Jag är bestört över valresultatet igår. Ett mörker har fallit över Europa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta under min livstid. Förintelsen under andra världskriget var inte så länge sedan.

När jag gick på gymnasiet fick skolan besök av en ungersk jude vid namn Ferenc Göndör som var en av dem som överlevt Auschwitz. Det var enda gången det blev så tyst i aulan att man hade kunnat höra en knappnål falla. Han berättade, och han visade tatueringen med numret som tyskande hade gjort på hans arm. Ferens reste runt till skolorna och berättade i hopp om att det som hänt aldrig mer skulle hänga. Han skrev också en bok, A-6171: Jag överlevde Auschwitz. Jag har läst den mer än en gång, och den står i bokyllan än. Med en personlig dedikation där han tackar för det intresse jag visade för judarnas öde under kriget.

I mitten på 80-talet besökte jag ett av tyskarnas koncentrationsläger, Dachau. Där köpte jag ett tygmärke där det står "Aldrig mer" på olika språk, och någonstans inom mig har jag svurit på att jag aldrig kommer att medverka till att något liknande kommer att hända igen. Aldrig mer!

Nu ser jag att hela Europa är på väg åt samma håll som Tyskland på 30-talet, och jag tänker inte hålla tyst. Så fort man delar upp mänskligheten i "vi" och "dom", som de främlingsfientliga partierna gör, så är man illa ute, för då finns det ofelbart människor som kommer att betrakta andra som mindre värda, ja till och med oönskade, och då tänker jag inte hålla tyst.

För Ferenc' och alla andras skull kommer jag inte att hålla tyst. Jag kokmmer att skrika ut mitt budskap från alptopparna, och om jag tystnar så kommer stenarna att ropa.

Låt oss aldrig glömma!

 

Idag bjuder jag på en dikt som jag skrev en sömnlös natt:

Uppståndelse

En helt vanlig måndag.

Kan inte sova, kan inte läsa.

Längtar bort härifrån,

till horisonten.

Tiill den strimma ljus som finns

när solen gått ner.

Var finns solen efter solnedgången?

Och var finns du i mitt mörker?

Dina ord i mitt hjärta

väcker mig till liv igen.

I den grönskande våren

en helt vanlig måndag

väcker du mig till liv igen.

Jag var död,

men jag lever igen.

I söndags tjänstgjorde jag för första gången som gudstjänsvärd vid en konfirmation, och det är jag väldigt glad att jag gjorde, för det var verkligen en upplyftande upplevelse. Det var dessutom den första konfirmationen jag bevistat sedan jag själv konfirmerade för många, många år sedan.

De var så söta konfirmanderna, men blir de inte yngre för varje år som går? De redovisade på olika sätt det de lärt sig under konfirmationstiden, och det hade varit väldigt roligt att höra vad de sa, men de pratade alla för tyst, så inte ens med hjälp av mikrofonerna gick det att uppfatta. Tyvärr. Men så är det väl; det var ett nervöst gäng. Det som verkligen hördes, det var en kille som spelade en psalm på saxofon. Men det jag verkligen tar med mig därifrån var en kille som kastade sig rakt in i famnen på prästen och kramade honom både länge och hjärtligt innan han tog emot sin Bibel. Underbart! Det skulle inte förvåna mig om den killen blir präst en dag, och det gläder mig.

Idag är en dag när jag verkligen känner att jag behöver möta Gud. I flera dagar har jag försökt hålla humöret uppe och har gått omkring och gnolat den gnolvänliga psalmen nr 729:

Nu öppnar vi våra hjärtan

och mottar brödet som ger oss livet.

...

Idag däremot, efter en dålig natt med tidernas mardröm, känns det mer som om ett konstant bedjande av Jesusbönen skulle passa mig:

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.

Och på Carolina Johanssons blogg Rambling Thoughts http://carolinajohansson.wordpress.com/ hittade jag följande ord som jag ändå tror blir de som följer mig idag:

Vad min fader har gett mig är större än allt annat.

Scenario: En kyrkogård

Personer: Du och några till

Din bäste vän och mentor har nyss dött och blivit begraven. Du bestört och i djup sorg. Du och dina vänner går till kyrkogården under tystnad. Några av er gråter. När ni kommer fram till graven upptäcker ni att gravstenen är borta och att graven står gapande tom.

Hur skulle du reagera om någon sa att din bäste vän och mentor hade återuppstått från de döda? Hade du trott på det? Eller hade du också tvivlat?

På något sätt tänker vi oss nog att det finns gränser för vilka mirakler Gud kan utföra. Men om Gud har skapat allt liv, om han är allsmäktig, då kan kan blåsa liv i döden också. Ja, Jesus, själv återuppväckte ju Lasaros från de döda.

Ingenting är omöjligt för Gud.

När mörkret begär mig

och provets stund är min

påminn mig då om

att jag är din.

~ Birgit Karlsson

En fin bön, tycker jag. Det skadar inte att bli påmind och att påminna sig själv, för det är ju oftast i de mörka stunderna tvivlen ansätter oss.

För något år sedan deltog jag i ett katekumenat, ett sätt att som vuxen utforska min tro. Och jag ska väl säga att min tro var relativt tvivlande då, även om jag hade insett att den faktiskt var starkare än jag trodde. Hur som helst blev jag ombedd att skriva om katekumenatet i församlingsblade, och jag skrev så här:

”'Gud har verkligen sökt dig!' utbrast en präst i en annan församling till mig härom året, när vi satt i samtal för att diskutera tro, tvivel och livets svårigheter. Lite smått chockad fick jag erkänna att ja, Gud har ju faktiskt knackat på min dörr. Men hur gör man för att tro då? Och vad gör man med sina tvivel? Det var inget den prästen ville svara på, för hon tyckte att jag redan hade en tro. Själv kände jag att det är en sak att Gud tror på mig men en helt annan för mig att tro på Gud. Jag har tvivlat som mest, när livet varit som jobbigast, och det är ju precis just då jag skulle behövt ha en tro. ”Katekume-vad-då-för-nå’t?” frågade alla jag berättade för, när jag jublade av glädje över att jag hittat det jag letat efter, nämligen ett katekumenat. Hur skulle jag annars kunna utforska min tro?

En kväll i höstas när jag körde hem i mörkret från en av de första träffarna, märkte jag speciellt tydligt hur det enda som stoppade mig från att köra av vägen, när jag blev bländad av mötande bilars strålkastare, var de vita strecken vid vägkanten, och då kom det. Det stod plötsligt så klart för mig att det jag önskade att katekumenatet skulle leda fram till var att jag ville att min tro skulle bli som när jag fäster blicken på de vita strecken vid vägkanten vid mörkerkörning. När jag inte ser något annat i mörkret – inte minst för att jag blir bländad av mötande bilars strålkastare – tittar jag på de vita strecken på högerkanten och med hjälp av dem håller jag mig kvar på vägen. Så även på trons väg.

Jag vet inte riktigt själv hur det har gått till, men så har det blivit. Jag har lärt mig att jag kan be, trots att jag trott att jag lider av bönekramp, och jag har lärt mig att det aldrig är Gud som stänger dörren; det är min dörr som slår igen när livet blir för svårt. Men nu har jag lärt mig att inte tvivla på min tro och att inte tro på mina tvivel. Efter att ha provat olika sätt att närma mig Gud, har jag nu lärt mig mitt alldeles egna knep för hur jag ska peta upp dörren igen. När hopplösheten och tvivlen ansätter mig, slår jag mig ner och fattar min penna. Då skriver Gud in hopp och ljus i mina dikter, i mitt liv och mitt mörker; jag ser de vita strecken och slipper köra av vägen och in i tvivlen igen.

Till alla er som inte redan har deltagit i ett katekumenat säger jag: Kör!"

Kör på Guds väg. Vi vill så gärna att Gud ska visa oss vägen och tala om precis var vi ska svänga höger och var vi ska svänga vänster. Ja, vi vill till och med att han ska hålla i ratten. Men Gud är som de vita strecken vid vägkanten. Han gör så att vi kan uppfatta när vägen svänger, men det är upp till oss både att hålla utkik och att svänga där det behövs. Och som GPS har han gett oss våra känslor. Ofta försöker vi trycka undan känslorna, åtminstone dem som vi uppfattar som jobbiga. Vi vill bli som robotar för att slippa känna den där sorgen, smärtan eller vreden. Men hur skulle vi kunna ändra riktning om vi inte kände den där skulden, medkänslan eller vad det nu är för något?

                                           © Vågrörelser