Idag har jag tjänstgjort som gudstjänstvärd. Här kommer den del av förbönen som jag skrivit och som jag också läste i kyrkan idag:

Gud, idag ber vi för världens barn, för alla fattiga,  utsatta och osynliggjorda. Vi som får komma till dig som barn, ge oss kraft och mod att undsätta dem som far illa i världen. Hjälp oss att så fred och komma med hopp och lindring till alla som lider.

Gud, vi ber för alla världens kristna, för din kyrka och för XX församling. Du som tröstar oss i våra svårigheter, låt oss vara stöd för alla som söker sig hit, och ge oss möjlighet att hjälpa både dem som är långt borta och dem som finns nära.

Gud, vi ber att alla ska få känna sig välkomna i XX. Du som är hoppets budbärare, vi ber för alla ensamma,  sjuka och  modlösa. Du som är rik på medlidande och barmhärtighet, ge oss medkänsla nog att agera när vi ser någon i nöd, och hjälp oss att inte döma utan tjäna varandra. Under tystnad överlämnar vi till Gud det som vi bär i våra hjärtan…

                              © Vågrörelser 2014

Jag var gudstjänsvärd idag, och hjälpte för första gången till med att dela ut nattvarden. Jag tycker det är alldeles fantastiskt att få delta i gudstjänster genom att läsa texter, samla in kollekt, dela ut nattvarden, skriva/läsa förbön osv. Man funderar mycket mer kring bibeltexterna när man deltar aktivt än om man bara sitter i en kyrkbänk. I alla fall är det så för mig.

Sådd och skörd är dagens tema, och kring det finns det mycket man tänka kring. Häromdagen hade vi ett samtal med en av prästerna kring den här söndagens texter. Alla har sina tankar och funderingar att bidra med, och allas tankar och idéer befruktar varandra. Jag tror alla - inklusive prästen - gick hem därifrån med nya tankar i huvudet.

Alla som varit i kyrkan idag har väl hört en predikan om tredje årgångens texter, så jag ger mig på första årgångens. Jag tänker på evangelietexten:

"Jesus lät dem höra en annan liknelse: 'Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: 'Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?' Han svarade: 'Det är en fiende som har varit framme.' Tjänarna frågade: 'Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?' - 'Nej', svarade han, 'då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.'"

Matt. 13:24-30

Varför ska då ogräset finna kvar? Det måste ju fylla någon funktion, eftersom det ska få växa kvar bland vetet tills det är dags för skörd.

Ogräs och vete, godhet och ondska. Det kanske är så att ondskan behövs som kontrast till godheten för att verkligen ska kunna veta att det goda är gott. Allting i tillvaron består av den typen av dualitet, allting är paradoxer: Ljus/mörker, vitt/svart, godhet/ondska, bra/dåligt, snäll/elak osv. Till och med vi själva består av dessa paradoxer. Jag kan vara glad och ledsen till exemel - ibland till och med på samma gång. Vi kan inte veta vad mörker är, om inte ljuset finns. Om jag aldrig varit olycklig kan jag inte veta vad glädje är. Vi behöver dessa kontraster för att kunna göra oss en uppfattning av tillvaron. Jag tänker ibland på det som en gungbräda. Ute på ena änden finns "svart" och på den andra änden finns "vitt". Först måste jag balansera ut på den ena änden, och sedan på den andra, för att skaffa mig en uppfattning om de båda ytterligheterna. Men i själva verket är det ju i gråskalan de flesta av oss lever våra liv, så sedan måste jag in mot mitten på gungbrädan för att kunna hitta en balans. Vi tycker om att skratta, men vi behöver gråta ibland också för att inte bli sjuka, så tillvaron får bli en blandning av båda, där vi mår bäst när vi hittar balansen.

Det finns en annan aspekt på den här bibeltexten som jag tänker på, nämligen det här med att bida sin tid. Alla som har haft en trädgård vet att när de första små gröna bladen tittar upp i rabatten kan det vara helt omöjligt att skilja ogräset från de växter man faktiskt vill odla i rabatten. Vad gör man då? Rycker man upp allt det man tror är ogräs, eller väntar man tills man kan se vad som är vad? Jag har i alla fall alltid valt det senare. Och det är någonting livet har lärt mig också, att ha tålamod, att vänta. För jag är otålig av naturen och har alltid kört på i full fart, och pressat fram saker ibland som tiden inte var mogen för. Jag har nog alltid haft en förmåga att vara långt före min tid, och då är det svårt; man stöter på mycket motstånd. Istället har jag lärt mig att vänta tills tiden är mogen, och då går det helt smärtfritt ibland.

                             © Vågrörelser 

Det är lustigt det där, att när man väl gett sig in på ett tema, så snubblar man över information om det överallt.

Pilgrimerna har sju ledord, sju nycklar, som är till hjälp för att hitta en inre ro och frid, och jag tänker att de ledorden kan hjälpa oss alla att vara pilgrimer i vardagen:

- frihet
- enkelhet

- tystnad

- bekymmerslöshet

- långsamhet

- andlighet

- delande

Alla dessa nycklar kan vi ta med in i vardagen och leva på pilgrimsvis; det finns inte en av dem som inte fungerar i vardagen. Det är bara det att vi glömmer bort, vi stressar, och vi felprioriterar. Delande tycks det mig som om väldigt många människor glömmer bort i dagens samhälle, och det tycker jag är ledsamt, för människor skärmar av sig från en väldigt berikande del av livet, när de inte utövar delande.

Sedan tänker jag också att pilgrimskapet kan innebära att se saker med nya ögon och från nya perspektiv, samt att det också handlar om att bryta gamla vanor. Att gå en annan väg helt enkelt.

Jag avslutar med en pilgrimsberättelse, men jag lovar, det här blir det fjärde och sista inlägget - åtminstone för den här gången - om att vara pilgrim.

"En pilgrim fick frågan varför hon egentligen vandrade. ”För att bli en bättre människa”, svarade hon snabbt. Varje pilgrimsvandring förändrar henne, berättade hon. Samtidigt som hon steg för steg närmar sig en helig plats, ett yttre mål, upplever hon att hon vandrar allt längre in mot sitt eget hjärta. Parallellt med den fysiska, synliga vandringen längs pilgrims­vägen under långsamhet, tystnad och bön sker en inre, osynlig resa. Under vandringen når hon alltid en punkt då hon överrumplas av skapelsens skönhet och Guds kärlek till henne och allt annat levande på denna jord. Då är hon egentligen redan framme vid målet – när hon kan ta emot kärleken från Gud och medmänniskorna som hon möter och älska dem tillbaka.

Hon gav några exempel. Vid ett tillfälle hade hon vandrat i ett landskap som hon ganska ofta brukade färdas genom men aldrig stanna till i. Efter att ha vandrat ganska länge över fält och genom skogar skymtade hon till slut några hus långt borta. Hon visste mycket väl vad det var för by hon nu närmade sig. Ofta när hon kört bil förbi den lilla husklungan till by hade hon rynkat på näsan och undrat vem i hela friden som kunde bo på det här stället. När hon nu i stället kom vandrande kändes det helt annorlunda. Husen långt där borta såg lockande och spännande ut och det var med stor förväntan hon närmade sig byn. Hon längtade efter att möta någon av de boende för ett samtal. Hon ville lära känna dem och lyssna till deras berättelse om sig själva och platsen. Den erfarenheten hade lärt henne att inte döma och bedöma andra människor alltför snabbt utan i stället försöka odla en nyfikenhet på den andre och hans eller hennes liv.

Vid ett annat tillfälle hade hon så stora skavsår på sina fötter att hon vid varje steg på allvar undrade hur hon skulle kunna sätta ner foten en gång till. Hon jämrade sig medan hon gick längs vägen in mot samhället där hon skulle övernatta. Efter en stund insåg hon hur mycket energi och kraft allt jämrande tog ifrån henne och valde att i stället använda den energin till att göra något gott för någon annan. Hon slutade stirra på sina stackars fötter, lyfte blicken och började be för alla okända med människor som strömmade emot henne på cyklar och i bilar. Först då såg hon alla varma uppmuntrande leenden. Kärleken hon mötte gjorde vandringen mot dagens slutmål lättare."

~ Vandra med Frälsarkransen av Anna Alebo

Varför inte kasta av de sociala maskerna och bli pilgrim i vardagen?

När jag nu ändå varit inne på det här med pilgrimskap började jag läsa mer i Anna Alebos Vandra med frälsarkransen. Och vips blev den full med små klisterklappar som markerar ställen i boken där det står något bra. Och för att vara en så pass liten (rent storleksmässigt) så blev det ofantligt många lappar i den. Jag kommer i det närmaste att tänka på en igelkott. Jag ska inte citera precis hela boken, men här kommer två citat till som jag verkligen tycker om:

"I brev och anteckningar finns en del av Broder Lorens tankar bevarade. Vid ett tillfälle skriver han: 'Jag vänder min lilla omelett i stekpannan av kärlek till Gud. När den sedan är färdig och om jag inte har något annat att göra, böjer jag mig till jorden och tillber min Gud, som gett mig nåden att få tillaga den, och därefter reser jag mig lyckligare än någon kung.'

Medan Broder Lorens ansade och sköljde de jordiga morötterna från klostrets köksträdgård samtalade han med den Gud som skapat allt levande. Han var hela tiden medveten om att dett spår av Gud fanns i varje lök han skalade och varje fisk han benade ur. Broder Lorens kände till en hemlighet."

"Varje människa

- en helig plats"

Och jag kan inte annat än komma på en övning vi ska göra i samtalsgruppen nästa gång, när vi ska prata om pilgrimer.

När jag funderade över vad jag skulle skriva som svar på kommentaren till mitt förra och första inlägg om att vara pilgrim, "Att vara pilgrim 1", insåg jag snabbt att det finns så mycket att säga om det att jag behöver ett helt eget inlägg till det. Jag insåg, när jag i mitt funderande började läsa, att jag näppeligen är ensam om min definition av att vara pilgrim.

Jag börjar med att citera Anna Alebo, Svenska Kyrkans i Lunds stift pilgrimsvandringsexpert och södra Sveriges pilgrimsvandringsguru. I sin bok Vandra med frälsarkransen skriver hon om pilgrimsvandring, och jag citerar ur boken:

"'Har du inte vandrat till Santiago?' Mannen som ställde frågan hade just kommit hem från Caminon i Spanien när han mötte en pilgrim i Lund. 'Nej,' svarade pilgrimen, 'men jag har vandrat i tio år som pilgrim här hemma i Skåne.' Vänligt men bestämt svarade då den nyfrälste caminovandraren: 'Jag är ledsen, men om du inte vandrat till Santiago så är du faktiskt ingen riktig pilgrim.

Pilgrimsvandring är mycket mer och större än en fotvandring till Santiago de Compostela....

Att vara pilgrim innebär inte bara att vandra eller färdas till yttre pilgrimsmål utan handlar minst lika mycket om en livsstil, ett förhållningssätt till hela livet...

[D]e flesta av våra dagar lever vi just i vardagen! Så även om en flera veckor lång pilgrimsvandring är ett stort och fantastiskt äventyr är kanske det allra största äventyret att våga vara pilgrim hemma och därmed låta hela livet förändras...

Den yttre vandringen med den heliga platsen som mål är viktig men samtidigt sker en osynlig inre vandring i varje människa som är på väg. Vandringen inåt går nämligen mot den heligaste platsen av alla, den i varje människas innersta där det viktigaste mötet kan ske. Pilgrimen ger sig alltså av hemifrån för att hitta hem och det hon söker har hon redan med sig i sitt eget innersta djup. Varför ska hon då vandra? Det behöver hon egentligen inte, men vandringen kan vara ett redskap, ett verktyg och en hjälp för att göra denna inre resa. Överallt i varje människas vardag finns platser som kan öppna för den djupare dimensionen i tillvaron. Man behöver alltså inte vandra 80 mil längs Caminon för att nå målet. Med lite övning kan varje plats öppna för meditation, närvaro, stillhet, eftertanke och bön...

Eva Andersen från Danmark är en av alla som vandrat till Santiago de Compostela. I en artikel i den danska tidskriften Pilgrimmen berättar hon om en betydligt kortare pilgrimsresa som hon gjorde efter att hon kommit hem från Spanien. Hon hade hört att det fanns en vandring med Frälsarkransen i Lunds domkyrka som man kunde gå på egen hand eller tillsammans med andra. Så hon tog tåget över Öresundsbron från Köpenhamn till Lund. I katedralen i Lund fick hon låna ett radband och vandra tillsammans med en vägledare till olika platser i det heliga rummet som motsvarade de olika pärlorna. Vandringen tog bara en timme, men upplevelsen av frid var precis densamma, berättar hon, som när hon kom fram till katedralen i Santiago. På en enda dag hade hon gjort samma vandring som det tog henne fem veckor att göra i Spanien. Man behöver alltså inte vandra långt eller länge för att vara pilgrim. Allt handlar om den egna öppenheten och inställningen."

I boken föreslår Anna Alebo sju olika vandringar, alla med mål i stil med:

- en trädgård

- ett torg

- ett kök

- en affärsgata

- en matbutik

- en järnvägsstation

- ett fruktträd

- en kulle

- ett sjukhus

I somras kunde den morgontidiga pilgrimen vandra med Anna i en labyrint (gjord i stenläggningen) utanför domkyrkan i Lund. En minipilgrimsvandring, men inte mindre meningsfull för det.

Och jag tänker också att man kan pilgrimsvandra på andra ställen än på pilgrimsvägar. Jag vandrade själv uppe i Anderna en gång, ingen pilgrimsvandring i traditionell betydelse, men jag är säker på att min upplevelse av Guds heliga Skapelse inte var mindre för det. Inte heller känslan av frid, av att stå i kontakt med Gud och vara ett med Alltet. För mig kan det nog till och med vara så att det känns heligare att vandra ute i Guds fantastiska Skapelse än att vandra i eller till en plats som skapats av människan.

Livet självt bjuder många gånger på mycket som är svårt, och jag tänker att det svåra i tillvaron kan representera strapatserna under en vandring på en pilgrimsväg, och därför menar jag att man kan vandra som pilgrim till och med när man går ut med soporna. För det viktiga är resan inåt och att man gör den resan. Inte vart den går i den fysiska världen.

Att pilgrimsvandra har kommit på modet igen. Det var ju otroligt vanligt förr. Vi tänker oss många gånger att det ju inte var så lätt att resa förr och att människor bodde på en plats hela livet och knappt såg någonting annat, men när man läser om det tycker jag det verkar ha varit förvånansvärt vanligt med pilgrimsvandringar. Jag tänker på Geoffrey Chaucers Canterbury Tales från 1300-talet som handlar om ett gäng pilgrimer som vandrar tillsammans till just Canterbury. Det fanns heliga platser lite varstans, och det var inte nödvändigtvis till Jerusalem man pilgrimsvandrade, även om många gjorde det. Den heliga Birgitta var, vad jag förstår en flitig pilgrim, och hon levde också på 1300-talet.

Jag tänker som så att man kan pilgrimsvandra var som helst; jag menar, man måste inte ge sig ut på en lång vandring. Om allting är heligt - och det måste det ju vara eftersom det är skapat av Gud - då går det att pilgrimsvandra precis var som helst. För det viktiga är resan inåt, inte hur många steg man tar eller vart man går.

Lyssna till dina steg. Lyssnandet leder inåt, till ditt försummade inre. Och du är också helig och skapad av Gud.

På det viset kan det bli en pilgrimsvandring att sätta in disken i köksskåpen eller att gå ut med soppåsen.

Häromdagen träffade jag en god vän till mig, och som alltid när vi träffas kommer vi in på diskussioner om Gud. Hon är icke-troende och jag är troende, och båda älskar vi att diskutera fram och tillbaka. Hon vill gärna tro, min vän, men hon snubblar och faller på att hon alltid helt och hållet kopplar in intellektet. Det blir alldeles för många Hur? och Varför? som sätter stopp för henne, eftersom det aldrig någonsin går att i ord uttrycka vad Gud är. Orden räcker inte till, speciellt som vi aldrig, aldrig, aldrig kan förstå vem Gud är. Våra mänskliga begränsade intellekt kan inte förstå oändlighet. Lika lite som vi kan greppa att universum är oändligt, lika lite kan vi fatta Gud oändlighet, Guds oändliga kärlek. Det är någonting man måste känna.

Hur som helst, nu senaste slängde hon ur sig följande:

"Om människan är skapad till Guds avbild och människan är både ond och god, då måste ju Gud också vara både ond och god."

"Det är möjligt," svarade jag, "att Gud har varit både ond och god, för om man läser Gamla Testamentet så är Gud både arg, grym, härskar- och hämdlysten. Men sedan är jag övertygad om att han valde det goda, i samband med Jesus."

"Men," svarade hon, " har då Gud gett efter för att människan ville att Gud ska vara god? I så fall är det ju ingen Gud att ha, om människorna kan bestämma över honom."

"Det kan jag hålla med om," sa jag, "men Gud fattar sina egna beslut, oavsett vad vi tycker och tänker om det."

"Men," kom det igen - hon har hur många "men..." som helst, "om Gud finns, och han fattar sina egna beslut, varför ska vi då be till honom?"

"Det kanske är," försökte jag, "något man gör för sin egen skull, för att upprätta förbindelsen mellan sig själv och Gud, så att man känner att han faktiskt delar ens lidande, även om han inte kan ingripa."

"Men," ja nu var det färdigt igen, "varför ingriper inte Gud då? Varför räddade han inte judarna under andra världskriget, och varför låter han krig pågå i Syrien...?" osv.

"Jag tänker på Gud som en förälder som har myndiga barn. Man älskar sitt barn över allt annat på jorden," var mitt svar, "men ens myndiga barn har en egen vilja. Man kan inte lägga sig i och bestämma över dem. Däremot kan man finnas där och ta emot när de faller."

"Men," hon grillade mig riktigt ordentligt, "om människan har en fri vilja... Judarna hade ju inget val."

"Jag tror att det är så här att den gången valde tyskarna. Bara för att man har en egen vilja innebär det ju inte att man alltid har ett reellt valt. Ibland drabbas man av någon annans vilja, vare sig man själv vill eller inte. Nej, judarna fick inte välja om de skulle till Auschwitz eller inte, men de kunde välja hur de såg på situationen, hur de reagerade och agerade. För många år sedan nu träffade jag Ferenc Göndör, en ungersk jude som överlevt Auschwitz. Han fick frågan av en av mina klasskamrater: 'När man har varit med om något sådant, blir man inte bitter då?' Men Ferenc svarade något i stil med att man inte kan bli bitter, när det finns så många fina, goda och trevliga människor i världen. Det är valfrihet. Ingen hade klandrat honom om han blivit bitter, men både han själv och alla i hans omgivning mådde så klart mycket bättre av att han inte var bitter."

Jag har precis läst K G Hammars bok Fred är en väg till fred. I ett kapitel som heter "Freden som växer inifrån - fredens spirirualitet" skriver han:

"En fredens spiritualitet är inklusiv. Den vill inkludera alla relationer, alla levande och allt framtida liv. De tre tomma stolarnas spiritualitet: de fattiga, kommande generationer och de hotade arternas tysta närvaro när vi gör våra val. De tre tomma stolarna är en bild för närvaron i styrelserum där beslut fattas med avgöran betydelse för dem som är frånvarande. Två av stolarna kommer alltid att vara tomma; de hotade arternas och kommande generationers. Här måste vår inlevelseförmåga tänjas till det yttersta. Den tredje stolen, de fattigas stol, är nästan alltid tom när avgörande beslut fattas med avgörande betydelse för jordens framtid."

Och jag tänker som han att hur ska vi någonsin kunna få fred på jorden, hur ska vi kunna bygga Guds rike på jorden om vissa alltid ska exkluderas? Nej, fred, en fridens fred, måste alltid vara inkluderande.