I söndags tjänstgjorde jag för första gången som gudstjänsvärd vid en konfirmation, och det är jag väldigt glad att jag gjorde, för det var verkligen en upplyftande upplevelse. Det var dessutom den första konfirmationen jag bevistat sedan jag själv konfirmerade för många, många år sedan.

De var så söta konfirmanderna, men blir de inte yngre för varje år som går? De redovisade på olika sätt det de lärt sig under konfirmationstiden, och det hade varit väldigt roligt att höra vad de sa, men de pratade alla för tyst, så inte ens med hjälp av mikrofonerna gick det att uppfatta. Tyvärr. Men så är det väl; det var ett nervöst gäng. Det som verkligen hördes, det var en kille som spelade en psalm på saxofon. Men det jag verkligen tar med mig därifrån var en kille som kastade sig rakt in i famnen på prästen och kramade honom både länge och hjärtligt innan han tog emot sin Bibel. Underbart! Det skulle inte förvåna mig om den killen blir präst en dag, och det gläder mig.

Imorgon är det fjärde söndagen i påsktiden, och jag ska tjänstgöra som gudstjänstvärd i min hemförsamling. Temat för söndagen är:

Vägen till livet

Och förbönen jag har skrivit till imorgon lyder så här:

Gud, vi kommer till dig med vår bön. Du som är alltings ursprung och livgivare, vi tackar dig och ber att ditt ljus ska leda oss och ge oss mod och vilja att välja vägen, sanningen och livet. Vi ber för dem som vi har sårat och för dem som sårat oss. Hjälp oss att genom din nåd förlåta varandra och få vandra din väg i fred och frihet.

Kärlekens Gud, hjälp oss att se varandras nöd och att våga sträcka ut en hjälpande hand. Vi ber för alla som tror på dig. Låt oss mötas över alla gränser och hjälp oss att förstå att var och en av oss kan göra skillnad. Hjälp oss att känna att din tålmodiga kärlek och inse att den är vägen till livet. Vi lyfter fram vår församling inför dig, Gud. Visa oss vägen för din kyrka, var med oss i möten med våra medmänniskor och öppna våra sinnen för nya möjligheter.

Ljusets Gud, rör vid våra ögon så att vi vågar se vår verklighet som den är, och hjälp oss att hitta styrkan i vår svaghet. Låt hoppets låga brinna för alla nödställda, ensamma och ångestfyllda människor. Du har kallat oss från mörkret till ditt underbara ljus, och låt så var och en av oss vara en förmedlare av hopp och ljus till dem vi möter. Vi ber tyst för alla dem som vi saknar här, men som vi ändå bär med oss i våra hjärtan.

Idag är en dag när jag verkligen känner att jag behöver möta Gud. I flera dagar har jag försökt hålla humöret uppe och har gått omkring och gnolat den gnolvänliga psalmen nr 729:

Nu öppnar vi våra hjärtan

och mottar brödet som ger oss livet.

...

Idag däremot, efter en dålig natt med tidernas mardröm, känns det mer som om ett konstant bedjande av Jesusbönen skulle passa mig:

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig.

Och på Carolina Johanssons blogg Rambling Thoughts http://carolinajohansson.wordpress.com/ hittade jag följande ord som jag ändå tror blir de som följer mig idag:

Vad min fader har gett mig är större än allt annat.

Temat för kommande söndag är "Den gode herden", och söndagens psaltarpsalm känner nog de allra flesta igen:

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Så viktigt det är för många människor att passa in. Det sägs ju att människan är ett flockdjur, och en del gör nästan vad som helst för att inte hamna utanför. Själv har jag gått från ensamvarg till att försöka passa in bland mina jämnåriga när jag växte upp. Sedan blev jag något av en ensamvarg igen; ensamheten var påtvingad men också delvis självvald. Och tänk nu har jag blivit en i fårflocken, för jag har hittat vägen till kyrkan, till tron och till den gode herden. Jag har hittat hem helt enkelt.

Arvssynden är ett begrepp som jag har brottats mycket med. Jag har haft väldigt svårt att komma till rätta med att man skulle kunna ärva någon form av synd, ända tills jag kom fram till följande som för mig gör arvssynden begriplig.

Jag tänker på arvssynden som destruktiva beteendemönster som finns inom familjen. Ofta går det här beteendemönstret i arv i generation efter generation - typ "Jag fick minsann stryk av min farsa så jag vet att ungar behöver ett kok stryk då och då." Och ibland tänker man att det kan fortsätta i det oändliga med att offret blir förövare; det går så att säga i arv från föräldrar till barn.

MEN - och det här är ett stort men - det här mönstret går att bryta. Det går att bli medveten om att man följer ett gammalt destruktivt mönster. Det går att besluta sig för att bryta. Och det går att bryta; det går att ta reda på vad det är som ligger i tunnorna och skramlar, vad för dysfunktionellt beteendemönster det är man har ärvt.

Jag såg en ikon av Maria och Jesusbarnet för en tid sedan och kom på någonting som inte slagit mig tidigare. Så klart representerar den just Jesus och Maria, men den representerar också oss själva. Den inre föräldern som håller det inre barnet.

#Maria #Jesus #ikon

För mig som står inför uppbrott av olika slag är den här bibeltexten helt perfekt just nu:

Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka.

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

~ Predikaren 3:1-11