Senaste inläggen

Av Lena P - 25 februari 2014 15:30


I en bibelstudiegrupp för en tid sedan läste vi den söndagens texter, den femte söndagen efter trettondagen, och vi kom att prata om episteln:


Romarbrevet 2:12-16


Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens förare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.


Vi pratade om att texten betyder att man ska göra saker i Kristi anda, och sedan spelar det inte så stor roll om man uttalat kallar sig kristen eller inte, utan att det är andan som är det viktiga. Den heliga andan.



 

ANNONS
Av Lena P - 24 februari 2014 12:04


I samtalsgruppen häromveckan pratade vi om Bibeln, och en kvinna berättade hur frustrerad hon blir av att läsa Bibeln. Hon tog ett exempel från Gamla Testamentet.


"Gamla Testamentet är så svårt", menade hon. "Jag ser framför mig hur de släpade runt på förbundsarken i åratal."


D v s hon tog allting hon läste i Bibeln väldigt bokstavlig. Det gör inte jag, så jag föreslog att hon kunde släppa den bokstavliga tolkningen av allting , och se den berättelsen som att vi alla släpar runt på en massa bördor i form av olika problem och jobbiga upplevelser vi haft.


När kvällen avslutades tackade hon mig för att jag hade sagt det jag gjorde. Det var var hon skulle ta med sig hem från den kvällen. Att inte läsa alla berättelser i Bibeln så förtvivlat bokstavligt.


 

ANNONS
Av Lena P - 22 februari 2014 14:38


För något år sedan deltog jag i ett katekumenat, ett sätt att som vuxen utforska min tro. Och jag ska väl säga att min tro var relativt tvivlande då, även om jag hade insett att den faktiskt var starkare än jag trodde. Hur som helst blev jag ombedd att skriva om katekumenatet i församlingsblade, och jag skrev så här:


”'Gud har verkligen sökt dig!' utbrast en präst i en annan församling till mig härom året, när vi satt i samtal för att diskutera tro, tvivel och livets svårigheter. Lite smått chockad fick jag erkänna att ja, Gud har ju faktiskt knackat på min dörr. Men hur gör man för att tro då? Och vad gör man med sina tvivel? Det var inget den prästen ville svara på, för hon tyckte att jag redan hade en tro. Själv kände jag att det är en sak att Gud tror på mig men en helt annan för mig att tro på Gud. Jag har tvivlat som mest, när livet varit som jobbigast, och det är ju precis just då jag skulle behövt ha en tro. ”Katekume-vad-då-för-nå’t?” frågade alla jag berättade för, när jag jublade av glädje över att jag hittat det jag letat efter, nämligen ett katekumenat. Hur skulle jag annars kunna utforska min tro?


En kväll i höstas när jag körde hem i mörkret från en av de första träffarna, märkte jag speciellt tydligt hur det enda som stoppade mig från att köra av vägen, när jag blev bländad av mötande bilars strålkastare, var de vita strecken vid vägkanten, och då kom det. Det stod plötsligt så klart för mig att det jag önskade att katekumenatet skulle leda fram till var att jag ville att min tro skulle bli som när jag fäster blicken på de vita strecken vid vägkanten vid mörkerkörning. När jag inte ser något annat i mörkret – inte minst för att jag blir bländad av mötande bilars strålkastare – tittar jag på de vita strecken på högerkanten och med hjälp av dem håller jag mig kvar på vägen. Så även på trons väg.


Jag vet inte riktigt själv hur det har gått till, men så har det blivit. Jag har lärt mig att jag kan be, trots att jag trott att jag lider av bönekramp, och jag har lärt mig att det aldrig är Gud som stänger dörren; det är min dörr som slår igen när livet blir för svårt. Men nu har jag lärt mig att inte tvivla på min tro och att inte tro på mina tvivel. Efter att ha provat olika sätt att närma mig Gud, har jag nu lärt mig mitt alldeles egna knep för hur jag ska peta upp dörren igen. När hopplösheten och tvivlen ansätter mig, slår jag mig ner och fattar min penna. Då skriver Gud in hopp och ljus i mina dikter, i mitt liv och mitt mörker; jag ser de vita strecken och slipper köra av vägen och in i tvivlen igen.


Till alla er som inte redan har deltagit i ett katekumenat säger jag: Kör!"


Kör på Guds väg. Vi vill så gärna att Gud ska visa oss vägen och tala om precis var vi ska svänga höger och var vi ska svänga vänster. Ja, vi vill till och med att han ska hålla i ratten. Men Gud är som de vita strecken vid vägkanten. Han gör så att vi kan uppfatta när vägen svänger, men det är upp till oss både att hålla utkik och att svänga där det behövs. Och som GPS har han gett oss våra känslor. Ofta försöker vi trycka undan känslorna, åtminstone dem som vi uppfattar som jobbiga. Vi vill bli som robotar för att slippa känna den där sorgen, smärtan eller vreden. Men hur skulle vi kunna ändra riktning om vi inte kände den där skulden, medkänslan eller vad det nu är för något?


                                           © Vågrörelser

 

Av Lena P - 19 februari 2014 14:45


Jag funderar över temat döden. Det är ju ett stort ämne som kan vara väldigt svårt att prata om för en del människor. Och när det gäller tunga och svåra ämnen får man försöka hitta olika typer av ingångar. Musik och dikter har en förmåga att sippra inoch öppna upp någonting som ma inte alltid annars kommer åt att tänka eller känna.


Jag började leta i psalmboken efter psalmer som handlar om sorg och död, och till min förskräckelse fanns det knappt någonting alls. I alla fall nästa inga psalmer som verkligen tar upp död, sorg och saknad, vilket jag tycker är det man vill ha på en begravning. Däremot finns det en massa psalmer som jag tycker uttrycker hejsan tjosan, vad kul att någon har dött - nu överdriver jag för att få fram mitt budskap. Nej, jag tycker att ämnet är vara allvarligare än så. Det kan ju vara så att det för den person som dött är en lättnad, men som anhörig eller god vän står man ju mitt i sorgen och saknaden. Då är det väldigt svårt att se några fördelar med att ens älskade människa har dött, och jag tänker att man i den situationen behöver någon annan som satt ord på det man känner, kanske i en psalm eller en dikt.


Jag har hittat några dikter på temat döden som jag tycker om:


Vi vet ingenting
Vi anar ingenting

från det enda ögonblicket

till det andra

bara detta, att det måste ske

att det inte kan uppskjutas

Så skall vår andedräkt fly

som när en bok faller ur

den trötte läsarens händer

eller som när ett löv

sliter sig från grenen.

~ Bo Setterlind


I avskedet stund
trycker jag din hand

men orden

jag vill ge dig

finner jag inte.

Då lägger jag

i dina händer

mina tårar

min längtans

och min smärtas

ordlösa språk.


I dina kupade händer

skall du bära

tårarnas hemliga tecken.

Och du skall se

ut över havet

och din längtansblick

ljusnar

när vågorna tystnar

och allt blir stilla.

~ Ivar Karlstrand


Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satt mig i k orgen

och när jag somnat började han gå.

Döden tänker jag mig så.

~ Bo Setterlind


Livlöst är livet
Där inte du är kvar.

Världen är ett väldigt skal

Som ingen kärna har.

~ Karin Boye


Och så första versen i psalm 619 i Den svenska psalmboken:


Jag går mot döden var jag går,

och snart skallden mig hinna.

Jag ej en dag, en timme får

där jag kan trygghet finna.

Ett flyktigt andetag,

så slutar livets dag,

jag inför evigheten står.

Jag går mot döden var jag går.


 

Av Lena P - 16 februari 2014 13:48


Idag har jag tjänstgjort som gudstjänstvärd. Här kommer den del av förbönen som jag skrivit och som jag också läste i kyrkan idag:


Gud, idag ber vi för världens barn, för alla fattiga,  utsatta och osynliggjorda. Vi som får komma till dig som barn, ge oss kraft och mod att undsätta dem som far illa i världen. Hjälp oss att så fred och komma med hopp och lindring till alla som lider.

 

Gud, vi ber för alla världens kristna, för din kyrka och för XX församling. Du som tröstar oss i våra svårigheter, låt oss vara stöd för alla som söker sig hit, och ge oss möjlighet att hjälpa både dem som är långt borta och dem som finns nära.

 

Gud, vi ber att alla ska få känna sig välkomna i XX. Du som är hoppets budbärare, vi ber för alla ensamma,  sjuka och  modlösa. Du som är rik på medlidande och barmhärtighet, ge oss medkänsla nog att agera när vi ser någon i nöd, och hjälp oss att inte döma utan tjäna varandra. Under tystnad överlämnar vi till Gud det som vi bär i våra hjärtan…


                              © Vågrörelser 2014

Av Lena P - 9 februari 2014 17:15


Jag var gudstjänsvärd idag, och hjälpte för första gången till med att dela ut nattvarden. Jag tycker det är alldeles fantastiskt att få delta i gudstjänster genom att läsa texter, samla in kollekt, dela ut nattvarden, skriva/läsa förbön osv. Man funderar mycket mer kring bibeltexterna när man deltar aktivt än om man bara sitter i en kyrkbänk. I alla fall är det så för mig.


Sådd och skörd är dagens tema, och kring det finns det mycket man tänka kring. Häromdagen hade vi ett samtal med en av prästerna kring den här söndagens texter. Alla har sina tankar och funderingar att bidra med, och allas tankar och idéer befruktar varandra. Jag tror alla - inklusive prästen - gick hem därifrån med nya tankar i huvudet.


Alla som varit i kyrkan idag har väl hört en predikan om tredje årgångens texter, så jag ger mig på första årgångens. Jag tänker på evangelietexten:


"Jesus lät dem höra en annan liknelse: 'Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: 'Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?' Han svarade: 'Det är en fiende som har varit framme.' Tjänarna frågade: 'Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?' - 'Nej', svarade han, 'då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.'"

Matt. 13:24-30


Varför ska då ogräset finna kvar? Det måste ju fylla någon funktion, eftersom det ska få växa kvar bland vetet tills det är dags för skörd.


Ogräs och vete, godhet och ondska. Det kanske är så att ondskan behövs som kontrast till godheten för att verkligen ska kunna veta att det goda är gott. Allting i tillvaron består av den typen av dualitet, allting är paradoxer: Ljus/mörker, vitt/svart, godhet/ondska, bra/dåligt, snäll/elak osv. Till och med vi själva består av dessa paradoxer. Jag kan vara glad och ledsen till exemel - ibland till och med på samma gång. Vi kan inte veta vad mörker är, om inte ljuset finns. Om jag aldrig varit olycklig kan jag inte veta vad glädje är. Vi behöver dessa kontraster för att kunna göra oss en uppfattning av tillvaron. Jag tänker ibland på det som en gungbräda. Ute på ena änden finns "svart" och på den andra änden finns "vitt". Först måste jag balansera ut på den ena änden, och sedan på den andra, för att skaffa mig en uppfattning om de båda ytterligheterna. Men i själva verket är det ju i gråskalan de flesta av oss lever våra liv, så sedan måste jag in mot mitten på gungbrädan för att kunna hitta en balans. Vi tycker om att skratta, men vi behöver gråta ibland också för att inte bli sjuka, så tillvaron får bli en blandning av båda, där vi mår bäst när vi hittar balansen.


Det finns en annan aspekt på den här bibeltexten som jag tänker på, nämligen det här med att bida sin tid. Alla som har haft en trädgård vet att när de första små gröna bladen tittar upp i rabatten kan det vara helt omöjligt att skilja ogräset från de växter man faktiskt vill odla i rabatten. Vad gör man då? Rycker man upp allt det man tror är ogräs, eller väntar man tills man kan se vad som är vad? Jag har i alla fall alltid valt det senare. Och det är någonting livet har lärt mig också, att ha tålamod, att vänta. För jag är otålig av naturen och har alltid kört på i full fart, och pressat fram saker ibland som tiden inte var mogen för. Jag har nog alltid haft en förmåga att vara långt före min tid, och då är det svårt; man stöter på mycket motstånd. Istället har jag lärt mig att vänta tills tiden är mogen, och då går det helt smärtfritt ibland.



                             © Vågrörelser 



Av Lena P - 4 februari 2014 11:47

Det är lustigt det där, att när man väl gett sig in på ett tema, så snubblar man över information om det överallt.


Pilgrimerna har sju ledord, sju nycklar, som är till hjälp för att hitta en inre ro och frid, och jag tänker att de ledorden kan hjälpa oss alla att vara pilgrimer i vardagen:

- frihet
- enkelhet

- tystnad

- bekymmerslöshet

- långsamhet

- andlighet

- delande


Alla dessa nycklar kan vi ta med in i vardagen och leva på pilgrimsvis; det finns inte en av dem som inte fungerar i vardagen. Det är bara det att vi glömmer bort, vi stressar, och vi felprioriterar. Delande tycks det mig som om väldigt många människor glömmer bort i dagens samhälle, och det tycker jag är ledsamt, för människor skärmar av sig från en väldigt berikande del av livet, när de inte utövar delande.


Sedan tänker jag också att pilgrimskapet kan innebära att se saker med nya ögon och från nya perspektiv, samt att det också handlar om att bryta gamla vanor. Att gå en annan väg helt enkelt.


Jag avslutar med en pilgrimsberättelse, men jag lovar, det här blir det fjärde och sista inlägget - åtminstone för den här gången - om att vara pilgrim.


"En pilgrim fick frågan varför hon egentligen vandrade. ”För att bli en bättre människa”, svarade hon snabbt. Varje pilgrimsvandring förändrar henne, berättade hon. Samtidigt som hon steg för steg närmar sig en helig plats, ett yttre mål, upplever hon att hon vandrar allt längre in mot sitt eget hjärta. Parallellt med den fysiska, synliga vandringen längs pilgrims­vägen under långsamhet, tystnad och bön sker en inre, osynlig resa. Under vandringen når hon alltid en punkt då hon överrumplas av skapelsens skönhet och Guds kärlek till henne och allt annat levande på denna jord. Då är hon egentligen redan framme vid målet – när hon kan ta emot kärleken från Gud och medmänniskorna som hon möter och älska dem tillbaka.


Hon gav några exempel. Vid ett tillfälle hade hon vandrat i ett landskap som hon ganska ofta brukade färdas genom men aldrig stanna till i. Efter att ha vandrat ganska länge över fält och genom skogar skymtade hon till slut några hus långt borta. Hon visste mycket väl vad det var för by hon nu närmade sig. Ofta när hon kört bil förbi den lilla husklungan till by hade hon rynkat på näsan och undrat vem i hela friden som kunde bo på det här stället. När hon nu i stället kom vandrande kändes det helt annorlunda. Husen långt där borta såg lockande och spännande ut och det var med stor förväntan hon närmade sig byn. Hon längtade efter att möta någon av de boende för ett samtal. Hon ville lära känna dem och lyssna till deras berättelse om sig själva och platsen. Den erfarenheten hade lärt henne att inte döma och bedöma andra människor alltför snabbt utan i stället försöka odla en nyfikenhet på den andre och hans eller hennes liv.


Vid ett annat tillfälle hade hon så stora skavsår på sina fötter att hon vid varje steg på allvar undrade hur hon skulle kunna sätta ner foten en gång till. Hon jämrade sig medan hon gick längs vägen in mot samhället där hon skulle övernatta. Efter en stund insåg hon hur mycket energi och kraft allt jämrande tog ifrån henne och valde att i stället använda den energin till att göra något gott för någon annan. Hon slutade stirra på sina stackars fötter, lyfte blicken och började be för alla okända med människor som strömmade emot henne på cyklar och i bilar. Först då såg hon alla varma uppmuntrande leenden. Kärleken hon mötte gjorde vandringen mot dagens slutmål lättare."


~ Vandra med Frälsarkransen av Anna Alebo


Varför inte kasta av de sociala maskerna och bli pilgrim i vardagen?


 

Av Lena P - 26 januari 2014 16:04


När jag nu ändå varit inne på det här med pilgrimskap började jag läsa mer i Anna Alebos Vandra med frälsarkransen. Och vips blev den full med små klisterklappar som markerar ställen i boken där det står något bra. Och för att vara en så pass liten (rent storleksmässigt) så blev det ofantligt många lappar i den. Jag kommer i det närmaste att tänka på en igelkott. Jag ska inte citera precis hela boken, men här kommer två citat till som jag verkligen tycker om:


"I brev och anteckningar finns en del av Broder Lorens tankar bevarade. Vid ett tillfälle skriver han: 'Jag vänder min lilla omelett i stekpannan av kärlek till Gud. När den sedan är färdig och om jag inte har något annat att göra, böjer jag mig till jorden och tillber min Gud, som gett mig nåden att få tillaga den, och därefter reser jag mig lyckligare än någon kung.'


Medan Broder Lorens ansade och sköljde de jordiga morötterna från klostrets köksträdgård samtalade han med den Gud som skapat allt levande. Han var hela tiden medveten om att dett spår av Gud fanns i varje lök han skalade och varje fisk han benade ur. Broder Lorens kände till en hemlighet."


"Varje människa

- en helig plats"


Och jag kan inte annat än komma på en övning vi ska göra i samtalsgruppen nästa gång, när vi ska prata om pilgrimer.


 

Presentation


En blogg om tro och tvivel

Bibeln.se

Sök i Bibel 2000 - bibeln.se
 
Slå upp en eller flera verser [?]
Sök efter ord [?]

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Bloggar jag följer

Länkar

by Lena P

Följ bloggen

Följ Vågrörelser med Blogkeen
Följ Vågrörelser med Bloglovin'

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se