesta människor också behöver tro att deras definitioner av Gud är de enda som är korrekta. Och ändå har svaret på mysteriet om vem Gud är funnits mitt framför oss hela tiden. Gud är... allting. (Min översättning)

~ Neale Donald Walsch

Förut tänkte jag bara på psalmer som psalmer. Det var något man sjöng i kyrkan, och jag som inte är speciellt musikalisk har alltid haft fullt sjå att försöka hänga med och sjunga melodin någorlunda rätt.

Men nu har det hänt något. Jag har tittat igenom hela psalmboken, och där finns fantastiskt fin poesi. Dessutom kan man använda många av psalmerna i Svenska Psalmboken som böner. Jag fastnade nyligen för psalm nr 646 som har blivit en av mina favoritböner:

Grip du mig, helige Ande, / drabba mig, låga klar.

Visa vägens riktning, / ge mina frågor svar.

Rör vid mig, helige Ande, / rör vid mitt dolda jag.

Lär mig tro att Jesus / leder mig varje dag.

Sporra mig, helige Ande, / gör du mig trygg och fri.

Ge mig tjänst och ansvar, / låt mig till glädje bli.

Upplys mig, helige Ande, / så att jag kan förstå:

också nu gör Herren / det som han gjorde då.

Jag har en uppgift att fylla, / Kristus har bruk för mig!

Därför, helige Ande, / vill jag nu tacka dig.

Jag har engagerat mig ideellt i Svenska Kyrkan, både som gudstjänstvärd och som ledare för en samtalsgrupp. Nu har jag dessutom hittat de här spännande sidorna: http://www.svenskakyrkan.se/omoss/volontar-och-ideellt-arbete och http://www.volontarbyran.org/svenskakyrkan/.

Jag skulle vilja pusha lite för det här med ideellt arbete. Alla mår bra av att hjälpa andra och göra en insats. Det har till och med den s k lyckoforskningen konstaterat. Gå gärna in på hemsidorna och se om du hittar något du kan hjälpa till med. Eller hitta på något själv som du kan hjälpa församlingen med. Gör skillnad!

Nu har det som jag kallar för positivismrörelsen även nått Facebook. Alla skriver tre positiva saker om dagen på sin statusrad och skickar vidare till åtminstone två av sina vänner. Jag fick också en sådan inbjudan, men jag valde att avstå, för jag tycker att det vilar något osunt över det hela. Inte det att vara positiv i sig, men just att låtsas vara det, fast ens tillvaro i själva verket håller på att krackelera.

Redan i Gamla Testamentet står det om detta:

Alla, profet som gäst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger: "Allt är väl, allt är väl!" men allt är inte väl.

~ Jer 6:13-14

Och här kommer samma budskap i en modernare - och mer förklarande - variant:

"En människa som för en kamp med livet, må den vara tillfällig eller långdragen, ytlig eller djup, som upplever, smärta, stress eller oro, eller att livet gör illa, och som hela tiden får signaler utifrån om att det inte är okej att uttrycka den inför andra, blir belagd med en skuldbörda för att det den känner och upplever är "fel", att hennes upplevelser och känslor inte är accepterade eller legitima. Dessa signaler blir ett normerande maktspråk som kryper livsutrymmet för den som lider, och kväver den röst och de uttryck som människa behöver i sin process. Det blir ytterligare en pålaga i det som redan känns tungt.

Det talas mycket om att "våga" vara positiv. Jag har väldigt svårt att tro att en människa som uttrycker genuin livssmärta gör det för att den är "rädd" för att vara glad och harmonisk. Det är som att säga att det är ditt eget fel att ditt liv är smärtsamt och om du bara förstod att tänka glada tankar så skulle lidandet försvinna. Att tvingas tränga bort det som gör ont skapar bara mer lidande. För många handlar inte lidandet om enbart tankemönster, utan om genuina svårigheter som de tvingas leva med och hantera från dag till dag. Saker som gör livet till en kamp där glädjen hela tiden måste erövras, något som tar enormt med kraft om man befinner sig i underläge. Alla har inte samma förutsättningar att hjälpa sig själva till glädje. Alla fungerar inte på samma sätt. Många bär på sår som inte syns på ytan och som också i många fall är dolda för den som erfar och känner dem. Att då stänga för möjligheten att uttrycka dem, att ta fram dem i ljuset och titta på dem, vrida och vända på dem tillsammans med andra, söka gemensamma erfarenheter och insikter för att komma vidare, upp ur smärtan och nå läkning och befrielse, är att göra illa. Att bombarderas med positivitet och ryck-upp-dig-mentalitet kan vara direkt kontraproduktivt för en människa som har begränsade möjligheter och vägar att ta sig ur sin situation. Det skapar en pålagd skuld för sin egen situation, för att man inte orkar vara glad och positiv, oavsett hur livet ser ut. Livet är inte bara glädje. Det är en ständig process, ett växande, där alla aspekter av det mänskliga måste få utrymme att finnas till, uttryckas, bearbetas. Jag vill vända på det och säga att de som stänger och ständigt flyr från det svåra, från motståndet och de komplexa och svåra frågeställningarna i livet, bär på en rädsla för vad det innebär att vara människa. Och det är helt okej att göra det valet, men det är inte okej att tvinga andra människor att göra detsamma.

Jag är medveten om att det finns de människor som fasntar i den lidandes identitet, söker det för att kunna få bekräftelse, som medvetet eller undermedvetet utnyttjar det i sina relationer eller kommunikation med omgivningen. Men jag är övertygad om att de är i minoritet. Och dessa människor kommer sannolikt inte att vara mottagliga för en förenklad "tänk positivt"-retorik i vilket fall som helst. För de som faktiskt bär på genuin livssmärta  och behöver få släppa fram den för att bearbeta och läka, är den i många fall provocerande. Vi behöver alla glädje i våra liv för att balansera det som är mörkt och svårt, men den kan inte skapas genom att inte låtsas om det svåra, djupa och komplexa. Vi behöver insikt i alla aspekter av oss själva för att växa och läka, och för att nå dig behöver även den mörkare delen av vår inre värld få utrymme att behandlas tillsammans med varandra, i en gemensam dialog. Att kalla allt som har med det dunkla, dolda djupet i människan för negativitet eller gnäll är att göra både sig själv och sina medmänniskor en otjänst..."

~ Martin Lundmark

Tack Martin Lundmark för den kloka texten!

Det här är en av mina favoriter när det gäller sånger från Taizé. Det finns många som är helt underbara, och det sköna och meditativa med dem är att man upprepar dem flera gånger. Ett tag för några år sedan använde jag de sångerna när jag hade ångest. Jag sjöng och sjöng och sjöng.

Och idag är det tydligen läge igen. Idag behöver jag den här sången jättemycket, för min sinnesfrid är fullständigt rubbad.

Så har jag då tjänstgjort en sista gång som gudstjänstvärd här i det landskap där jag nu bor. Det känns väldigt vemodigt faktiskt, för det är omöjligt att veta i förväg hurdan församlingen är på orten dit vi ska flytta, min nuvarande särbo och blivande sambo och jag. Vi byter landskap. Och församling.

Det blev en jättefin gudstjänst idag. Min kollega hade med sin dotter som också aktivt fick vara med i gudstjänsten. Jag hade tagit på mig att läsa dagens långa text ur Gamla Testamentet, och det gjorde jag tydligen bra trots alla knepiga namn, för jag fick väldigt bra feedback på läsningen.

Temat för idag är "Hjälparen kommer", och predikan var fantastiskt bra. Om jag ska summer den så blir det ungefär så här: Vi är varandras hjälpare. Det är inte så att vi kan sätta oss ner och vänta på någon sorts Superman som kommer och hjälper oss. Vi är här för att hjälpa varandra. Så enkelt är det. Och ändå så svårt för många människor.

Ibland när människor pratar om Gud, Guds allmakt, och vad de ber Gud om, tänker jag att de verkar tro att Gud är en trollkarl som kan fixa till allting. Och då ser jag framför mig Gud som trollkarlen i barnvisan som drack upp sig själv. Kommer ni ihåg?

I Indialand bak Himalayas rand

där händer det konstiga saker ibland.

Det bodde en trollkarl, han trollade så

att åtta blev nitton och nitton blev två.

Han trollade så att ett berg kunde bli,

en fettisdagsbulle med vispgrädde i.

Så vattnet som rann i en flod ett tu tre,

förvandlades till både kaffe och te.

Han trolleritrollade också så att,

ett nötskal skack ut som en ståtlig fregatt.

Och stjärnorna regnade ner som guldsand,

och månen blev till en citron i hans hand.

Men kejsarn av Kina han sa jag slår vad,

att ingen förvandlar sig till lemonad.

Haha, ropte trollkarln, se då på min kraft,

och simsalabim blev han till ett glas saft.

Men solen sken het över risfält och älv,

och trollkarln blev törstig och drack opp sig själv.

Det skedde av misstag som ni nog förstår

och det har han ångrat i sjuhundra år.

Gud gjorde sig själv till människa och dog. Är inte Gud död då? Och i så fall kan han väl inte trolla tillbaka sig.

Dagens barnsliga tankar...