Även om Bibeln anses vara Guds ord så vilar det någonting väldigt mänskligt över den i det att den beskriver den mänskliga naturen så väl. Det finns mycket att känna igen både sig själv och andra i. En dålig egenskap som människan tydlligen haft från begynnelsen, en uregenskap om man så vill, finns beskriven i första Moseboken:

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig." Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?" Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt.""

1 Mos. 3:1-13

Det där är sådant som händer varje dag. Människor skyller på andra, på varandra och på situationen istället för att själva ta ansvar för sina handlingar. Om någon har gjort något dumt, har vi nog lättare att förlåta om de är ärliga med det de har ställt till med. Jag tror att oförsonligheten blir större, när man har en människa framför sig som påstår att det var någon annans fel till och med när det är kristallklart vem som ställde till med oredan. Gud vet att vi inte är perfekta, men jag tror att han vill att vi är ärliga mot oss själva och andra genom att ta det ansvar som verkligen är vårt.

I Jakobsbrevet återkommer det här temat:

"Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs."

Jak. 1:13-14

Och jag kommer osökt att tänka på Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar. Man hör många vuxna förmana sina barn om att de måste lära sig att ta ansvar, men hur många vuxna kan egentligen själva den konsten? Och då talar jag inte om att ta ansvar för sitt arbete, för att räkningarna blir betalda och städningen utförd, utan jag talar mer om det som sker på det mentala och känslomässiga planet.

Om en relation tar slut menar många att det måste ha varit den andra partens fel, även om det brukar sägas att "it takes two to tango" . Man kan inte dansa tango ensam; man är alltid två i en relation. Eller man blir arg på någon för att de inte hjälper en att reda ut en situation som man faktiskt själv ställt till med, så arg som min f d väninna som sa upp bekantskapen för någonting som inte var mitt ansvar utan hennes eget. Jämt och samt slänger folk över skulden och ansvaret på någon annan. Titta bara på politikerna; om de får säga det så är det alltid någon annans fel när någonting gått åt skogen.

När man pratar om fastan kommer de flesta kanske att tänka på att man ska avstå från mat eller pengar, men jag tror att fastan kan vara så mycket mer. Det kanske kan vara en sådan tid när vi kan försöka iaktta oss själva lite extra för att se när när det är jag gör så där själv som jag inte tycker om när andra gör - det där med bjälken i ögat, ni vet. Under fastan avstår vi ju från någonting, och jag undrar om det inte handlar om att vi ska iaktta oss själva och se efter i vilka lägen det är vi faller för frestelsen och försöka komma fram till hur vi kan göra istället, d v s att vi bär vårt eget kors istället för att ständigt försöka hiva upp det på någon annans rygg.

Varje dag läser man i tidningen om olika dieter, och en av de mest poplulära just nu är den s k 5:2 dieten. Den går ut på att äta normalt under fem dagar i veckan och så fastar man två dagar i veckan. Men som vanligt finns det ingenting nytt under solen.

Fariséerna var faktiskt först med 5:2 dieten:

"Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper"

Luk. 18:12

Men någonting som dagens fastare har missat är att lämna tionde. Eller varför inte köpa en macka eller en varmkorv till en hemlös den dagen man själv fastar. Då har man ju matpengar över. Här på min lilla ort verkar det som om jag är den enda som gör det. Det står ofta en hemlös utanför mataffären och säljer hemlösas tidning. Jag hjälper gärna till, men min lilla sjukersättning räcker inte så långt, och då undrar jag. Varför kan inte människor med mer pengar hjälpa till? Åtminstone lite grann, för många bäckar små...

Temat för fastlagssöndagen, som är nu på söndag, är "Kärlekens väg". Jag blev så förtjust i den betraktelse som Jan-Olof Johansson skrivit i Dagboken med kyrkoalmanackan 2013-2014 apropå söndagens tema att jag citerar ur betraktelsen:

"Kärlekens väg går man inte för sig själv utan alltid för andra. Kärlekens väg är inte alltid rosenröd. Den är att avstå, utsättas för prövningar och kamp men det är den väg som leder till livet. Det är den väg som kan förändra både oss själva och världen.

Kärleken har många ansikten. Men de förenas i Jesu ansikte på vandring upp till Jerusalem. Det som är en vandring för dig och mig, en vandring för oss. Så känner vi igen kärleken. Den ser alltid den andre först. Den är för dig.

Så står då sambandet mellan kärlek och fasta klart till slut - båda handlar om att avstå från något för andra."

När mörkret begär mig

och provets stund är min

påminn mig då om

att jag är din.

~ Birgit Karlsson

En fin bön, tycker jag. Det skadar inte att bli påmind och att påminna sig själv, för det är ju oftast i de mörka stunderna tvivlen ansätter oss.

I en bibelstudiegrupp för en tid sedan läste vi den söndagens texter, den femte söndagen efter trettondagen, och vi kom att prata om episteln:

Romarbrevet 2:12-16

Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens förare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.

Vi pratade om att texten betyder att man ska göra saker i Kristi anda, och sedan spelar det inte så stor roll om man uttalat kallar sig kristen eller inte, utan att det är andan som är det viktiga. Den heliga andan.

I samtalsgruppen häromveckan pratade vi om Bibeln, och en kvinna berättade hur frustrerad hon blir av att läsa Bibeln. Hon tog ett exempel från Gamla Testamentet.

"Gamla Testamentet är så svårt", menade hon. "Jag ser framför mig hur de släpade runt på förbundsarken i åratal."

D v s hon tog allting hon läste i Bibeln väldigt bokstavlig. Det gör inte jag, så jag föreslog att hon kunde släppa den bokstavliga tolkningen av allting , och se den berättelsen som att vi alla släpar runt på en massa bördor i form av olika problem och jobbiga upplevelser vi haft.

När kvällen avslutades tackade hon mig för att jag hade sagt det jag gjorde. Det var var hon skulle ta med sig hem från den kvällen. Att inte läsa alla berättelser i Bibeln så förtvivlat bokstavligt.

För något år sedan deltog jag i ett katekumenat, ett sätt att som vuxen utforska min tro. Och jag ska väl säga att min tro var relativt tvivlande då, även om jag hade insett att den faktiskt var starkare än jag trodde. Hur som helst blev jag ombedd att skriva om katekumenatet i församlingsblade, och jag skrev så här:

”'Gud har verkligen sökt dig!' utbrast en präst i en annan församling till mig härom året, när vi satt i samtal för att diskutera tro, tvivel och livets svårigheter. Lite smått chockad fick jag erkänna att ja, Gud har ju faktiskt knackat på min dörr. Men hur gör man för att tro då? Och vad gör man med sina tvivel? Det var inget den prästen ville svara på, för hon tyckte att jag redan hade en tro. Själv kände jag att det är en sak att Gud tror på mig men en helt annan för mig att tro på Gud. Jag har tvivlat som mest, när livet varit som jobbigast, och det är ju precis just då jag skulle behövt ha en tro. ”Katekume-vad-då-för-nå’t?” frågade alla jag berättade för, när jag jublade av glädje över att jag hittat det jag letat efter, nämligen ett katekumenat. Hur skulle jag annars kunna utforska min tro?

En kväll i höstas när jag körde hem i mörkret från en av de första träffarna, märkte jag speciellt tydligt hur det enda som stoppade mig från att köra av vägen, när jag blev bländad av mötande bilars strålkastare, var de vita strecken vid vägkanten, och då kom det. Det stod plötsligt så klart för mig att det jag önskade att katekumenatet skulle leda fram till var att jag ville att min tro skulle bli som när jag fäster blicken på de vita strecken vid vägkanten vid mörkerkörning. När jag inte ser något annat i mörkret – inte minst för att jag blir bländad av mötande bilars strålkastare – tittar jag på de vita strecken på högerkanten och med hjälp av dem håller jag mig kvar på vägen. Så även på trons väg.

Jag vet inte riktigt själv hur det har gått till, men så har det blivit. Jag har lärt mig att jag kan be, trots att jag trott att jag lider av bönekramp, och jag har lärt mig att det aldrig är Gud som stänger dörren; det är min dörr som slår igen när livet blir för svårt. Men nu har jag lärt mig att inte tvivla på min tro och att inte tro på mina tvivel. Efter att ha provat olika sätt att närma mig Gud, har jag nu lärt mig mitt alldeles egna knep för hur jag ska peta upp dörren igen. När hopplösheten och tvivlen ansätter mig, slår jag mig ner och fattar min penna. Då skriver Gud in hopp och ljus i mina dikter, i mitt liv och mitt mörker; jag ser de vita strecken och slipper köra av vägen och in i tvivlen igen.

Till alla er som inte redan har deltagit i ett katekumenat säger jag: Kör!"

Kör på Guds väg. Vi vill så gärna att Gud ska visa oss vägen och tala om precis var vi ska svänga höger och var vi ska svänga vänster. Ja, vi vill till och med att han ska hålla i ratten. Men Gud är som de vita strecken vid vägkanten. Han gör så att vi kan uppfatta när vägen svänger, men det är upp till oss både att hålla utkik och att svänga där det behövs. Och som GPS har han gett oss våra känslor. Ofta försöker vi trycka undan känslorna, åtminstone dem som vi uppfattar som jobbiga. Vi vill bli som robotar för att slippa känna den där sorgen, smärtan eller vreden. Men hur skulle vi kunna ändra riktning om vi inte kände den där skulden, medkänslan eller vad det nu är för något?

                                           © Vågrörelser

Jag funderar över temat döden. Det är ju ett stort ämne som kan vara väldigt svårt att prata om för en del människor. Och när det gäller tunga och svåra ämnen får man försöka hitta olika typer av ingångar. Musik och dikter har en förmåga att sippra inoch öppna upp någonting som ma inte alltid annars kommer åt att tänka eller känna.

Jag började leta i psalmboken efter psalmer som handlar om sorg och död, och till min förskräckelse fanns det knappt någonting alls. I alla fall nästa inga psalmer som verkligen tar upp död, sorg och saknad, vilket jag tycker är det man vill ha på en begravning. Däremot finns det en massa psalmer som jag tycker uttrycker hejsan tjosan, vad kul att någon har dött - nu överdriver jag för att få fram mitt budskap. Nej, jag tycker att ämnet är vara allvarligare än så. Det kan ju vara så att det för den person som dött är en lättnad, men som anhörig eller god vän står man ju mitt i sorgen och saknaden. Då är det väldigt svårt att se några fördelar med att ens älskade människa har dött, och jag tänker att man i den situationen behöver någon annan som satt ord på det man känner, kanske i en psalm eller en dikt.

Jag har hittat några dikter på temat döden som jag tycker om:

Vi vet ingenting
Vi anar ingenting

från det enda ögonblicket

till det andra

bara detta, att det måste ske

att det inte kan uppskjutas

Så skall vår andedräkt fly

som när en bok faller ur

den trötte läsarens händer

eller som när ett löv

sliter sig från grenen.

~ Bo Setterlind

I avskedet stund
trycker jag din hand

men orden

jag vill ge dig

finner jag inte.

Då lägger jag

i dina händer

mina tårar

min längtans

och min smärtas

ordlösa språk.

I dina kupade händer

skall du bära

tårarnas hemliga tecken.

Och du skall se

ut över havet

och din längtansblick

ljusnar

när vågorna tystnar

och allt blir stilla.

~ Ivar Karlstrand

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satt mig i k orgen

och när jag somnat började han gå.

Döden tänker jag mig så.

~ Bo Setterlind

Livlöst är livet
Där inte du är kvar.

Världen är ett väldigt skal

Som ingen kärna har.

~ Karin Boye

Och så första versen i psalm 619 i Den svenska psalmboken:

Jag går mot döden var jag går,

och snart skallden mig hinna.

Jag ej en dag, en timme får

där jag kan trygghet finna.

Ett flyktigt andetag,

så slutar livets dag,

jag inför evigheten står.

Jag går mot döden var jag går.